Slutreplik. Det finns ingen motsättning mellan att reda ut begreppen och förtydliga spelreglerna på arbetsmarknaden. Tvärtom tror vi att tydliga spelregler till hög grad bygger på en korrekt och, i den mån möjligt, samstämmig begreppshantering. Det gäller självklart inte enbart Transport utan även Foodora, egenanställningsföretagen och alla andra som verkar på arbetsmarknaden.
Till att börja med tycks ett klargörande vara på sin plats: vi har inte ifrågasatt Transports avsikt med att pröva målet i fråga. Men en naturlig konsekvens av ett uppmärksammat och potentiellt prejudicerande mål är att begreppen som aktualiseras däri blir föremål för diskussion och granskning (eller hamnar ”under lupp”, om man så vill). Det vittnar även Mats H Anderssons replik om, då i stort sett hela texten ägnas åt att reda ut bemanning, egenanställning och förhållandet däremellan.
Likhetstecknet mellan egenanställning och bemanning faller på att Pay Salary inte är att betrakta som ett egenanställningsföretag. Pay Salary definierade förvisso i början felaktigt sin verksamhet som egenanställning, men deras verksamhet är att jämställa med ett bemanningsföretag. Pay Salary betraktas inte heller som ett egenanställningsföretag av Egenanställningsföretagens Branschorganisation. Och här har Andersson mycket riktigt en poäng att vi i branschen behöver fortsätta prioritera insatser som säkerställer att de som gör anspråk på egenanställningsformen efterlever riktlinjer för goda villkor och arbetsgivaransvar, vilket vi också betonade i vår första kommentar.
Även om vi i branschorganisationen inte delar alla slutsatser i Transports rapport ”App app app – se upp för diket!” som publicerades tidigare i år, är det tydligt att det också i Transports egen syn finns en tydlig distinktion mellan egenanställning och bemanning. För inte kan bemanning beskrivas som ett bekvämt alternativ ”för den person som önskar att frilansa, utan att för den delen behöva starta ett eget företag och hantera de administrativa bitarna”?
Egenanställning används ofta förbehållslöst som ett paraplybegrepp för alla typer av arbetsformer mellan i traditionell anställning och enskilda näringsidkare. Men faktum är att egenanställning lutar sig på specifika definitioner och avgränsningar på samma sätt som andra sätt att organisera arbete gör. Oförmågan, eller möjligen oviljan, att ge egenanställning motsvarande behandling blir problematisk då otydlighet kring begreppet riskerar att gå ut över Sveriges tiotusentals egenanställda, exempelvis i frågor kring arbetsmiljö och a-kassan.
En liknande tendens lyser igenom när Andersson benämner den ”alltmer osäkra uppdragsbaserade arbetsmarknaden”. Vad åsyftas? Är det plattformsekonomin, där det onekligen föreligger en hel del utmaningar? Eller är han fundamentalt emot att människor väljer bort den traditionella modellens satta ramverk, till förmån för mer självbestämmande och flexibilitet? Ska insinuationer om gamla tiders daglöneri tolkas som att allt arbete som sker inom ramarna för en musikkonsert, filmproduktion eller annat på förhand tidsbestämt intervall bör upphöra?
Vi delar ambitionen om att komma till bukt med oschyssta villkor och utnyttjande av maktställningar. Men vi tror alltjämt att vi gör den utvecklingen en otjänst om vi förlitar oss på svepande beskrivningar av arbetsmarknadens olika inslag, som öppnar upp för missförstånd och feltolkningar.
