Mötet. Han har erfarenhet från Iran före revolutionen, kårhusockupationen i Stockholm och från att sent i yrkeslivet sadla om från akademiker till taxiförare. I juni är Saied Tagavi ombud på Transports kongress.

Saied Tagavi har hängt av sig jackan och den reglementsenliga slipsen på en stol i hallen. Han har fortfarande på sig Taxi Stockholms skjorta. Kolpennor, stora pappersark med teckningar av människokroppar ligger på köksbordet. Han stökar undan, bär ut allt i en stor famn och lägger det på skrivbordet i sitt arbetsrum. En minst lika stor famn bär han tillbaka. Nu fylld med pärmar och mappar kopplade till hans fackliga engagemang i Transport och kampen för ett fritt och demokratiskt Iran.

Teckningarna är en ny passion han delar med sin fru, de har gått på ABF-kurs på tisdagskvällarna. Den här tisdagen väntar det sista tillfället. Hans fackliga engagemang är något äldre. Det växte fram när han vid 60 års ålder sadlade om från akademiker och projektledare till taxiförare.

När Saied Tagavi flyttade till Sverige 1965 styrdes hans hemland fortfarande av shahen Mohammad Reza Pahlavi, en monark som höll landet med järnhand.

Saied Tagavi hade läst engelska vid det amerikanska universitetet i Beirut, Libanon. Tanken var att han skulle flytta till USA och Baltimore. Men hans bror hade hamnat i Sverige och kom med uppmaningen: ”Kom och titta!” Snart hade Saied Tagavi skrivit in sig på Stockholms universitet och fått uppehålls- och arbetstillstånd.

– Vi tillhörde tiden med Kubas revolution, Vietnam, Kambodja, hela Latinamerika. Vi var engagerade där. Vi hade kampen mot fascismen i Spanien och Portugal. Vi är en produkt av den tiden. Om man läste på universitetet och är intresserad av vad som händer gick det inte att undvika politiken. Antingen blev du höger, vi kallade dem för kadetter, eller så var du vänster. Vi var vänster.

Han var fortfarande student vid kårhusockupationen 1968, och såg med egna ögon när Olof Palme kom dit och ställde sig längst fram, med cigarett i hand, och försökte diskutera med de radikala studenterna.

Efter studierna, som gjorde Saied Tagavi till samhällsvetare, inleddes en lång karriär. Han jobbade som flyktingsamordnare, sedan med samhällsredaktionen på P1 under iranska revolutionen och som projektledare under en längre tid.

När Saied Tagavi för sista gången sökte ett projekt, som han inte fick, tvingades han tänka över vad han skulle göra i stället.

– Det tog två år innan jag började se på arbete som något annat än status. Jag ville göra något som jag aldrig gjort. Jag bestämde mig för att köra taxi och har jobbat på samma åkeri sedan dess. Jag valde att jobba hos Taxi Stockholm som kräver kollektivavtal hos sina åkare, i motsats till Taxi Kurir och Sverigetaxi.

Saied Tagavi har också ett långt politiskt engagemang bakom sig, sedan mer än 20 år är han aktiv i Socialdemokraterna.

– Den grundläggande politiska ideologin ligger kvar hos mig, som socialist och vänster. Men det händer inte så mycket konkret när man bara jobbar allmänpolitiskt. Jag vill se förändring och då valde jag att engagera mig i facket.

Den åkare Saied Tagavi är anställd hos är välvilligt inställd till att förarna är fackligt aktiva. När nya chaufförer går utbildning hos beställningscentralen Taxi Stockholm brukar Saied Tagavi vara med på ett hörn för att säga några ord om facket. Där berättar han varför han tycker att kollektivavtal och fackligt engagemang är viktigt.

– Många av våra kamrater saknar en förebild, säger Saied Tagavi och fortsätter:

– Den fackliga organisationen har inte haft ett tydligt engagemang för att få med invandrare.

Årets Transportkongress är Saied Tagavis andra. Till den förra, för fem år sedan, skrev han en motion om att förbundet skulle arbeta för mer mångfald i alla led.

– Men det blev ingenting.

Saied Tagavi får frågan om han tycker att mångfalden blivit bättre i Transport sedan sist. Han är tyst en stund, sedan ler han och säger:

– No comments.

Till den här kongressen har han, precis som många andra, föreslagit att Transport ska driva frågan att det ska gå att dra av fackavgiften på skatten. Förbundsstyrelsen har yrkat bifall.

– För mig är det en strategisk fråga. I taxibranschen är vi svaga. Medlemskapet kostar mycket pengar, många vill inte betala trots att vi ger mycket tillbaka genom försäkringar och så där.

Shahen i Iran avsattes vid revolutionen 1979. Först fanns hopp om frihet, men det var till slut islamisterna som tog makten i landet. Iran har regelbundna val, men det går inte att kalla landet för en demokrati. Saied Tagavi har sedan studietiden aktivt kämpat för ett fritt Iran. Han var med om att starta Sveriges första iranska studentförening på 1960-talet.

– Jag har direktkontakt med fackliga aktivister som kämpar för att få bilda fria obundna fackliga organisationer. Men regimen stoppar dem. Om någon ska driva vardagliga frågor för människor är det fria fackliga organisationer. Det vet regimen, det är därför den slår mot den fackliga rörelsen.

Saied Tagavi har varit med om att ta fram en facklig plattform som kämpar för fackföreningarna i Iran. Det är ett samarbete mellan Transport, Kommunal, IF Metall , LO och i viss mån TCO. I sommar tas nästa steg.

– Vi ska åka till en internationell konferens i Geneve. Där ska vi träffa fackliga organisationer från flera länder. Är vi fackförbund från olika länder som sätter press på Iran så blir vi starkare.

När Lars Lindgren avgick från ordförandeposten efter avslöjanden i Aftonbladet kom en spricka i Transport upp till ytan. Mycket talar för att kongressen kan bli uppslitande. Det finns grupperingar som ligger en bra bit ifrån varandra. Saied Tagavi tror ändå att det kan gå att hitta vägar framåt.

– Vi har inget annat val. Med den rådande situationen måste vi hitta kompromisser. Det ska vara tydliga kompromisser.

Saied Tagavi bläddrar i en av pärmarna han hämtade i sitt arbetsrum. Han läser högt från några av de motioner han fastnat för. Transport ska inte vara ett försäkringsbolag. Alkohol ska inte bekostas av förbund eller avdelningar. Sänkta medlemsavgifter de första två åren för medlemmar inom taxi och färdtjänst.

Den här dagen vaknade Saied Tagavi klockan fyra på morgonen, arbetspasset drog i gång fem, och som alltid började han med att köra ut till Arlanda. Arbetsdagen slutade vid tre. Så ser det ut tre till fyra dagar i veckan. 71 år gammal – och Saied Tagavi har inga planer på att sluta.

– Jag har tänkt mycket. Har man haft ett aktivt liv under 60 år. Då ska man inte bara gå och mata fåglarna eller sitta och försöka tänka på vad man har gjort tidigare. Det kan bli ganska tomt. Vi som har jobbat och fått erfarenhet, måste lämna över den erfarenheten till nästa generation. Därför känner jag att jag har lite mer att ge. Det fackliga arbetet ger mig en känsla. Det är en så konkret känsla.

Det är de små sakerna som ger den. På taxidepån finns ett datasystem, där har Transports förarklubb fått en fil där den kan ge facklig information, berättar Saied Tagavi.

– Det har vi aldrig haft tidigare. Det kanske är litet, men det är konkret.

Ser du fram mot kongressen?

– Ja, om man har ett problem ska man inte tänka på problemet. Om man tänker på problemet har man två problem och ingen lösning. Har man problem ska man hitta lösningar. Kanske är lösningen inte idealisk men varje lösning är bättre än ingen lösning alls. Därför ser jag fram mot kongressen, säger han och är tyst en stund innan han säger:

– Vi får se, vi får se vad som händer.