De vill bryta tystnaden kring trakasserier

Hur långt har vi kommit med jämställdheten i åkeribranschen? Rosanna Johansson, Sabine Förster Nyström och Gina Brandin vittnar om hård jargong och sextrakasserier. Fortfarande får kvinnliga lastbilsförare räkna med att bli utstirrade av killar, som testar tjejernas körförmåga. En LO-undersökning visar också att kvinnor i arbetaryrken utsätts för sexuella kränkningar av kollegor, chefer och andra personer de träffar på jobbet.

”Ibland när jag kommer till en arbetsplats släpper alla män allt de håller på med. På ett ställe stod plötsligt 30 killar och bara tittade på mig.”

Så låter det när Transportarbetaren samlar lastbilschaufförerna Rosanna, Gina och Sabine till ett samtal om könsroller, attityder, sexuella kränkningar och övergrepp i en ännu mansdominerad bransch.

Det är Rosanna Johansson, 24 år, som målar upp bilden av att vara blickmagnet när hon kliver ur lastbilshytten. Gina Brandin, 26 år, och hennes mamma, Sabine Förster Nyström, 61 år, nickar igenkännande. Hon driver ett åkeri ihop med sin man, där dottern Gina numera arbetar.

Rosanna avrundar sin historia:

– Chefen på den där platsen med 30 stirrande män kom fram till mig och sa: ”Du får ursäkta mina anställda. De har inte sett en kvinna på flera dar!” Jag började skratta. Det var så kul att han vände alltihop till något positivt.

Mycket har hänt inom åkeribranschen och Rosanna, Gina och Sabine är måna om att inte peka ut manliga chaufförer som särskilt ”mansgrisiga”. Många är hur goa och hjälpsamma som helst.

Men det finns fortfarande äldre förare på vägen, som har svårt att acceptera både tjejer och yngre chaufförer. De vill gärna visa var skåpet ska stå, tycker Gina. Hon och de andra ser fram mot den dag då kvinnorna är så många att de inte längre väcker uppseende utan behandlas som vilka jobbarkompisar som helst.

Sabine känner väl igen bilden av män som flockas när hon backar in på en terminal. Gina gnuggar handflatorna mot varandra och fyller i:

– Det är som: ”Nu ska det bli kul.” På mitt första jobb, när jag precis lämnat skolan, kom det ut två killar och satte sig med varsin kaffekopp på kajen och kollade när jag skulle backa. Varje gång. Jag var så förbannad! Till slut fixade jag det, tjupp, tjupp, perfekt. Då fimpade de cigaretterna gick in och kom aldrig mer ut. Det kändes så jävla bra!

Och bra känns det fortfarande när hon backar galant, män blir ”lurade på föreställningen”, tittar snabbt på klockan och dryper av.

Intresset var stort och många kvinnliga chaufförer delade med sig av olika händelser när Transportarbetaren och Rosanna efterlyste deltagare till dagens samtal. Samtidigt är ämnet känsligt, få kvinnor vågar framträda med namn.

– Vi som är här nu talar för väldigt många. Vi måste börja prata om vi ska kunna åstadkomma någon förändring, säger Rosanna.

Sabine anser att alla företag och åkerier i landet borde anordna föredrag med efterföljande diskussion om jämställdhet och sexuella kränkningar.

Den kvinnliga trion känner press på sig att prestera bättre än männen, fast de vet inte säkert om de hårda kraven kommer utifrån eller inifrån. De ser hur en del kvinnor i branschen klär sig i ”hårda skal” och försöker sudda ut det kvinnliga i sig.

– Men är jag kvinna och kör ska jag våga vara kvinna, inte uppföra mig som en grabb, tycker Sabine.

– Du ska kunna klä dig hur fasen du vill och ändå bli respekterad. Kortkort kjol kan väl vara svårt att jobba i… men yrkesmässig klädsel, säger Gina.

– Egentligen handlar det bara om att vara sig själv och göra sitt bästa. Du ska inte bedömas utifrån hur du ser ut utan efter hur yrkesskicklig du är, anser Rosanna.

Hon upplever det inte alltid som jobbigt att väcka uppmärksamhet. Det är kul att se människor imponeras när hon kommer med ett stort ekipage. Sminkar de sig på morgonen blandas mascaran oftast ut med olja, så att tjejerna vid dagens slut är svarta i ”nyllet”. De skrattar.

Gina och Rosanna experimenterar gärna med olika hårfärger. De manliga kollegorna skrattar och kallar dem ”vår lilla färgklick”, ”skönhet” och ”solstråle”. Sagt i rätt ton är det bara roligt. Liksom rå jargong och sexuella anspelningar och skämt, när man känner varandra.

Kvinnorna gillar att slänga käft och kan vara ganska grova i mun, men sexskämt från obekanta kollegor och kunder faller platt. Det blir lika obehagligt som när okända hittar på anledningar att ta i dem och kramas, lägga händerna på ”fel” ställen, klä av dem med blicken eller envist se ner i deras urringningar.

– De kommer inte att ploppa ut hur mycket du än stirrar, tänkte Rosanna vid ett tillfälle.

Å andra sidan förstör de som är lite ”kladdiga” för de schysta som håller sig onödigt långt undan, av rädsla för att klassas som gubbsjuka, tycker Sabine.

Enligt en undersökning av LO är unga kvinnor i arbetaryrken särskilt utsatta för sexuella kränkningar. Både Gina och Rosanna har råkat ut för så kallade stalkers, män de träffat på något företag som sedan ihärdigt börjat ringa, följa efter dem i bil och knackat på dörren hemma. Förföljarna har också trängt sig efter i omklädningsrum och hävdat att de skulle åka med kvinnorna i lastbilen. Kontroll med cheferna visade att det var falskt.

Sabine kör alltid ihop med sin man och har inte utsatts för sexuella övergrepp, men både Gina och Rosanna har råkat illa ut.

Gina blev antastad av en man som otillåtet kom efter henne upp på flaket, tryckte upp henne mot tungt gods och började tafsa. Gina puttade undan honom och flydde i panik. Efteråt fick hon ”flakskräck” en tid och blev jätterädd om någon kom efter henne.

Vid ett annat tillfälle steg Gina ensam in på ett kontor med fyra män när en av dem vände sig till henne och sa: ”Vet du, jag vill knulla dig.” Han gjorde fler framstötar om ”trekant”, böjde sig över Gina och sniffade henne i nacken. Ingen av de andra männen ingrep. Det gjorde henne mest arg.

Ginas åkeri rapporterade övergreppet till transportcentralen. Hon slapp fler körningar till kunden och tror att mannen blev förflyttad. Ändå ”nojade” hon:

– Var det jag som gjorde eller sa något fel? Jag fick bra respons från ledningen. Ändå ville jag först inte säga vilket företag det var, vi kör så mycket dit. ”Du behöver inte skydda honom. Tänk om vi skickar en annan tjej dit och samma sak händer”, sa arbetsledaren.

Rosanna berättar att hon blev utsatt för våldtäkt på en fest, anordnad av en åkerikund. Hon var 20 år, han över 50. Efteråt såg hon mönstret, hur han gillrat en fälla, så att de två blev ensamma kvar. Rosanna var inte intresserad av sex, men han tvingade sig på, respekterade inte hennes nej.

Hon polisanmälde och det stod klart att ytterligare en tjej blivit antastad på en fest av samma man. I sista stund blev den andra kvinnan rädd och drog tillbaka sitt vittnesmål. Rosanna tror ”olyckssystern” blev rädd att ifrågasättas och stötas ut, som hon själv. Ord stod mot ord och polisutredningen lades ner.

Rosanna flyttade till en ny ort och började om sitt liv. Nu mår hon bättre, vågar leva ut sin kvinnlighet, tränar självförsvar och berättar. För att fler kvinnor ska våga. Hon passar också på att berömma sin åkerichef, som hela tiden stod upp för henne.

– De flesta tror att män som begår övergrepp är odjur, men ofta är de trevliga och omtyckta. Självklart ska man polisanmäla! Det är bra om så många som möjligt får reda på en allvarlig händelse. Förövaren får ögonen på sig.

– Dina killkompisar var nästan beredda att åka och klå upp honom som gav sig på dig, säger Sabine och vänder sig mot Gina. Det är viktigt att män ställer sig upp och säger: ”Det här är inte acceptabelt.”

– Att jag fått den respekten har varit skönt, nickar Gina.

Rosanna tillfogar:

– Jag tror alla som blivit utsatta behöver bekräftelse, att det inte var ens eget fel. Hur mycket man än vet det behöver man höra det från andra.

Varken Rosanna eller Gina ”springer nu runt och oroar sig hela tiden”. Så orkar ingen leva. Men de har blivit mer vaksamma. Mobilerna är deras bästa vänner. De ser alltid till att ha någon i andra änden när de går in hos en kund. Ifall att. Likadant om kvinnorna sover i hytten och behöver gå ut och kissa på kvällen.

– Egentligen är det sjukt att man ska behöva gå med luren i örat hela tiden, funderar Gina.

Hur bryter vi tystnaden kring sexuella kränkningar?

– Frågan ska tas upp på varje företag. Berätta direkt för din chef vad som hänt och hur du känner. Var och en har sin egen känsla och sina tidigare upplevelser. Arbetsledaren ska lyssna, inte ifrågasätta, manar Sabine.