En omöjlig ekvation

Långa arbetspass, oregelbundna tider och inte alltid mat i närheten när man behöver. Chaufförsjobbet kan vara en ständig prövning för diabetiker. – Jag tror inte kroppen håller fram till att man blir pensionär, säger lastbilsföraren Micael Ebbesson.

För 16 år sedan var Micael Ebbesson smärt och vältränad. Under några år utomlands hade han både arbetat fysiskt och fått in träningen i vardagen. Väl hemma i Sverige satte han sig i lastbilen igen. Och gick upp 22 kilo på tre månader.

Några år senare kom diabetes­diagnosen som ett brev på posten.

– Det är välmåendet som har gett mig diabetes. För lite motion och sånt, säger 56åriga Micael Ebbesson.

I dag arbetar han fortfarande som lastbilschaufför och kör för ett åkeri i Helsingborg. Tiderna varierar och han kör långa sträckor med flera nätter i veckan i övernattningsrum längs vägen. Något kylskåp i bilen har han inte. Att följa råden som ges för personer med diabetes är ofta en omöjlighet.

– Man ska ju äta var tredje, fjärde timme. Och hur funkar det när man kör långtradare? Det funkar inte alls, jag får äta när jag hinner med det, säger han.

Micael Ebbesson tar ett exempel.

– Vi säger att jag kör natt. Då börjar jag på söndagseftermiddagen och måste sova lite längre för att orka jobba till fyratiden på måndagsmorgonen. Då får jag äta frukost vid lunchtid och sen ta med mig ett äpple att äta när jag lastar. För sen blir det inte middag förrän tolv timmar senare.

Tillsammans med sin läkare har Mikael Ebbesson provat sig fram till ett sätt att kombinera medicinen som gör att han kan klara sig även fast det går lång tid mellan målen. Så länge som han tar sina tabletter och kanske sticker emellan med en korv på något rastställe går det att sköta både jobb och diabetes.

Att det över huvud taget går att leva som Micael Ebbesson gör beror på att han har diabetes typ två och bara behöver medicinera med tabletter. Hade han haft en allvarlig­are form av sjukdomen och kanske tagit insulinsprutor, hade det varit svårare. Samtidigt tror han inte att det går att leva som han gör i längden.

– Det är svårt. Det sliter enormt mycket att behöva vända på dygnet hela tiden. Jag tror inte att kroppen håller fram till att man blir pensionär.

Paolo Johansson är också lastbilschaufför med diabetes. Han har visserligen regelbundna tider, men jobbar natt varje arbetspass.

Från måndag till fredag kör han mellan fyra på morgon­en och halv två på ­eftermiddagen.

Paolo är 49 år och upptäckte att han hade diabetes av en slump på jobbets hälsokontroll för drygt två år sedan.

Sedan dess har han lagt om sina vanor rejält.

– Jag äter inte godis längre och har inget socker i kaffet. Dessutom äter jag mer fiberrik kost och mer grönsaker.

För Paolo räcker det att äta bra och på regelbundna tider för att hålla sjukdomen i schack.

Men med hans arbetstider kräver det en del eftergifter.

– Förr vägrade jag att äta på morgonen. Jag kastade i mig en kaffe och drog. Nu får man vara lite mer noggrann. Det är inte så lätt att få i sig nåt klockan tre när man går, men det får bli en tallrik yoghurt ändå.