Krönika. Upphandling. Ordet får mig att rysa av obehag. Upphandling är den process som företag, organisationer med flera använder för inköp av varor och/eller tjänster. I min bransch handlar det främst om bevakningstjänster.
För väktare, ordningsvakter och skyddsvakter handlar det om följande: ”Får vi stanna eller måste vi lämna?”
Jag minns min första upphandling. Jag hade bara jobbat några år inom branschen och befann mig på ett objekt där jag stormtrivdes. Några av mina kollegor hade varit där i över 30 år. När driftchefen kom och sa att det var dags för upphandling, skrockade ”gamlingarna”. Eftersom vi hade haft objektet sedan ABAB-tiden fanns det ingen anledning till oro sa de till oss rookies. Vi (eller rättare sagt vårt företag) förlorade upphandlingen och in kom ett nytt bevakningsföretag. Jag kan inte ens beskriva den chock och förvirring som infann sig när det skedde och mest brutalt var det för de gamla ABAB-vakterna.
Mitt dåvarande företag sa ”gå inte över till det nya bolaget, vi fixar nya objekt till er” och de flesta av oss var lojala med företaget och gick inte över. Det var inga roliga veckor eller månader när vi kuskade runt utan att ha ett så kallat fast objekt.
Som längst har jag varit åtta år på ett och samma objekt. Åtta år är numer en evighet. 3 + 1 år är en vanlig längd innan det är dags att lämna skeppet. En kollega jobbar på ett objekt som har upphandling varje år.
Även om mitt bevakningsföretag förlorar en upphandling, har jag min heltidsanställning kvar (= anställningstrygghet) men faktum kvarstår – man hinner rota sig rätt rejält när man varit på samma objekt en längre tid med allt vad det innebär.
Det är så ofta jag har fått höra av kollegor och kundens personal att ”Vi är så nöjda med er. Vi vill ha er kvar!” men det är inte de som sköter upphandlingen. Konkurrensen är stenhård och vissa företag lägger till och med skambud för att vinna.
Jag stormtrivs på det objekt jag befinner mig på men nu har det gått åtta år. Igen. Är det dags för upphandling?
