”Dyslexin gör mig till idéspruta!”
Låten ”Dyslexi är bajs” har blivit en hit bland unga med läs- och skrivsvårigheter. Men mångsysslaren Mikael Olsson vänder på steken. Han säger att han har en begåvning – att lösa saker och ting på sitt eget sätt.
– Människor med dyslexi är ofta kreativa. Se på alla artister och företagsledare med läs- och skrivsvårigheter som tagit sig fram. John Lennon, Steve Jobs och Bill Gates… de blev mångmiljonärer!
Mikael böjer sig fram över kaffekoppen på pizzerian i skånska Hörby, där vi stämt träff.
– Själv har jag dubbelbegåvning, jag har både dyslexi och adhd.
Han skrattar och drar en flik av det långa håret från ögonen. En skymt av en tatuerad runsten skymtar fram på ena axeln. Det är symbolen för dyslexiföreningen Runstenen, som Mikael drog i gång när han tyckte att Dyslexiförbundet börjat ”gubba till sig” och inte tog vara på sina unga medlemmar tillräckligt.
Mikael och de andra aktiva i föreningen är spridda över landet och jobbar ideellt för att stötta barn, ungdomar och deras familjer. De besöker skolor, förklarar och bistår med att ta fram åtgärdsprogram för elever med dyslexi. Mikael vill också samla unga på läger.
– Det är viktigt att känna att man inte är ensam. I skolan gäller det för läraren att hitta något annat, vad som helst, som man är bra på och uppmuntra det. Så att man slipper känna sig så dålig hela tiden.
Mikael är otålig över snigelgången i skolans värld. Han får knottror av lärare som fortsätter tjata om att nu knäcker Lisa och Lasse snart koden. Så rullar åren på tills ungdomarna plötsligt går i sjuan eller åttan och någon undrar: ”Va fan, kan de inte läsa?”
– Den tekniska utvecklingen har varit enorm. I dag finns det så många bra hjälpmedel som läsplattor, datorer, talsyntes, som läser upp texten, och rättstavningsprogram. Vad väntar vi på? Sätt in hjälpmedel med en gång!
Mikael pickar med pekfingret i luften på ett imaginärt tangentbord och tragglar: ”aaa… bbb… ccc…”
– Med talande tangentbord kan barnen själva träna i stället för att sitta och vänta på läraren.
Mikaels blick mörknar när han tänker på klassrummets penna, papper och sin egen oformliga handstil. Han skämdes och gjorde allt för att slippa skriva.
– Varför ska vi gå tillbaka till stenåldern och hålla fast vid pennan när vi lever i ett datorsamhälle? Säg en enda sak du använder pennan till i dag annat än att skriva din namnteckning?
– De säger att dagens ungdomar inte kan skriva, men jag tror aldrig att unga har skrivit så mycket som nu – via sms, twitter, instagram, facebook och allt vad det heter.
Men låt oss gå tillbaka. Till den där lilla ”spensliga saken”, som av skolledningen placerades i särskola för elever med begåvningshandikapp i tvåan.
Att det var där Mikael skulle gå fick han veta först på uppropet i sin ”vanliga” klass. Ingen hade pratat med honom eller föräldrarna om bytet.
Därpå följde år av mobbning och slagsmål. All Mikaels tid gick åt till att planera hur han skulle överleva nästa rast.
– Det stod en tre, fyra personer runt och de andra slog, sparkade sönder ryggen på mig, mulade mig med glasfiber och kastade sten. När jag var i tonåren snodde de mina kläder. Jag sprang naken genom korridoren och bort till rektorn. Han skrattade.
För att slippa sina plågoandar övertalade Mikael och klasskompisarna ofta lärarna att läsa in rasterna. Det gällde också att hinna gå – innan mobbarna släpptes hem för dagen. Föräldrarna stöttade honom och gjorde allt de kunde, men den dåtida respekten för skolledningen innebar ändå status quo.
– Allt jag lärde mig i skolan var att slåss. Jag försvarade alla. I åttan hoppade jag av och började jobba på min farbrors bondgård. Det var så skönt att slippa ha ögonen i ryggen hela tiden mot anfall bakifrån. Jag hade mardrömmar varje natt och låg och skrek.
Mikael tränade boxning, judo och karate för att få utlopp för all ursinnig energi. Tankarna på hämnd grodde och Mikael funderade på att anmäla skolan och kommunen, men nu har så många som inte ingrep slutat.
– Fortfarande är det alldeles för många som väljer att titta bort. Det ser jag när jag är ute i skolorna.
Både Mikael och hans syskon hade problem med vrenskande ord och siffror. Mobbningen av brodern satte Mikael stopp för – med knytnävarna. Och systern lärde sig läsa, men missade nästa steg, att förstå innebörden. Till slut lyckades Mikael släpa ut ett väl dolt lik ur garderoben: Hans mamma hade dyslexi, men det var så skamfullt att hon aldrig vågat erkänna det. Svårigheterna har gått i arv även till syskonbarnen.
– Det skapar skuld, att man vidarebefordrar sina problem till barnen. Särskilt om man blivit idiotförklarad som barn. Se på alla i fängelse och på psyket med adhd och dyslexi, tänk vilka resurser samhället går miste om för att människor inte får rätt stöd från början! I stället hamnar folk på gatan, resonerar Mikael.
Suget att erövra språket har hela tiden funnits där och han upptäckte tidigt talböcker på biblioteket. De tog han med sig i taxibilar och lastbilshytter. Mikael har prövat på alla upptänkliga branscher, från kallskänka till flyttgubbe, timmerbilschaufför, personlig assistent, truckförare och svetsare.
Täta byten av jobb var ett sätt att slippa erkänna för omgivningen att han inte kunde läsa. Mikael utvecklade en massa knep, som att ta med sig textade lappar och jämföra med gatuskyltar och fråga sig fram till rätt adress. Glömda glasögon är en klassiker och de var ett helt gäng med samma problem som tragglade ihop, när han skulle ta sitt lastbilskort på en arbetsmarknadsutbildning. Vid muntliga prov kunde Mikael avläsa rätt svar hos examinatorn.
Andra saker gick mindre bra. Mikael lyckades inte hävda sig vid en vårdnadstvist om sin dotter och hans taxirörelse gick omkull. Obetalda räkningar och deklarationer hamnade i en hög, kronofogden knackade på och Mikael betalar fortfarande av på höga skulder.
Hans kamp med tecknen innebär att han måste nöta in orden om och om igen, för att putta dem vidare från kort- till långtidsminnet. Ofta försvinner de och måste läras om på nytt, vid varje läsning.
– Nu har bokstäverna slutat hoppa och står för det mesta där de ska, men det beror också på hur trött jag är. Jag stavar inte helt rätt, men det är inte så viktigt. Huvudsaken är att man förstår budskapet.
Mikaels väg dit har varit lång.
18 år fyllda stegade han in på sin gamla skola och sa att nu var det dags att de lärde honom läsa och skriva. Rektorn nickade och Mikael satte sig i skolbänken. Ändå skulle han hinna avverka en rad olika skolor innan han till slut kom till Anna-Maj på komvux i Olofström.
– Hon är läraren som förändrade mitt liv! Tack vare henne lärde jag mig läsa, när jag var över 30 år. Anna-Maj sa de förlösande orden: ”Det här med att skriva om och skriva om, det är det inte bara du som gör.”
– I skolan var det bara röd färgpenna över ord efter ord eller hela meningar överstrukna. När jag fick datorn öppnade sig en helt ny värld. Jag bara skriver och trycker på rättstavningsprogrammet.
Dyslexin har gjort Mikael Olsson till en fixare, full av idéer och beredd att testa nästa om den första inte går i lås. Han fångar upp unga, som också tampas med tecknen, på rockfestivalen Sweden rock och olika lan-träffar, där ungdomar kopplar upp sig och spelar datorspel hela nätter i sträck.
– Utan dyslexi hade jag kanske suttit som en jävla Svensson och varit skittråkig. Nu vill jag fortfarande ut och rocka med ungdomarna!
Fotnot: Adhd är en så kallad neuropsykiatrisk diagnos som bland annat påverkar förmågan att koncentrera sig och behålla uppmärksamheten.
