”Jag visar tydligt vem jag är, jag sminkar mig och jag jobbar med mitt utseende. Varför är det så svårt att säga ”hon”? Eller nöja sig med arbetstiteln? Ville jag bli kallad ”han” så skulle jag inte ha haft bröst, naglar eller smink”, säger lastbilschauffören Gabriella.
Close
”Jag visar tydligt vem jag är, jag sminkar mig och jag jobbar med mitt utseende. Varför är det så svårt att säga ”hon”? Eller nöja sig med arbetstiteln? Ville jag bli kallad ”han” så skulle jag inte ha haft bröst, naglar eller smink”, säger lastbilschauffören Gabriella.
Close
Hur bra är vi på inkludering?

Hur svårt kan det vara att säga ”hon”?

Byta kön. Gabriella föddes som man, och kom ut som kvinna för tre år sedan. Transportbranschen har en del att lära, konstaterar hon. Hur svårt kan det vara att säga ”hon”?

Naglarna är färgglada, liksom läpparna. Brösten sitter där de ska – hormonbehandlingen har redan efter ett par år gjort kroppen mjukare och slankare. Inte ens de bylsiga jobbarkläderna kan förta Gabriellas kvinnlighet. Hon äger den, understryker den.

När hon parkerat sin lastbil och hoppat ut visar det sig att det inte räcker för en del av kollegorna. Ett mobilsamtal som äger rum alldeles intill henne kan låta så här: ”Ja, chauffören är här nu. Just det. Han ska precis lossa.”

Han.

– Det är det som gör ondast. Jag visar tydligt vem jag är, jag sminkar mig och jag jobbar med mitt utseende. Varför är det så svårt att säga ”hon”? Eller nöja sig med arbetstiteln? Ville jag bli kallad han så skulle jag inte ha haft bröst, naglar eller smink.

I byn Harads utanför Boden känner alla henne vid hennes namn – Gabriella. Ingen vet vad det var tidigare. Hon flyttade dit för ett år sedan, har alltid älskat Norrbotten med midnattssol och snövidder. Men hon är född och uppvuxen utanför Jönköping, där hon har sin familj. Sin originalfamilj med mamma och syster, sina barn och sin exfru.

Där är det annorlunda.

Alla har inte accepterat den hon är. Vissa familjemedlemmar måste hon fortsätta älska på distans, i hopp om att en dag återförenas. Det är ett obegripligt högt pris att betala. Varför gör någon ett sådant val?

– Jag hade inte levt i dag om jag inte fått vara kvinna. Det var en förutsättning för att fortsätta existera, så otroligt dåligt mådde jag. Jag förstår att det kan vara en för stor förändring för mina närmaste. Men jag är ju samma person inombords. Jag hoppas de kan se det så småningom.

Hennes nuvarande chefer och kollegor har varit fantastiska, tycker Gabriella. ”De saknar erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig. Och de gör allt rätt, så jag har det toppen!” Foto: Marika Sivertsson
Hennes nuvarande chefer och kollegor har varit fantastiska, tycker Gabriella. ”De saknar erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig. Och de gör allt rätt, så jag har det toppen!” Foto: Marika Sivertsson

Gabriella kom ut som kvinna 2020. Yrkesmässigt var det svårt i början, men på slutet har det lyft. Genombrottet kom när hon la upp sitt cv samt en bild på sig själv i flera grupper för yrkeschaufförer på Facebook. Kommentarerna lät inte vänta på sig – fokus hamnade ofta på könsidentiteten. Men en dag ringde mobilen:

– Åkaren som hörde av sig hade sett en tjej som sökte jobb. Men min röst i telefonen var ju manlig. ”Är det Gabriella?” Han blev fundersam. Nästa fråga var: ”Är du transa?”.

Det hade kunnat bli katastrof, men i stället pratade de i två timmar. Åkaren hade aldrig tidigare haft kontakt med en person med könsdysfori, han visste inte riktigt hur han skulle föra sig. Men nu råkade den här tjejen med den djupa rösten ha 22 års erfarenhet och finfina meriter. Gabriella fick jobbet och dessutom en ny lastbil.

– Båda mina chefer på Tomab Transport och även mina trafikledare på Haparanda Fjärr är fantastiska. De saknar erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig. Och de gör allt rätt, så jag har det toppen!

Ja, det gäller kollegorna också. Arbetsplatsen är på inget sätt hbtq-utbildad, men här finns trygghet och öppenhet.

– Det kunde slira lite i början, av ovana. Men alla vill väl och numera blir det inga felsägningar eller obetänksamheter.

Annat var det när Gabriella efter mycket vånda kom ut på sin arbetsplats i Ängelholm. Hon hade pratat med cheferna, det kändes okej. Med kollegorna var det värre. Hon blev utfrusen, behandlad som luft. Inte av alla, men den förtvivlan som bara ett par personer kan väcka räcker. Hon sa upp sig.

– I efterhand fick jag höra att det fanns manliga kollegor som bakom min rygg gjorde ett skämt av mig. De började kalla varandra kvinnonamn, gjorde sig feminina på ett löjeväckande sätt.

Att ta det vidare uppåt, anmäla och utreda, var aldrig aktuellt. Gabriella behövde lägga den energin på att skapa sitt liv.

– En utredning skulle heller inte förändra deras syn på mig. Jag brydde mig aldrig om det.

”Man ska ta tag i livet, det är så kort”, säger Gabriella. Foto: Marika Sivertsson
”Man ska ta tag i livet, det är så kort”, säger Gabriella. Foto: Marika Sivertsson

Gabriella konstaterar att transportbranschen är burdus. Det som är macho är den lätta vägen. Hon har lättare att umgås med kvinnorna i branschen, här upplever hon att fördomarna är färre.

– Vi måste som kvinnor ta oss fram på ett annat sätt. Det finns en annan förståelse för de svårigheter man kan möta. Men jag får förstås ett annat bemötande än andra kvinnor, det känns som om folk tar sig rätten att ställa väldigt personliga frågor.

”Vad tänder du på” har hon fått höra mer än en gång. En fråga som knappast skulle skickas över fikabordet till vilken kollega som helst. Gabriella funderar ganska mycket över mekanismerna i de elakheter, förminskanden och osynliggöranden som hon har fått hantera sedan hon kom ut.

– Jag har sett till det yttre lämnat manligheten, det macho, för att i stället vara kvinna. Kan det vara så att vissa män känner det som ett svek? Att det känns hotande att någon gör ett sådant val?

När situationer uppstår försöker hon visa öppenhet, bidra till att öka kunskapen. Hon är aktiv i RFSL Luleå, och har intervjuats bland annat i Sveriges Radio. Hennes egen väg har varit tung. Främst beror det på att hon skapade sig ett bra liv som man, som hon alldeles för länge försökte få att fungera.

Nu vill hon göra skillnad för dem som är i den svåraste delen av sina egna resor.

– Jag känner till personer i den här branschen som känner att de har könsdysfori, men som inte vågar eller vet hur man tar första steget. Det jag alltid säger, till dem och andra, är att man ska ta tag i det. Livet är så kort.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Martin Eriksson spolar ren den nya slambehållaren i källaren på en fastighet. Varmt vatten löser fett bättre än kallt, tipsar han fastighetsägare.

Så sparar du kroppen

Arbetsmiljö. – Ser man en sådan här installation blir man varm i hela själen! Så säger sug- och spolbilsföraren Martin Eriksson. Annat var det förr.

”Jag hävdar med bestämdhet att man som anställd inte ska behöva betala för en bärgning av ett arbetsfordon”, säger Transports lokalombudsman Johan Molin. Foto: John Antonsson

Åkare krävde att chaufför betalade för bärgningen

Åkeri. En chaufför körde fast och ringde bärgning. Sedan vägrade åkaren att betala, men ändrade sig då facket blandades in.

Plogbilarna rings ut alldeles för sent!

Åkeri. I november förra året gick infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) och Trafikverket ut och lovade bättre väghållning efter fjolårets snökaos. Men luttrade timmerbilsföraren Jan-Åke Persson har inte märkt någon skillnad.

Kulturintervju
Ahmed Alneaimi har varit undersköterska sedan 1995. Han jobbar på ett demensboende i Malmö. Nils-Petter Löfstedt / Stavro Filmproduktion

Med kameran riktad mot de som tar hand om oss

Dokumentärfilm. Hur värderas arbetet som går ut på att ta hand om andra människor? Det är den centrala frågan Nils Petter Löfstedt ställer i sin film Det omätbara.

Adhd i arbetslivet
”Det är bra om cheferna har lite extra koll på oss med diagnos så att vi inte kör på för hårt och går in i väggen”, säger Cindy Wannberg. Foto: Justina Öster

”Våga be om hjälp, fråga och säg ifrån”

Drömjobbet. Många VET vad adhd är, men FÖRSTÅR ändå inte vad det är. Man känner sig ensam och annorlunda, men vill man något ska man jobba för det, tycker Cindy Wannberg. Själv kämpade hon hårt för att uppnå sin dröm – att köra lastbil.

”Struktur, tydlighet och rutiner viktiga vid adhd”

Arbetsliv. Alla med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, add och autism är olika. Därför är generella råd svåra. Men. Struktur, tydlighet och rutiner är viktiga ledord på jobbet för arbetsgivare som månar om sin personal, betonar personalkonsulten Linnéa Sandvik.

Hallå där!
Tommy Jonsson. Foto: John Antonsson

Tommy Jonsson

…som får 2024 års pris från Europeiska arbetsmyndigheten (European labour authority) för sitt initiativ att sätta upp ett mobilt fackligt kontor i Jönköping.

Månadens medlem
Malin Dahlström trivs som allra bäst när hon får stå på scenen med sitt rockband Acorise. Foto: Justina Öster

”Rock är ren glädje”

I rampljuset. Ren glädje. Så beskriver lagerarbetaren Malin Dahlström känslan när hon står på scenen med gitarren i hand.

Hallå där!

Hasse Lönn

…väktare utanför Mariefred som fyller 64 år i sommar. Du utmanar alla kollegor inom bevakning att ställa upp i Vasaloppet 2026. Varför då?

Hallå där!

Marina Larsson

…biljettkontrollant på Avarn security, som arbetar inom Skånetrafiken.

Kultur
Nilla Kjellsdotter har både kört lastbil och jobbat som väktare. Nu skriver hon deckare om byn hon bor i.

Nilla vågade tro på författardrömmen

Deckardrottning. Nilla Kjellsdotter har en bakgrund i lastbilshytten och har jobbat som väktare. Nu är hon en av de mest lyssnade författarna på en av de stora ljudbokstjänsterna.