Komma ut eller inte?
…den frågan ställer sig hbtqi-personer i arbetslivet varje dag – flera gånger om dagen. Forskaren Tove Lundberg ser att vi är långt ifrån en lösning på den utsatthet som finns i att bryta mot heteronormen.
Du och din fru ska äntligen få barn, om ett par månader är det dags. Händelsevis är även du kvinna. Och nu viner mikroaggressionerna runt öronen. ”Ska ni ha barn, det syns ju knappt!” (Klapp på din platta mage). ”Är det din tur att vara gravid nästa gång?”.
– Vi ser inom forskningen en skillnad på var gränserna går för den andras integritet. Ingen skulle drömma om att fråga en heterosexuell kollega hur man har sex, eller hur man organiserar sin relation. Mest utsatta är transpersoner. De kan få frågor om vilket slags könsorgan de har, eller bli medvetet felkönade, säger Tove Lundberg.
Tove Lundberg är psykolog vid Lunds universitet, och forskar om mikroaggressioner och minoritetsstress i arbetslivet. Hon och hennes kollegor tittar bland annat på sambandet med psykisk ohälsa som depression, ångest och stress.
– Vi ser att det är utsattheten som förklarar högre grad av ohälsa hos hbtqi-personer, och att det alltså inte är identiteten i sig som är problemet.
Med den saken utredd poängterar hon att vi har bra lagstiftning i Sverige, men att det inte räcker. Problemet med minoritetsstress i arbetslivet finns kvar så länge de starka normerna – hetero och cis – gör det.
Cis
Heteronormen känner nog de flesta till. Cis kan vara ett mer obekant begrepp, det betecknar en person vars biologiska kön överensstämmer med hens juridiska, sociala och självidentifierade kön.
Att vi funderar mindre över cis-normen än över heteronormen är en av anledningarna till att transpersoner är mest utsatta för minoritetsstress. En annan anledning är att man som regel är synlig som transperson. Det går inte att avstå från att komma ut inför nya kollegor, kunder eller samarbetspartners.
Arbetsplatsen är speciell på det viset att man själv behöver bestämma hur mycket av sig själv man delar där. Kollegorna är inte så nära att man måste komma ut varje gång någon felkönar ens partner, eller säger något nedsättande om homosexuella.
För en hbtqi-person återstår att manövrera ett socialt minfält. Komma ut eller inte komma ut? Vad finns för risker? De flesta är inte negativa mot hbtqi-personer, men är personen framför mig en av dem eller inte?
Tove Lundberg kallar dem mikrocopingstrategier, alla dessa beslut som behöver fattas. De kräver mycket energi. Man kanske säger emot, man ignorerar, man försöker undervisa, man blir arg.
– Sedan tidigare vet vi att socialt stöd, stöttande chef, och stöttande kollegor är jätteviktigt för att man ska må bra. Men det finns ingen forskning om samband mellan mikrocoping och hälsa, så det är vi intresserade av att undersöka nu, berättar Tove Lundberg.
Måste man ”tåla lite”?
I hennes forskning är urvalet hittills främst högutbildade hbtqi-personer i tjänstemannayrken. Hur det ser ut i andra sektorer beror på: Är tonen rå men hjärtlig? Får man lära sig att ”tåla lite” om man ska jobba här? Är det bara att ge igen om någon försöker sätta sig på dig?
– Som forskare ser jag en stor risk att mikroaggressioner är vanligt förekommande på en sådan arbetsplats, och vi vet att de riskerar leda till trakasserier. Vi vet också att den typen av jargong kan ha negativa effekter på människors hälsa.
Men att prata om mikroaggressioner är kanske inte alltid mest hjälpsamt då det kan få det att låta som enstaka situationer, konstaterar hon i nästa stund.
– Om till exempel okänsliga skämt är ständigt närvarande i vår arbetsmiljö ser vi som arbetstagare nog inte dem som enstaka interaktioner. Det genomsyrar i stället hela kulturen. Det blir mycket svårare att navigera i den, och man vill inte heller orsaka dålig stämning genom att vara trist och säga ifrån.
Och då lämnar man kanske. Eller så finns andra faktorer som är skyddande. Transportsektorn är känd för en ruff jargong. Men delar av den kan vara vilsam för htbqi-personer. Som exempelvis lastbilschaufför tillbringar man mycket tid ensam i sin bil, man slipper det dagliga fikarummet. Kontakterna är begränsade.
”Viktigt hur chefen pratar om det”
Men vad kan man då göra på arbetsplatsen för att alla ska känna sig trygga och inkluderade?
Chefen har ansvaret för arbetsmiljöfrågorna, men enligt de chefsintervjuer Tove Lundberg har i sitt material verkar de dessvärre handfallna i frågan om minoritetsstress. Ofta vill de tro att det inte är ett problem på just deras arbetsplats.
– Cheferna är vilsna. Kärnproblemet är normer, och det är svårt att översätta till aktiva åtgärder. Men hur chefen pratar om det är viktigt. Säger chefen ”Alla kan göra fel” eller säger chefen ”Vi lever i ett heteronormativt samhälle, vi är fast i det tillsammans och vi har alla ansvar att tänka själva”?
Det senare ger en möjlighet att prata om problemet – att synliggöra.
– Det är så vi kommer framåt. För mig handlar inte om att bli klar, utan om att ständigt arbeta med processen att skapa en bra och inkluderande arbetsplats.
