Han söker läkare – med spåkula
Kranbilsförare Claes Göran Ahlqvist föll från en stege under lossning och skadade handleden så illa att han fick sparken från jobbet. Nu jagar han läkare, som kan sia ett år in i framtiden, och råder alla kollegor: – Anmäl arbetsskadan direkt till Försäkringskassan. Helst dagen före olyckan!
Drygt ett och ett halvt år efter olyckan har Claes Göran Ahlqvist, 59 år, inte fått sin brutna handled, godkänd som arbetsskada. Han är utförsäkrad från Försäkringskassan och överförd till Arbetsförmedlingen, där han har knappt hundra dagar kvar att stämpla.
I själ och hjärta är Claes Göran fortfarande lastbilschaufför och har sökt ett antal nya jobb. Men det krävs att de är av lite lättare slag,
eftersom han inte längre kan vrida, greppa, klättra på stegar och lyfta tungt, som förr.
Vi backar tillbaka i tiden till den där olycksaliga morgonen den 18 maj 2011. Claes Göran hade hunnit halvvägs i lossningen av styckegods på en plats mellan Uddevalla och Lysekil. Det strulade, var fel på flera fraktsedlar och han såg tiden rinna iväg. Lasten skulle vara framme i Trollhättan på kvällen och när Claes Göran klättrade från flaket nerför stegen tog han ett felsteg. Han föll en och en halv meter innan han slog i backen och tog emot sig med högerhanden, där leden knäcktes.
– Jag höll upp vänsterhanden där jag höll fjärrstyrningen. Allt jag tänkte på var att rädda den. Jag fattar inte att det gick så illa. Jag har säkert ramlat hundra gånger förr, men nu hängde handen från armen, i bara skinnet.
Claes Göran lyckades köra till ett industriområde, där de hjälpte honom kalla på ambulans. Handledsbrottet var komplicerat och läkarna fick ringa till Sahlgrenska för expertkonsultation, berättar han. Claes Göran fick gips och skena och det verkade läka bra, men när sköterskan skulle ta bort gipset, gjorde hon fel och bröt upp frakturen igen.
Claes Göran skrek av smärta och efter det ville svullnaden inte gå ner, trots upprepade isbad för handen två veckor framåt. Efter ny röntgen var det bara att hoppas att leden skulle läka något så när rätt. Claes-Göran pratade med doktorn om en operation för att förbättra rörligheten. Men oddsen för att han skulle bli bättre var 70 procent medan 30 procent talade för att han skulle försämras. Claes Göran avstod och läkaren stödde hans beslut.
– Nu när jag söker jobb drar åkarna öronen åt sig när de hör att jag inte kan fixa en punktering själv. Att kalla på bärgare blir för dyrt.
Vi träffas på Transports avdelning i Uddevalla, dit han kommer från Vänersborg med en stor bunt papper i en plastkasse. Claes Göran har just varit på vårdcentralen hemma på Vargön och träffat en läkare. Han har fått avslag från Försäkringskassan på sin ansökan om livränta, som han begär eftersom han inte kan jobba som förr. De läkarintyg han hittills skickat in till kassan duger inte. Claes Göran behöver ett bättre. Eller, för att ha både livrem och hängslen, helst intyg från tre doktorer, som kan se ett år in i framtiden. De behöver intyga att hans arbetsförmåga då kommer att vara nedsatt ett år framåt.
Annars blir det ingen livränteersättning från kassan.
– Man kanske hellre borde söka upp någon med spåkula, säger Claes Göran och skrattar lätt.
Sedan blir han allvarlig. Han vill ju inte stöta sig med Försäkringskassans tjänstemän. Enligt deras regler, från statsmakten, kan man ansöka om livränta om man drabbats av en arbetsskada som lett till att förmågan att skaffa sig inkomst nedsatts med minst en femtedel. Livräntan ska täcka inkomstförlusten som beror på att man skadat sig.
I beskedet från kassan, som Claes Göran tummar i näven, står det att det inte finns något ”medicinskt underlag som styrker att du har en bestående nedsättning av arbetsförmågan i förhållande till arbetet som kranbilschaufför.”
– Men jag blev ju uppsagd från åkeriet för att jag inte längre kunde jobba där som kranbilsförare!
Claes Göran bläddrar vidare i papperen och läser vad som gäller för arbetsskador. Olycksfallet ska ha uppkommit i samband med en särskild händelse. Den ska vara ”kortvarig, ovanlig och oförutsedd.”
2002 råkade han ut för en annan olyckshändelse i jobbet. Blixten slog ner två meter ifrån honom. Claes Göran klarade sig undan med livet i behåll, men drabbades av tinnitus och nedsatt hörsel.
Från det han kliver upp har han ett ljud inne i huvudet som när ett tåg bromsar in, stål mot stål. Han beviljades inte livränta den gången heller. Läkarintygen ansågs inte styrka att hans hörselskada hade samband med blixtnedslaget.
– Sämre hörsel kan de ju alltid skylla på ålder, så det är svårare att bevisa. Men jag hade helt klart två fungerande händer innan jag åkte till jobbet och ramlade från stegen till bilflaket. Om jag kunnat förutse någon av olyckorna så hade jag självklart aldrig åkt dit, säger han.
Att Claes Görans verklighet inte överensstämmer med myndigheternas kommer sig bland annat av ett kryss på en blankett. Ortopedläkaren på Uddevalla sjukhus kryssade nämligen för att Claes Göran skulle kunna återgå till sitt ordinarie arbete efter behandling och rehabilitering. Trots att det dragit ut lite på tiden på grund av ”viss felläkning”.
Fast det där med ordinarie jobb var ju redan kört. Åkaren, med tre anställda i Vänersborg, ville inte ta på sitt ansvar att sätta Claes Göran vid ratten, när handen fortfarande var obrukbar. När kassans regler sa att han skulle börja jobba igen såg åkaren till att en annan doktor kom till företaget, samtidigt med Claes Göran. Därpå skickade arbetsgivaren hem honom.
Några lättare arbetsuppgifter fanns inte på åkeriet så han sa upp Claes Göran, på grund av arbetsbrist.
Kanske var ortopedläkaren optimistisk eller stressad, när han kryssade i återgång till ordinarie arbete? Kanske var blanketten som skulle skickas till kassan för snäv eller felformulerad?
Efter dagens besök hos allmänläkaren hemma på vårdcentralen har den doktorn i alla fall skickat Claes Göran vidare, tillbaka till ortopeden på Uddevalla sjukhus igen. Specialisten måste hjälpa allmänläkaren med undersökning och underlag, så att husläkaren kan beskriva chaufförens arbetsförmåga ett år framåt.
I efterhand grämer sig Claes Göran över att han följde handläggarens råd när han ringde upp Försäkringskassan efter olyckan.
– Jag undrade om jag skulle anmäla skadan som arbetsskada direkt eller om jag skulle vänta tills jag såg hur handen utvecklade sig. Vi kom överens om att det var lika bra att vänta.
Med facit i hand råder Claes Göran alla att anmäla arbetsskadan direkt. Det påverkar nämligen även sjukpenningen, på så sätt att sjukskrivningen inte blir tidsbegränsad, som för andra. Är man sjukskriven längre än 914 dagar kan man ansöka om fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå på grund av en arbetsskada.
Claes Göran tittar ner på kassans avslag och läser det om och om igen: Enligt gällande lagstiftning ska myndigheten bara ta ställning till om hans besvär är en arbetsskada, om det krävs för att avgöra om han har rätt till ersättning för arbetsskada. Men eftersom han hittills inte lyckats bevisa att han har sämre förmåga att försörja sig, tar försäkringskassan inte ställning till om hans besvär är en arbetsskada eller inte.
Yngve Andersson är RSO, regionalt skyddsombud, på Transports Uddevallaavdelning:
– Hur ska en läkare kunna säga att din skada kommer att bestå ett år framåt i tiden? Det är inte lätt att få fram ett sådant intyg, men vi kommer givetvis att överklaga Försäkringskassans avslag.
– Nu ska Claes Göran vid 59 års ålder söka alla andra arbeten som finns på arbetsmarknaden. Det finns ingen humanitet längre.
