Bakgrund: Sänkta löner strider mot det fackliga löftet

Den så kallade jobbpakten ledde nästan fram till en uppgörelse mellan regeringen, LO och Svenskt näringsliv om ungdomslöner och arbetsplatsutbildning.

Samtalen inbegrep även en återgång till lika höga a-kasseavgifter för alla, oavsett fackförbund. De differentierade avgifterna, beroende på hur hög eller låg arbetslösheten är inom respektive förbunds avtal, genomfördes av alliansregeringen.

Trots att pakten sprack står finansminister Anders Borg kvar vid löftet till facket om likriktade avgifter. Facken var beredda att återuppta förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, enligt det gamla Saltsjöbadsavtalet, där parterna enades om den svenska modellen med återkommande förhandlingar om kollektivavtal för löner och villkor. Svenskt Näringsliv drog sig dock ur pakten, när LO gav kalla handen till arbetsgivarnas krav på försämringar i lagen om anställningsskydd, las.

Begreppet ”ungdomslöner” klingar inget vidare och används inte längre. I stället talar man om så kallad yrkesintroduktion för unga. Förhandlingar om sådana avtal pågår inte inom Transport, som generellt tar avstånd från lägre löner för unga, men har tecknats och förs nu fram i andra förbund. Reaktionen inom fackföreningsrörelsen, efter jobbpaktens haveri, är dock att anställningsformen kommer att få begränsad utbredning, utan jobbpaktens tänkta bidrag från staten till utbildning och handledning hos arbetsgivare.

Redan i november 2010 tecknade IF Metall det första introduktionsavtalet med arbetsgivarparten inom industrin. Det är oklart hur många som anställts på detta sätt, men för ett år sedan omfattades knappt 40 ungdomar. Volvo har nyligen startat ett projekt med siktet inställt på 1 200 unga anställda, som ska få betald utbildning under tre års tid.

Före årsskiftet enades Kommunal med arbetsgivarparten om en ny typ av anställningsform för yngre. Handels är på ungefär samma linje med en ettårig yrkespraktik för unga under 21 år. Dessutom pågår samtal mellan Hotell- och restaurangfacket och arbetsgivarna om någon form av ungdomsavtal.

Under det gångna året presenterades olika mätningar, som visade svenska folkets inställning till sänkta ungdomslöner. I april 2012 gick Dagens nyheter ut med DN/Ipsos undersökning som pekade på att ungefär sex av tio, av 1 000 tillfrågade, var positiva – i fall sänkningen kombinerades med viss utbildning och skulle uppfattas som en åtgärd mot ungdomsarbetslösheten. Mätningen var begränsad, men statistiskt säkerställt var att medborgare i östra Sverige var mer pigga på lägre ingångslöner än personer i norra delen. Samtidigt sa statsminister Fredrik Reinfeldt i DN: ”Jag tror helt enkelt inte på den här idén med att sänka löner”. Under sommarens Almedalsvecka ändrade han sig, och slöt upp på Centerns, Folkpartiets och Svenskt näringslivs linje.

Året innan, 2011, hade LO presenterat en mätning som gav en mer negativ bild. Där hade man frågat unga och då svarade ungefär tre av tio personer (18- 26 år) att det var okej med lägre löner för unga. De högutbildade som tillfrågats var mer positiva än de lågutbildade. Nästan hälften var också positiva till visstidsanställningar, enligt undersökningen.

På sin webb anför svenskt Näringsliv en rad skäl till den höga arbetslösheten bland ungdomar: turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, las, att unga ofta tvingas lämna sina jobb först vid neddragningar, ständigt höjda ingångslöner liksom dålig koppling mellan utbildning och arbetsliv.

Svenskt Näringslivs recept är bland annat: förändringar av las, lättare att säga upp anställda av personliga skäl, mer flexibel lönesättning och större lönespridning. Man välkomnar också regeringens satsningar på lärlingsutbildningar inom gymnasiet och komvux.

Avståndet till LO-lägret är stort. I årets avtalsrörelse har LO-förbunden enats om att strida för en höjning arbetarnas ingångslöner, oavsett kön (tidigare fanns kvinnopotter). Det skulle gynna de unga, som släpar efter lönemässigt. LO vill också ha påslag i krontal i stället för procentform.

Sänkta löner står i strid med det fackliga löfte, som lärs ut av fackförbunden. Löftet innebär att anställda lovar varandra att ”aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön”////kurs än de lovar varandra. Bakgrunden är ”den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.

En ny mätning av DN/Ipso, presenterad i februari 2013, anger att sex av tio tillfrågade kan tänka sig att tillfälligt gå med på en lägre lön, i utbyte mot att arbetsgivaren inte säger upp personal. Mest villiga är de som i dag har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, unga vuxna och personer som inte förvärvsarbetar, där återfinns arbetslösa, sjukskrivna och studerande.

Vid SAS-krisen krävde arbetsgivarna kraftiga lönesäkningar av personalen för att rädda bolaget, medan högre bonusar delades ut till en rad chefer. Flera uppgörelser om lönesänkningar och minskad arbetstid har nu tecknats och kraven från arbetsgivarlägret blir fler. Först ut var IF Metall krisåret 2009.

Transport och Pappers säger nej till krisavtal och Transportarbetareförbundet har riktat skarp kritik mot SAS, men facket är splittrat i synen på huruvida tillfälliga ”krisavtal” innebär utpressning eller överlevnad.

Huvudsekreteraren i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Irene Wennemo, har tidigare utrett ett regeringsförslag om lärlingsprovanställningar, främst riktade mot ungdomar som inte klarat av skolan. Anställningsformen skulle vara i längst 18 månader och väckte kritik hos såväl Hotell- och restaurangfacket som Fastighets.

Farhågan är att provanställningar i så fall kommer att förlängas från dagens sex månader till 18, och att få unga kommer att få fasta anställningar före 23 års ålder.

Irene Wennemo anser att lärlingsprovanställningar är onödiga, eftersom det redan går att anställa på allmän visstidsanställning:

– Det är bättre om arbetsmarknadens parter själva hittar lösningar än om man försöker reglera frågan från statligt och politiskt håll. Ett sådant arbete pågår ju nu.