Davids krönika. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!
Ett Attefallshus bredvid vårt stora ute på skärgårdsön låter inte så märkvärdigt. Ändå kan jag i efterhand undra vad vi tänkte på då vi borrade ner de första armeringsjärnen i berget.
Bärlinor till golv och stomme går dock relativt snabbt att bygga. Vi hade ingen ritning mer än yttermåtten 25 kvadrat och 4 meter högt i snitt. Allt annat var på fri hand.
Vi skruvade i stället för att spika och kunde på så sätt beräkna var fönstren skulle vara då vi väl reglat upp väggarna. Mycket flyttande av reglar hit och dit vart det, men till slut blev det bra. Det vill säga så som dottern, Hanna, ville ha det.
Takstolarna föreslog snickarna på ön att vi skulle måttbeställa från en firma i Uppland, eftersom det är ett himla bök att göra såna själv. Hanna tyckte inte det. Så vi tillverkade egna med mallar vi lagt på golvbjälkarna (själva golvet var inte lagt då).
Hanna fixade det med ett ihärdigt skruvande och vände på bitarna, trots att jag sa åt henne att låta bli då hon har diskbråck. Men det hjälpte lika lite som när jag sa att hon inte skulle bära de fulla hinkarna med betong till grundplintarna.
Det jobbigaste var att lägga taket. Det lutade så förbannat och det var svårt att få fäste med gympadojorna på råsponten. Men att skruva i ett par brädor som stöd minskade risken att åka ner på arslet.
Den sommaren regnade det ingenting, inte en enda droppe. Utom då vi just lagt klart råsponten. Så det blev lite halvbråttom att få på en presenning …
Jag är någotsånär bra på att bygga. Varifrån jag lärt mig är oklart. Jag har visserligen jobbat en del på byggen, men då som ställningsbyggare. Men att se Hanna utvecklas från nästan ingenting till att bygga det mesta av huset (jag tog mig en del sovmornar) var något alldeles speciellt.
Dottern är faktiskt den bästa arbetskamrat jag haft. Vi teg, ja till och med surade, sida vid sida till sena kvällarna. Och ibland påpekade hon att jag gjort fel här eller där.
Då citerade jag en åkare jag jobbat för då han tappat en trailer.
– Och jag som aldrig gör aldrig fel!
Nu är ”Hattstugan” färdig. Eller, så klar den kan bli med en dotter som hela tiden ändrar på saker; och som inte tvekar att sätta sin pappa i arbete. Men en härlig resa har det varit!
