”Kassan säger att jag ska ta ett annat jobb”
Sjukförsäkringen. Lotschauffören Hans-Erik Johansen haltar fram, stödd på sin krycka. – Det har gått 15 månader sen jag fick 800 kilo truck på foten, men jag har inte fått en krona i sjukpenning. Försäkringskassan säger att jag ska ta ett annat jobb, men inte vilket.
Hans-Erik slår upp dörren till huset hemma i Bjuv, säger att han nu får klara sig på nästan ingenting, att han lever på sin fru. Presenningar, brädstaplar och byggplast fladdrar i den snåla aprilvinden, skvallrar om allehanda byggplaner. Men efter arbetsolyckan den 5 januari i fjol har allt stannat upp. Smärtan har tagit över.
– Jag får stoppa i mig så mycket medicin för att hålla värken i något så när schack, rena häxbrygden. Allt handlar om att försöka överleva dagen. Psyket är kört i botten, jag bara går här innanför fyra väggar.
Hans-Eriks egen berättelse
Det här är Hans-Eriks egen berättelse. En del handlingar saknas och går inte att hitta i mejlskörd och dator. Kanske beror luckorna, eller att jag stundtals har svårt att hänga med, på hans ovana att hantera papper och myndigheter. Att han, som många andra chaufförer, är mer praktiker än byråkrat och dessutom omtöcknad av smärtstillande och värk.
Ett bestående intryck är i alla fall att Hans-Erik, som timanställd lotschaufför med lossning av varor hos olika kundföretag, faller mellan många stolar, lagar och regler. Och att det är svårt att ställa någon till ansvar för olyckan, som vänt upp och ner på hans liv.
Billots i Malmö
Hans-Erik jobbar sen några år, per timme, på Skånes billots i Malmö. Han är nattuggla, trivs med nattjobb och arbetar även helger. Det ger en inkomst på drygt 30 000 kronor per månad, säger han.
Men låt oss gå tillbaka till torsdagen den 5 januari 2017:
Musik strömmar ur radion i hytten och klockan går mot halv tre på eftermiddagen. Det är lite mulet, men Hans-Erik är på gott humör. Han började lasta klockan tre på morgonen och det här är dagens sista stopp, hos Café Derés i centrala Älmhult, ett kombinerat kafé och bageri. Det är första gången han är där.
Kaféet erbjuder nybakt, frukostfrallor och smörgåstårta ”alla veckans dagar”, upplyser hemsidan. Om den farliga arbetsmiljön för chaufförer sägs ingenting. Hans-Erik går in och frågar:
– Var vill ni ha era grejer?
Det är flera pallar med mjöl, socker och bakpulver. En anställd kliver ut och Hans-Erik förstår direkt att han är irriterad. En ny chaufför. Nu igen. Omsättningen har varit stor och uppdraget har vandrat mellan olika åkerier.
Den anställde pekar mot ett källarförråd. Det ligger nedanför en lutande kullerstensbacke och Hans-Erik tar trucken, ”Ankan”, och kör. Han ser sig om, någon gjuten ramp för att klara nivåskillnaden på 20-25 centimeter mellan markplanet och förrådet finns inte. Bagerikillen greppar i stället en plåt och lägger ut som körväg. Det ser farligt ut, Hans-Erik tvekar:
– Är det där verkligen säkert att köra på?
– Ja då, alla chaufförer kör där, det fixar du med, svarar den anställde och ger sig i väg.
Hans-Erik kör in en pall genom ena förrådsdörren och blir ombedd att köra ännu en genom dörren intill. Där är så trångt att han måste backa ut trucken, men när han kommer fram till ”plåtrampen” blir det stopp. Batteripaketet sticker långt ner under trucken, drivhjulet pressar mot plåten och trucken slirar.
Hans-Erik kliver ur och ner bakom den, i nästa ögonblick faller först plåten sedan trucken över hans vänstra fot.
– Jag fattar inte var jag får kraften ifrån, men på något sätt lyckas jag trycka upp trucken på kanten igen. Det enda jag tänker är att få undan min fot.
Smärtan var övermäktig
Hans-Erik ger upp ett vrål: Fan, i helvetes jävlar! Den anställde kom springande, undrade hur det gått. Klarade han sig? Smärtan var övermäktig. Hans-Erik orkade inte prata, bet ihop och sa ja. Han är sån, ber sällan om hjälp.
Hans-Erik ringde åkeriet och bad dem skicka någon att hämta lastbilen. Efter en stund kom svaret: Det fanns ingen. Hans-Erik lyckades långsamt ta lastbilen till Hässleholm. Frun mötte upp och körde honom till akuten i Helsingborg. När läkaren äntligen kom hade Hans-Erik varit i gång i över ett dygn och fick höra att han haft änglavakt. Inga ben var brutna.
Utan skyddsskorna hade han inte haft någon fot kvar, säger han själv. Men nervskadorna skulle ta tid på sig att läka, ett och ett halvt till två år, spådde läkarna.
– Och riktigt bra kommer jag aldrig att bli. Att inte få komma ut på vägen och göra sina timmar är styggt. Det här har tagit styggt på mig. Ibland tänker jag att jag inte orkar, att jag ger mig ut och jobbar i alla fall.
Fast samvetet sätter stopp, värktabletterna gör honom avtrubbad, trött och yr. Husläkarens besked är också: ”på de här medicinerna får du inte lov att köra”. Samtidigt gnager oron för ekonomin. Paret har lånat 40 000–45 000 kronor från olika familjemedlemmar för att klara hyra och försäkringar och Katjas son ryckte in och betalade glasögon för dem båda.
Hankar sig fram
Hon är förtidspensionär och det är hennes sjukersättning de hankar sig fram på, plus Hans-Eriks sjukersättning från en trafikolycka i ungdomsåren.
52 år fyllda kan Hans-Erik räkna ihop 34 år som lastbilschaufför. En period drev han eget åkeri. Handläggaren på kassan har uppmanat honom att söka ett annat arbete.
– Vad det skulle vara för jobb när man har så här ont, sa hon inte. Jag trivs som chaufför och mina åkare frågar: När kommer du tillbaka?
