Framtidens löner lockade storpublik i Almedalen
Teknikarbetsgivarna vill luckra upp las och ha större löneskillnader. Almega efterlyser mer lokal lönebildning – något som IF Metall menar hotar hela idén med industrin som märkessättare. Välkommen till Almedalen och ett fullsatt seminarium om framtidens lönebildning.
Avtalsrörelsen är inte klar, men redan nu börjar fack och arbetsgivare formera sig inför nästa lönematch. När representanter från båda sidor klev upp på LO:s debattpodium i dag, tisdag, var det industriavtalet och det så kallade märket som fanns i brännpunkten.
I 20 år har industrin kommit att styra lönerna på svensk arbetsmarknad. I år blev 2,2 procent mantrat som alla fackliga förhandlare fick stångas mot, oavsett förbund.
Hur blir det i framtiden? Kommer industriavtalet, och hela den lönebildningsmodell som uppgörelsen gett upphov till, att överleva?
IF Metalls ordförande Anders Ferbe ansåg att modellen tjänat Sverige väl och givit arbetstagarna två decennier av reallöneökningar:
– Det som avgör i slutänden är de olika parterna på arbetsmarknaden. Modellen är inte problemfri, men om parterna bestämmer sig för att det trots allt är den bästa modell vi kan hitta så överlever den.
– Det är ett problem att en del aktörer håller sig på distans. Och det bekymrar mig när arbetsgivarorganisationen Almega går ut och säger att de vill ha mer av lokal lönebildning. Då börjar man peta på fundamenten i industriavtalet. Man kan inte utsätta modellen för hur många stresstester som helst, utan att den spricker.
Anna-Karin Hatt, vd på Almega, försvarade både lokal lönebildning och sifferlösa kollektivavtal – alltså avtal som över huvud taget inte anger hur stora löneökningar som ska gälla.
– Våra analyser visar att de sifferlösa avtalen ändå hamnar på märket, på någon tiondedels procent när, sa hon.
Anders Ferbe bröt in och undrade om Almega verkligen vill att löner ska betalas efter företagens skiftande bärkraft. När svaret blev ja från Anna-Karin Hatt fortsatte Ferbe:
– Det är ett helt annat synsätt än det vi haft, där alla får del av löneutrymmet som förhandlats fram.
Åke Svensson, vd för Teknikföretagen, gav eldunderstöd till Almega:
– Det är i företagen intjäningsförmågan finns. Avtalen ger faktiskt utrymme för att komma överens om annat, till exempel lokala löner. Problemet är att industrins uppgörelse uppfattas som en miniminivå.
– Jag har ännu inte hört någon som vill ha mindre än märket. Respekteras inte normen kommer industriavtalet inte att hålla.
Heike Erkers, ordförande i akademikerförbundet SSR, gick inte i klinch när det gäller industriavtalets framtid. Däremot argumenterade hon för att vissa akademikergrupper, bland annat socionomer, är undervärderade på arbetsmarknaden.
– Det är strukturella löneskillnader som måste åtgärdas, ansåg hon.
Anders Ferbe, IF Metall, är väl medveten om den kritik som riktats mot industriavtalet från andra fackförbund. Han fick frågan om märket måste vara så strikt:
– Det är en viktig fråga, sa han. Märket är en normering som kan vara både golv och tak. Vi behöver ha mer dialog mellan parterna som är inblandade. Annars kan vi lika gärna skicka en faktura till arbetsgivarna på 2,2 procent.
