Bärbara farthinder räddar livhanken på bärgarna
När en bilist brakade rätt genom skyddsutrustningen, så att bitarna flög på E 18, fick bärgaren Janne Wikman nog. Han gick till chefen och krävde åtgärder. Det gav resultat: Sedan ett par månader har Assistancekåren i Gävle bärbara farthinder i alla sina bilar.
– Jag är det första skyddsombudet inom bärgningskåren i Sverige, som lyckats fixa fram portabla farthinder att lägga ut när vi åker på uppdrag till de farligaste vägavsnitten. Brandmännen använder sig av dem, så varför ska inte vi också göra det, undrar Janne Wikman retoriskt.
Han återvänder till den där oktoberdagen, i år, på den dubbelfiliga motorvägen. För att kunna bärga en bil som fått motorstop hade Janne fält upp ett skyddstält, märkt ”bärgning olycka”, och satt upp blinkande varningsbloss. Första bilisten som kom väjde för tältet, men körde rätt över bägge varningsblossen.
– Bitarna flög all världens väg! Det kokade inom mig när föraren bara körde vidare, som om inget hänt, utbrister Janne.
En tidigare anställd på bärgningsfirman hade blivit påkörd och fått knäet sönderslaget.
– Då körde en lastbil åt sidan för bärgaren, men inte taxin som kom efter. Den klippte honom. Jag vet inte hur många operationer jobbarkompisen genomgått efter det. Han kan gå, men knäet ser ut som en handboll.
– Taxichaffisen skyllde på snörök och klarade sig utan straff, men nog hade han kunnat släppa på gasen i alla fall, resonerar Janne.
Som skyddsombud har han, enligt arbetsmiljölagen, rätt att stoppa arbete som innebär ”omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa”.
Måttet var rågat för Janne. Han åkte till kontoret i Gävle och skrev en incidentrapport plus en så kallad 6, 6a-anmälan till sin arbetsgivare. I den begärde han att chefen skulle köpa in bärbara farthinder och gav honom en frist på tre dagar att svara och agera. Fick Janne inte gehör skulle han ”lägga ett skyddsstopp”, det vill säga stoppa allt bärgningsarbete utmed alla vägar med vajerräcke och på platser utan vägren.
– Det behövdes aldrig. På en dag hade chefen beställt fyra kompletta portabla farthinder som vi har med oss i bärgningsbilarna nu.
För säkerhets skull ringde Janne Trafikverket och kollade att det inte fanns något ”byråkratiskt” hinder för de bärbara hindren:
– Lägg ut dem bara, sa han jag pratade med. Något skriftligt behövdes inte.
Janne var beredd på att förarna kunde uppfatta vägbulorna som ett sätt att jävlas, men struntade i eventuella tutningar och glåpord.
– Vi vill ju bara som alla andra åka hem efter avslutat skift med livet i behåll.
Han testade farthindren på E4:n norr om Gävle, för första gången. Kollegorna har inte gjort det än, men Janne tycker att de fungerar bra.
– Den första bilen varken hörde eller såg, så det bara small. Han blev nog rädd, men fortsatte ändå rakt fram. Sedan kom en lastbil. Den bara smög över bulan och de som körde efter var tvungna att göra likadant. Det var riktigt skönt och lugnt att vara ute och jobba den dagen!
– Mest saktar nog förarna in för att de är rädda om sina egna grejer, men det spelar ju ingen roll, bara farthindren har effekt. Vi sätter upp bloss och varningstält i det vägfält vi jobbar i och vägbulorna på den fria vägbanan, så att bilarna inte ska svischa förbi, förklarar Janne.
På vintern, när det är snö ute, fungerar inte hindren. Trafikanterna har svårt att se dem. Då är det fortsättningsvis bärgningsbilen, trianglar, strålkastar- och varningsljus, som gäller som skydd. Janne säger:
– Vi försöker på alla vis få stopp på trafiken medan vi jobbar. Men det finns alltid någon som ska utmärka sig och ta sig igenom minsta glipa. Bilisterna är farliga, men det finns många rötägg bland lastbilschaufförerna också. Alla har bråttom och tider att passa, men för den skull kan man väl visa lite hänsyn?
