Kollegans död tog hårt på Peter
I januari klämdes en djurtransportör så illa under en fallande ramp att han senare avled på sjukhus. Olyckan tog hårt på arbetskamraten Peter Kolmodin. – Att köra djur är en risk i sig. Det vet alla i branschen. Men ingen ska behöva dö på det här sättet.
Den ångande värmen slår emot oss. En lång sträv tunga försöker fånga in Peter Kolmodins högerhand. Fyra tjurar i 800-kilosklassen ska strax i väg på sin sista resa.
Peter har redan backat till med lastbilen och fällt ned den hydrauliska baklämmen. Samma sorts ramp som kollegan hade.
– Fast min är något mindre. Ändå väger den nog närmare 400 kilo, säger han och kliver in i båset.
Den här morgonen är inte som andra i lagården. Främmande människor. Nya okända lukter. Tjurarna som först varit avvaktande blir oroliga och börjar buffas. Som rugbyspelare i jätteformat.
Peter hoppar vant undan när en brun-svart stridsvagn oväntat svänger runt.
– Det gäller att ha ögonkontakt med djuren. Hela tiden. Och inte vara rädd. Det känner de av direkt, säger Peter som själv var lantbrukare innan han började köra djur för tio år sedan.
Några minuter senare har han och bonden med gemensamma krafter baxat upp tjurarna på bilen. Lite pappersarbete återstår innan släpet kopplas och vi är på väg mot nästa gård.
Peter Kolmodin tittar ut över det snöiga landskapet som är mer grått än vitt i gryningsljuset:
– Jag vill berätta om Mats, säger han lite trevande. Vi umgicks inte privat, men han var en kille som ändå betydde väldigt mycket.
– Vi brukade stöta ihop i tvätthallen på slakteriet. Mats var ofta klar med bilen före mig och plötsligt var han där med vattenstrålen. Utan att ens fråga ryckte han in och hjälpte andra. Han var sån. En go kompis.
Peter Kolmodin kommer in på själva olyckan.
Det är tisdag kväll den 19 januari. Åkeriet har fyra djurekipage. Mats har precis hämtat ut sin bil från verkstaden. Den har varit inne för reparation av ett elektriskt fel på den hydrauliska baklämmen. Rampen som djuren kliver på.
Mats kör till en spånfålla där chaufförerna skyfflar in strö i djurboxarna. Ingen vet exakt vad som hände sedan, men det mesta talar för att Mats ställt sig bakom lastbilen och lossat spärren som låser baklämmen i uppfällt läge.
Men i stället för att stanna kvar slår rampen ner. Mats hinner inte undan. Han får den över ryggen och trycks ner i spagat med överkroppen pressad framåt över ena benet. Som en fällkniv.
Trots svåra inre skador är Mats vid medvetande. Ingen hör hans rop på hjälp, men han lyckas till slut få fram mobilen. Efter närmare en timme och en rad desperata försök att larma är räddningstjänsten på plats. Tre personer lyckas baxa upp lämmen så att Mats kan befrias ur skruvstädet. Han är vid medvetande, knappt.
I en kort tidningsnotis i Hallands Nyheter återges olyckan. Chaufförens tillstånd beskrivs som allvarligt, men stabilt. Fast tillståndet försämras snabbt och efter två veckor avlider han på sjukhuset.
– Mats skulle fyllt 52 i år, säger Peter. Jag berättar det här för att hedra honom. Och för att samma sak inte får hända igen.
Peter Kolmodin tycker att samhället alltför ofta jagar en syndabock när något gått snett. Själv tycker han att olyckan handlar om ett systemfel. Om brist på information.
– Tänk om vi pratat mer med varandra. Tänk om Mats vetat att baklämmen varit inne för ett elfel och att verkstaden inte provkörde rampen efteråt. Då hade han garanterat inte stått under den när spärren lossades.
Baklämmen lyfts och sänks via två oljefyllda hydrauliska kolvar. Om styrsystemet går sönder är det vanligt att man använder truck eller någon annan maskin för att pressa upp lämmen igen, så att chauffören kan ta sig till verkstad.
– Så hade man gjort på Mats bil, förklarar Peter. Det gör att cylindrarna töms på olja. Kör man lämmen upp och ner några gånger så fylls systemet på igen. Men om det inte görs finns inget som hindrar den från att falla fritt.
För några veckor sedan var det begravning. Peter Kolmodin var där och lyckades läsa en kort dikt innan rösten svek. Fortfarande tänker han på olyckan varje dag.
– Mina anhöriga undrar om vi snart skulle kunna prata om något annat vid middagsbordet. Men jag kan inte släppa det.
Peter har funderat mycket över åkeriets agerande. Informationen som förarna fick var knapphändig. Företaget har inget fungerande arbetsmiljöarbete. Ingen riskbedömning och ingen plan för krishantering.
Någon vecka efter olyckan hade åkeriet planerat in en personalfest för de anställda. Den genomfördes – samtidigt som Mats låg medvetslös på sjukhuset. Peter valde att inte gå dit.
– Jag fattar inte att folk pallade. Är det verkligen så viktigt med ett mål gratis mat?
Nu i efterhand inser Peter att han förmodligen skulle behövt professionell hjälp.
– Tyngst var det veckorna efter olyckan. Då körde jag Mats bil, till bönderna han brukade besöka. De hade inte hört om olyckan och flera började gråta när jag gav dem beskedet.
Peter tystnar. Han ber mig ställa frågor, om det är något som är minsta oklart. Han vill inte att jag namnger åkeriet. Nya ägare är på väg att ta över och Peter tycker att ledningen anammat en modernare företagskultur.
Olyckan är anmäld till Arbetsmiljöverket och utreds av polisen. Det kan bli fråga om åtal för arbetsmiljöbrott. Peter Kolmodin säger:
– Olyckan kunde ha hänt vem som helst på företaget. I vårt jobb kan man bli ihjälstångad av en tjur. Men det som drabbade Mats var så onödigt. Så fruktansvärt onödigt.
