Hamnen i Västervik satsar på importerat avfall

Västervik är ännu en i raden av svenska hamnar som börjat ta in avfall från utlandet. Soporna kommer från England och går sedan på järnväg till Västerås, där de bränns. Samtidigt kommer uppgifter om att den omfattande avfallsimporten från Norge gör att norrmännen fått brist på sopor i de egna förbränningsanläggningarna.

I Västervik drivs hamnen av bolaget Västerviks Logistik & Industri (VLI), med Carl Johan Carlstedt som vd. Stuveriet har i flera år brottas med sjunkande volymer och i dag består den fasta personalstyrkan bara av tre hamnarbetare.

I maj fick VLI en ny storkund. Det handlar om importerat avfall. Ett godsslag som växer lavinartat i Sverige, men som är omdiskuterat. För hamnbolagen betyder det intäkter och tryggade jobb. De kringboende jublar inte lika mycket.

I mitten av juni besökte Transports regionala skyddsombud Anette Wilhelmsson Västervik för att titta på hanteringen av soporna:

– Ur arbetsmiljösynpunkt är avfall alltid en källa till oro. Det innehåller tungmetaller och andra ämnen som vi inte känner till. Men Västervik har ordnat hanteringen på ett väldigt bra sätt, om man jämför med andra hamnar vi besökt.

– Hamnbolaget har satt upp containrar som vindskydd och nät som ska hindra att plast och annat blåser i väg. De har också börjat spreja en sorts deodorant över avfallet, som ska minska luktproblemet.

När Transportarbetaren besöker Västervik är vinden nordlig och vid VLI:s eget kontor på kajen finns den där – den omisskännliga lukten av gammalt avfall. I lokaltidningen har problemet tagits upp. Vd Carl Johan Carlstedt säger:

– Det finns tusen problem för den som ska hantera importerat avfall och självklart oroar jag mig för opinionen.

Carlstedt är rättfram och självkritisk. Han berättar att merparten av avfallet som Västervik tar in går till Västerås, en mindre del hamnar hos det lokala kraftvärmeverket i staden. Målet är att tre tågset i veckan ska rulla mot Mälardalen, med omkring 2 100 ton sopor.

Fast VLI:s vd ser en rejäl tillväxtmöjlighet. Inom räckhåll finns förbränningsanläggningarna i Linköping, Norrköping och Jönköping.

– Jag är övertygad om att importen kommer att öka. Fast i dag är vi, över lag, inte tillräckligt duktiga i logistikkedjan. Avfallet kommer oftast inplastat i balar. Okej, balarna fungerar bra när båtarna lastas i England eller Irland.

– Men när båten gungar på havet går de som ligger i botten sönder eller deformeras. Sedan kommer vi med vår gripklo och ska lossa avfallet. Då är det lätt hänt att balar trasas sönder.

Carl Johan Carlstedt tycker ändå att VLI tänkt till för att eliminera miljöpåverkan. Förutom att bygga ”ett fort av containrar” och sätta upp ett finmaskigt nät har man gjutit en decimeterhög tröskel som ska hindra lakvatten från att rinna ut i havet. Förhoppningen är också att odörmedlet ska stoppa soplukten.

Åtgärderna kan kanske mildra kritiken som växer mot den storskaliga svenska avfallsimporten. Försvararna menar att Sverige gör en insats för miljön – eftersom avfallet annars skulle ha lagts på deponi utomlands och läckt klimatdålig metangas.

Men i en artikel avslöjar Svenska Dagbladet (SVD) att sambanden är mer komplicerade än så. Mer än hälften av det importerade avfallet kommer från Norge. Där finns gott om förbränningsanläggningar. Som numera brottas med avfallsbrist. I vissa kommuner är den så akut att man slutat med sopsortering.

Varför skickar norrmännen sopor till Sverige, om de har egna kraftvärmeverk som eldas med avfall? Förklaringen är det låga priset. Norska kommuner betalar omkring 400 kronor per ton till de svenska anläggningarna.

– Det är alldeles för billigt att bränna avfall i Sverige. Det gör att hälften av våra hushållssopor går till er i stället för att materialåtervinnas eller förbrännas i Norge, säger Torbjørn Leidal till SVD.

Han leder en lobbykampanj som drivs av ett tiotal norska förbränningsanläggningar som tröttnat på att se norska sopor åka lastbil till Sverige.

Vissa anläggningar hotas till och med av konkurs, uppger en norsk branschföreträdare som efterlyser en närhetsprincip. Avfall borde behandlas så nära källan som möjligt, anser företrädaren.