Chaufförsbristen tema när Transport besökte skogsåkeri
Facket. Chaufförsbristen. Och fackets försäkringar. Det var två heta frågor när Transports Hälsingeavdelning besökte Sandres skogsåkeri i Edsbyn. – Jag är klämd mellan Transport och Transportstyrelsen, sa åkare Peter Sandres med ett visst allvar i rösten.
På fredagen avslutade Transport ännu en uppsökerivecka i den återkommande kampanj som syftar till att besöka medlemmar, och förhoppningsvis värva nya.
Avdelning 18, med säte i Söderhamn, fokuserade den här gången främst på åkeri.
Som slutkläm hälsar en fyra man stark delegation på Sandres, ett företag med flis- och timmerbilar och 28 kollektivanställda.
Klockan är 13 när facket kommer. Ägaren, Peter Sandres, har fixat fikabröd. Han berättar om pappan som startade åkeriet 1964.
– Farsan var fattig småbrukare. I början var han ensam och körde timmer med traktor och vagn ner till kusten. Det gick snabbare dit än hem. Han kopplade ur och frihjulade i nedförsbackarna.
– Han hade inte mycket att välja på. Traktorn vägde lätt i förhållande till timmerlasset.
Peter Sandres garvar åt minnena. Under en period kombinerades åkeriverksamheten med fiskodling av regnbåge i en närliggande sjö.
– På höstarna ställde vi lastbilarna och chaufförerna fick slakta fisk. Det var inte så populärt.
I dag ser Peter Sandres chaufförsbristen som branschens mest akuta problem.
– Om jag fick tag i folk skulle jag definitivt kunna skaffa fler lastbilar.
En efter en droppar chaufförerna in i fikarummet. En av dem är Tomas Elfsborg. Han kört flisbil i 35 år på Sandres och tycker att yrkesförare över lag är värda mer än de löner som gäller i dag.
– Vi är ute i ur och skur, dygnet runt. Vi har ett stort ansvar. Jämför man med piloterna, som nu strejkar, kan jag tycka att vi borde ha mer betalt.
Varför leder inte den omtalade chaufförsbristen till högre löner?
– Jag har funderat över det. Antagligen för att åkerierna inte gör några stora pengar heller. Det är någon annan som tar hand om vinsterna.
Inga-Lill Pettersson håller med. Hon är sekreterare i avdelningen och kör själv lastbil på heltid.
– Om branschen ska få tag i folk och överleva behöver chaufförernas status helt klart höjas, säger hon.
Vid ett bord lite längre bort sitter avdelningsordförande Jan-Ivan Persson, Johnny Wiklund, regionalt skyddsombud och Micke Humlin, nyvald studieorganisatör.
De försöker gemensamt övertala en ung kvinnlig chaufför att gå med i facket. Ett av argumenten är de fackliga försäkringarna.
Åkaren Peter Sandres påpekar att företaget varje månad betalar 50 000-60 000 för chaufförernas försäkringsskydd.
– Det är förstås bra om ersättningarna plockas ut, säger han och ger sedan en känga åt Transportstyrelsen.
– Det är inte lätt att leva upp till alla krav. Särskilt inte minuträkningen i kör- och vilotidsreglerna. Vår omsättning är uppe i en nivå där en företagsbot skulle kosta 800 000 kronor. Än så länge har vi klarat oss utan böter.
– Men det är min största utmaning: Att hitta kunniga chaufförer och klara oss undan Transportstyrelsen!
