Hur svårt kan det vara att säga ”hon”?
Byta kön. Gabriella föddes som man, och kom ut som kvinna för tre år sedan. Transportbranschen har en del att lära, konstaterar hon. Hur svårt kan det vara att säga ”hon”?
Naglarna är färgglada, liksom läpparna. Brösten sitter där de ska – hormonbehandlingen har redan efter ett par år gjort kroppen mjukare och slankare. Inte ens de bylsiga jobbarkläderna kan förta Gabriellas kvinnlighet. Hon äger den, understryker den.
När hon parkerat sin lastbil och hoppat ut visar det sig att det inte räcker för en del av kollegorna. Ett mobilsamtal som äger rum alldeles intill henne kan låta så här: ”Ja, chauffören är här nu. Just det. Han ska precis lossa.”
Han.
– Det är det som gör ondast. Jag visar tydligt vem jag är, jag sminkar mig och jag jobbar med mitt utseende. Varför är det så svårt att säga ”hon”? Eller nöja sig med arbetstiteln? Ville jag bli kallad han så skulle jag inte ha haft bröst, naglar eller smink.
I byn Harads utanför Boden känner alla henne vid hennes namn – Gabriella. Ingen vet vad det var tidigare. Hon flyttade dit för ett år sedan, har alltid älskat Norrbotten med midnattssol och snövidder. Men hon är född och uppvuxen utanför Jönköping, där hon har sin familj. Sin originalfamilj med mamma och syster, sina barn och sin exfru.
Där är det annorlunda.
Alla har inte accepterat den hon är. Vissa familjemedlemmar måste hon fortsätta älska på distans, i hopp om att en dag återförenas. Det är ett obegripligt högt pris att betala. Varför gör någon ett sådant val?
– Jag hade inte levt i dag om jag inte fått vara kvinna. Det var en förutsättning för att fortsätta existera, så otroligt dåligt mådde jag. Jag förstår att det kan vara en för stor förändring för mina närmaste. Men jag är ju samma person inombords. Jag hoppas de kan se det så småningom.
Gabriella kom ut som kvinna 2020. Yrkesmässigt var det svårt i början, men på slutet har det lyft. Genombrottet kom när hon la upp sitt cv samt en bild på sig själv i flera grupper för yrkeschaufförer på Facebook. Kommentarerna lät inte vänta på sig – fokus hamnade ofta på könsidentiteten. Men en dag ringde mobilen:
– Åkaren som hörde av sig hade sett en tjej som sökte jobb. Men min röst i telefonen var ju manlig. ”Är det Gabriella?” Han blev fundersam. Nästa fråga var: ”Är du transa?”.
Det hade kunnat bli katastrof, men i stället pratade de i två timmar. Åkaren hade aldrig tidigare haft kontakt med en person med könsdysfori, han visste inte riktigt hur han skulle föra sig. Men nu råkade den här tjejen med den djupa rösten ha 22 års erfarenhet och finfina meriter. Gabriella fick jobbet och dessutom en ny lastbil.
– Båda mina chefer på Tomab Transport och även mina trafikledare på Haparanda Fjärr är fantastiska. De saknar erfarenhet av hur man bemöter transpersoner, men de är öppensinnade och vill lära sig. Och de gör allt rätt, så jag har det toppen!
Ja, det gäller kollegorna också. Arbetsplatsen är på inget sätt hbtq-utbildad, men här finns trygghet och öppenhet.
– Det kunde slira lite i början, av ovana. Men alla vill väl och numera blir det inga felsägningar eller obetänksamheter.
Annat var det när Gabriella efter mycket vånda kom ut på sin arbetsplats i Ängelholm. Hon hade pratat med cheferna, det kändes okej. Med kollegorna var det värre. Hon blev utfrusen, behandlad som luft. Inte av alla, men den förtvivlan som bara ett par personer kan väcka räcker. Hon sa upp sig.
– I efterhand fick jag höra att det fanns manliga kollegor som bakom min rygg gjorde ett skämt av mig. De började kalla varandra kvinnonamn, gjorde sig feminina på ett löjeväckande sätt.
Att ta det vidare uppåt, anmäla och utreda, var aldrig aktuellt. Gabriella behövde lägga den energin på att skapa sitt liv.
– En utredning skulle heller inte förändra deras syn på mig. Jag brydde mig aldrig om det.
Gabriella konstaterar att transportbranschen är burdus. Det som är macho är den lätta vägen. Hon har lättare att umgås med kvinnorna i branschen, här upplever hon att fördomarna är färre.
– Vi måste som kvinnor ta oss fram på ett annat sätt. Det finns en annan förståelse för de svårigheter man kan möta. Men jag får förstås ett annat bemötande än andra kvinnor, det känns som om folk tar sig rätten att ställa väldigt personliga frågor.
”Vad tänder du på” har hon fått höra mer än en gång. En fråga som knappast skulle skickas över fikabordet till vilken kollega som helst. Gabriella funderar ganska mycket över mekanismerna i de elakheter, förminskanden och osynliggöranden som hon har fått hantera sedan hon kom ut.
– Jag har sett till det yttre lämnat manligheten, det macho, för att i stället vara kvinna. Kan det vara så att vissa män känner det som ett svek? Att det känns hotande att någon gör ett sådant val?
När situationer uppstår försöker hon visa öppenhet, bidra till att öka kunskapen. Hon är aktiv i RFSL Luleå, och har intervjuats bland annat i Sveriges Radio. Hennes egen väg har varit tung. Främst beror det på att hon skapade sig ett bra liv som man, som hon alldeles för länge försökte få att fungera.
Nu vill hon göra skillnad för dem som är i den svåraste delen av sina egna resor.
– Jag känner till personer i den här branschen som känner att de har könsdysfori, men som inte vågar eller vet hur man tar första steget. Det jag alltid säger, till dem och andra, är att man ska ta tag i det. Livet är så kort.
