Debatt

Det här är inte jämställdhet!

Debatt. Fackets grundläggande uppgift är att se till att människor som arbetar inte kan spelas ut mot varandra. Det är också fackets utgångspunkt i det feministiska arbetet.

Facklig feminism utgår från att kön precis som klass formar människors handlingsutrymme. Målet är att både kvinnor och män ska ha bra villkor på jobbet och möjlighet att kombinera lönearbete med ansvar för omsorgen om barn, äldre och hushållsarbete.

Självklart är facken feministiska organisationer där kvinnors arbetsvillkor ständigt måste prioriteras. Vi måste få ett stopp på kvinnors skitarbetsliv och ojämställda villkor.

Miriam

… stressar runt som en galning på äldreboendet. Klockan tickar på och hon känner en inre stress över allt hon inte hunnit. Att det borde varit klart innan hon måste springa och hämta barnen. Hon suckar över att varje dag känns så här. Att hon ständigt känner sig tvingad att gå ner i tid för barnens och familjens skull. Såklart känns det nära till hands att tänka på att hon och Ako tjänar på upplägget, om hon skulle gå ner i tid, då han tjänar mer. Men inom sig blir hon förbannad över att hon måste försaka sitt jobb.

Är det här jämställdhet?

Julia

… sitter på pendeltåget in mot stan. Hon känner sig trött och ledsen. Den här morgonen var inte bättre än någon annan. Bråk hemma igen. Hon är på väg till studion för att fortsätta spela in sitt nya album. Hennes stora dröm, som verkligen är avlägsen med tanke på de dåliga digitala ersättningarna hon får som låtskrivare, producent och artist? Hon drar en djup suck, hon vet att hon inte har råd att skilja sig och att hennes inkomst knappast räcker till en egen lägenhet.

Är det här jämlikhet?

Fatima

… tittar på klockan, var är hennes mamma? Hon känner stressen bränna i magen, klockan är redan 18 och hon börjar kvällspasset på restaurangen snart. Hon kan ju inte lämna barnen själv. De är bara två och fyra år. Kommunen hon bor i erbjuder inte barnomsorg på obekväm arbetstid. Och hon kan inte komma för sent igen. Hon tittar på telefonen igen, slår numret till sin mamma. ”Fatima. Jag är hos dig om två minuter, tåget var lite sent.” Fatima andas ut, för den här gången. Hon vet att morgondagen inte kommer att vara annorlunda.

Tre exempel från verkligheten. Tre exempel som borde vara historia, men som fortfarande är aktuella nu när vi går in i ett nytt decennium. Arbetet för ett jämställt arbetsliv går långsamt framåt. Men alldeles för sakta. Och ytterligare bevis för detta får man när man läser LO:s jämställdhetsbarometer från 2019.

• Den genomsnittliga faktiska månadslönen, där vi tar hänsyn till arbetstid, är 21 000 kronor för kvinnor i arbetaryrken och 26 800 kronor för män i arbetaryrken. För kvinnor i tjänstemannayrken är den 33 000 kronor och för män i tjänstemannayrken 42 100 kronor.

• Hälften av kvinnorna i arbetaryrken jobbar deltid. Det beror framför allt på att de inte får en heltidsanställning och i andra hand på att arbetet är för krävande för att de ska orka jobba heltid. En fjärdedel av tjänstemannakvinnorna är deltidsarbetande och för dem är den vanligaste orsaken vård av barn. Bland män är deltidsarbete ovanligt. Det förekommer bland 15 procent av männen i arbetaryrken och 10 procent av männen i tjänstemannayrken.

• Endast fyra av tio arbetarkvinnor och sex av tio arbetarmän har arbetstid som enbart är förlagd till kontorstid. Många jobbar alltså på kvällar, helger och nätter. En majoritet av arbetarna kan inte heller påverka sin arbetstid. I tjänstemannayrken jobbar åtta av tio enbart dagtid på vardagar och en majoritet kan påverka sin arbetstid. Arbetstider utanför kontorstid gör det svårare att kombinera arbete med ansvar för barn eftersom skollagen bara kräver att det ska finnas barnomsorg under dagtid på vardagar.

Är det här det bästa vi kan åstadkomma?

Oacceptabelt

Så finns det någon anledning att gå med i facket om du tror på ett jämställt arbetsliv och samhälle? Vi kvinnliga avdelningsordförande inom LO-distriktet i Stockholms län ser att vi måste skynda på processen för ett jämlikt och jämställt arbetsliv och att allt annat är oacceptabelt. Vi vet att det är ett medlemskap i facket som kommer att skynda på utvecklingen åt rätt håll. Ju fler vi är, desto snabbare kommer det att gå. Det är endast tillsammans vi förändrar villkoren och de patriarkala förhållanden som ännu råder.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Roger:
    16 mars, 2020

    Man har ju inte råd att vara med i facket. Inte råd att vara utanför heller egentligen. Men att lägga över 600 kronor i månaden på fackmedlemskap tär ett stort hål i kassan för många arbetare inom de yrken nämnda fackförbund representerar.

Lästips:

Utställning värd en omväg

Arbetare. ”När arbetsdagen är över känner jag mig stolt och trött. När jag vet att jag har orkat göra det jag ska, för det är en bedrift. Sex timmars arbetsdag vore kanon för oss som arbetar på lager.” Kofi Gyan i Kungälv är en av de 33 arbetare som porträtteras på utställningen "Vi som arbetar med våra kroppar".

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Tommy Wreeth

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.