”I framtiden kanske vi ska vara avtalslösa – och utan fredsplikt”

Den fria rörligheten för arbetskraft inom EU måste omprövas. Det anser Transports förbundsordförande Lars Lindgren, som tycker att Sveriges medlemskap i unionen kan beskrivas som ”20 år av fackligt elände”.

Som fackförbund tog Transport ställning mot både EU-inträdet och den gemensamma valutan. Personligen har Lars Lindgren varit kritisk till unionen ända sedan han körde som utlandschaufför på 1980-talet:

– Grundidén med EU var att undvika nya förödande krig. Det är förstås positivt, liksom tanken att knyta samman Europas folk. Men det som blivit helt förhärskande är liberalismen och friheten för kapitalet.

– Allt ska vara på marknadens villkor. Titta på bankväsendet som tjänar sanslöst med pengar! Ända till det skiter sig, då är det skattebetalarna som får gå in och ta smällen.

Lindgren tar jordbruksstödet som ett annat exempel. Omkring 45 procent av unionens budget går till subventioner till bönderna.

– Det är orimligt, särskilt som stödet till viss del används för att mat inte ska produceras. I EU-länderna finns 26 miljoner arbetslösa. I stället för att satsa på forskning och utveckling som kan öka vår konkurrenskraft används hundratals miljarder kronor på ett sätt som slår ut matproduktion i fattiga länder.

Bland vanliga transportarbetare är det svårt att hitta röster som är entusiastiska till unionen. Lars Lindgren är inte förvånad. Samtidigt anser han att Sverige satt i en kniptång i början av 1990-talet:

– Land efter land lämnade EFTA-samarbetet och gick med i EU. Sverige var piskat att följa efter. I arbetarrörelsen hävdade många att EU kunde bli löntagarnas union.

– Om den visionen ska uppfyllas är förutsättningen en gemensam skattepolitik. Ett system där människor betalar skatt efter bärkraft. Ska det fungera krävs även en gemensam valuta. Fast vi kommer aldrig att nå hit, det skulle innebära att nationsgränserna suddas ut. EU kan inte bli Europas förenta stater. Skillnaderna mot USA är väldigt stora.

De grava problemen inom åkerinäringen präglar många transportarbetares syn på unionen. Hur ser du på det?

– Godstrafiken har i alla tider rört sig över nationsgränserna. I Transport visste vi att EU skulle bli ett hot mot den svenska åkerinäringen. Det var ett av skälen till att jag personligen röstade nej till ett svenskt inträde.

– Man måste inse att det finns stora historiska skillnader i Europa. Plötsligt får många miljoner östeuropéer tillgång till den fria rörligheten. Det är inte konstigt att de säljer sitt arbete billigt i väst.

Det är heller inte konstigt, menar Lars Lindgren, om EU:s nytillkomna medborgare frestas att begå regelbrott vid exempelvis cabotagekörning:

– Nu sticker jag ut hakan, men i Sverige har vi växt upp utan krig och med ett utbyggt välfärdssystem. Många av Europas medborgare har en helt annan bakgrund. De kommer från länder där korruption och mutor varit en naturlig del av samhället.

Vad är lösningen på lönedumpningen och det grova utnyttjandet av människor som nu pågår på vägarna?

– Min slutsats är att vi inte kan ha helt fri rörlighet för arbetskraft. Det måste finnas en kontroll. När man släpper allt fritt, och var och en ska vara sin egen lyckas smed, då blir det problem. Se på den växande organiserade brottsligheten till exempel.

Hur skulle EU ha hanterat åkerinäringen?

– Först och främst borde det aldrig ha blivit tillåtet att bedriva inrikestrafik i andra länder än det egna. En cabotageresa mellan två internationella transporter är okej, inte fler.

I det rödgröna lägret är det många som försvarar den fria rörligheten för arbetskraft och anser att lönedumpningen ska motverkas med kollektivavtal och bättre facklig organisering. Svenska löner ska gälla för arbete i Sverige, brukar parollen lyda. Kommentar?

– Ja, det är klart att det borde vara så. Men då ska man komma ihåg att facket bara förfogar över ett redskap – kollektivavtalen. Vi har ingen insyn i hur skatter och avgifter betalas. Det enda som kan rädda EU-bygget är det jag var inne på tidigare: gemensamma skatteregler. Regler som alla följer.

Skolbygget i Vaxholm och den så kallade Lavaldomen betraktas som en stor motgång för facket. Vilken betydelse har domen haft för löntagarna?

– Inför folkomröstningen om EU stod den centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund och lovade att svenska kollektivavtal skulle fortsätta gälla i Sverige. LO köpte detta. Naivt!

– Sedan kom Laval. Själva domen var inte så farlig. Lagen som kom efteråt, lex Laval, var sämre. När facket bara kan hävda vissa villkor i avtalen, de som brukar kallas den hårda kärnan, då försvinner mycket av det som facket kämpat sig till.

En annan pilsner är fackets muskler. Har förbund som Transport de resurser som krävs för att jaga motsträviga gränsöverskridande transportföretag? Bolag som varken vill teckna avtal, eller följa dem – om underskriften skulle råka hamna på nedersta raden…

– Nä, säger Lars Lindgren. Tidigare respekterades facket på ett annat sätt av samhället. Fast kärnfrågan handlar trots allt om kollektivavtalen. I framtiden kanske vi ska vara avtalslösa. Och utan fredsplikt. Då skulle vi få ett läge på arbetsmarknaden som kan bli en intressant utmaning för såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Lindgren betonar att han funderat mycket över den sjunkande fackliga organisationsgraden och det faktum att kollektivavtalen fått en svagare ställning.

– I den avtalsrörelse som snart startar blir det garanterat nya sömnlösa nätter. Vi kommer att slåss och kanske tvingas gå ut i konflikt. Fast till vilken nytta? Om våra medlemmar ändå inte tar ut de löneökningar vi kämpat oss till…

– Ska vi fortsätta på den inslagna vägen måste vi få det som kallas allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Alltså ett system där även staten går in och tar ett ansvar för att löntagarna får rimliga villkor.