”Aldrig mer ett chaufförsjobb”
Lastbilsföraren Peter är åtalad för olaga förföljelse, efter att ha att ringt eller sms:at sin åkare uppåt 100 gånger. Varför gjorde han det? Transportarbetaren var med på en rättegång där ingen ville höra på chaufförens historia.
Det är en vanlig torsdag i början av september. Klockan är halvnio när Peter kommer till tingsrätten. Hans hustru Lena är med. Hon är kallad som vittne. Båda är spända.
– Det blev inte mycket sömn i natt, säger Peter med låg röst.
För Peter och Lena är det mycket som står på spel. De har redan stämt möte med kommunens konsumentrådgivare. Hoppet står till skuldsanering. Leva på existensminimum några år och sedan kunna blicka framåt igen.
Peters advokat, Ragnar Löfdal, dyker upp i entrén. Det är åtta minuter kvar till rättegången. Vi hälsar. Omständigheterna är lite speciella. Advokat Löfdal har kallat mig, Transportarbetarens redaktör, som vittne.
– Om du tillåts vittna får du inte sitta med som åhörare, förtydligar han.
Klockan har passerat nio när högtalaren ekar i korridoren. ”Parterna kallas till sal 10”.
Peter kramar om Lena och går in i rättssalen. Åkaren också. Han heter Kjell Karlsson och driver Smelidens åkeri i Ed, ett litet samhälle i södra Dalsland. Åkaren är klädd i ljus kavaj, Peter i grön urtvättad tröja. De undviker varandras blickar.
Lena och jag blir sittande på en bänk i den vitmålade, folktomma korridoren. Lena är rastlös och vi bestämmer oss för att leta upp ett kafé. När latteglasen kommit in säger Lena:
– Allt känns så sjukt. Peter hade ett kvalificerat jobb inom vården i massor av år. Men han behövde prova något nytt och tog lastbilskort. Ingen av oss visste hur åkeribranschen fungerar.
Själv jobbar Lena inom den kommunala omsorgen. På deltid. Hon har vid flera tillfällen följt med Peter i lastbilshytten när resorna gått till Norge.
– Det var mycket som var konstigt, tyckte jag. Peter fick själv lägga ut pengar för olja, spolarvätska och reservdelar. Han ringde massor av samtal till åkare och kunder. Med sin egen privata mobil. Utan en krona i ersättning.
– Åkaren ringde hem till oss alla tider på dygnet och krävde att Peter skulle ställa upp. Det var ständig jour. Sjuklön existerade inte. Slår man ut lönen på alla timmar blev det högst 70–80 kronor i timmen. Och då ingick traktamente.
Lena sneglar oroligt på mobilen. Hon ska inte vittna förrän på eftermiddagen, men det kan ju bli ändringar i schemat…
Sedan berättar hon om en speciell händelse. Branden. Det var på försommaren 2010 och Lena satt på en servering med några vänner när mobilen ringde. Det var Peter.
Chockad hade han i korta ordalag beskrivit hur körningen längs E6:an slutat i ett inferno. Peter hade känt av vibrationer i lastbilen och svängt av vid en rastplats. Ute på asfalten upptäckte han att det brann vid höger framhjul. Brandsläckaren hjälpte inte, däcket exploderade och Peter kastades in ett buskage av tryckvågen. Någon minut senare var dragbilen övertänd.
Lena säger:
– Peter ringde upp sin åkare, Kjell Karlsson. Vad tror du att beskedet blev? Att Peter genast skulle sticka till sjukhuset? Nä, nä, han uppmanades att själv fixa bärgning till Scania och hyra en ny dragbil där, så att han kunde fortsätta körningen.
Lena skakar på huvudet och petar undan en hårslinga från kinden. Sedan undrar hon vad jag ska säga i vittnesbåset.
Ja, var ska jag egentligen börja? Dra den långa berättelsen? Den som handlar om en sjuk, pressad bransch där företagen desperat jagar kostnader. På diesel och fordon finns inte mycket att hämta. Det är på personalen man kan spara in. På chaufförerna.
För Peters del kan man nog säga att historien börjar hösten 2003. I danska Helsingör. Det var där och då som Lennart Andersson startade bemanningsföretaget Rentdriver. Andersson kom från Lidköping, var dömd för ekobrott och hade näringsförbud i Sverige.
Med Helsingör som bas började Lennart Andersson resa runt bland åkerier i Syd- och Västsverige. Erbjudandet han la fram lät fantastiskt: ”Rentdriver tar över era chaufförer, sedan hyr ni tillbaka samma förare – fast med lägre lönekostnad!”
Luttrade åkare och förare undrade hur den ekvationen gick ihop, men fick lugnande besked. I Danmark är ju arbetsgivaravgifterna mycket lägre än i Sverige, så det blir en god affär för alla parter!
Många åkerier nappade, bland dem välrenommerade Foodtankers i Karlshamn. Ett annat var Andreassons i Veddige, som numera bytt spår till lågbetalda polska egenföretagare i dragbilarna.
Efter två år sprack bubblan. I de flesta fall bodde Rentdrivers förare i Sverige och merparten av dem körde också här, helt eller delvis. Skatteverket ingrep och krävde svensk arbetsgivaravgift av Rentdriver.
I ett första skede la Skatteverket rabarber på en dryg miljon kronor som Rentdriver faktiskt betalat in. Kruxet var att pengarna var tänkta som löneskatt för chaufförerna, pengar som redan dragits av på lönebeskeden.
Hur gick det sedan? Transportarbetaren har skrivit spaltmeter om härvan. Efter Skatteverkets ingripande slutade Rentdriver helt att betala skatter och avgifter. Sommaren 2006 försattes bolaget i konkurs. Innan dess hade ägaren, Lennart Andersson, stuckit med ett antal miljoner kronor i portföljen.
De stora förlorarna blev chaufförerna. Omkring 200 förare eftertaxerades och krävdes på stora summor i löneskatt för tiden i Rentdriver.
Vid kafébordet tittar Lena forskande på mig. Vad har det här att göra med Smelidens åkeri och åtalet mot Peter?
I ett tidigt skede av Rentdrivers era avslöjade Transportarbetaren att Lennart Andersson var dömd och inte hade rätt att bedriva näringsverksamhet i Sverige. Det var ett faktum som Andersson hade mörkat även för personalen på Rentdrivers eget kontor i Helsingör.
Lösningen blev att anställa en marknadschef, som fick ta över turnerandet bland åkerierna i Sverige. Jobbet gick till Toomas Tatter, även han från Lidköping.
När Rentdriver kraschade 2006 hade Lennart Andersson och Tatter hunnit bli rejält osams.
Vid den här tidpunkten var Skatteverkets syn på förarlöner via Danmark välkänd i åkeribranschen. Det hindrade inte marknadschef Toomas Tatter från att starta om på ny kula. Med samma upplägg.
Tatter registrerade två danska bolag under namnet Staff Road. I en intervju för Transportarbetaren betonade Toomas Tatter att Staff Road inte var bemanningsföretag – utan ”transporttjänsteföretag”.
Toomas Tatter började bearbeta både nya och gamla kunder – åkare som man kan tycka borde ha lärt sig läxan. Till sin hjälp tog han Leif Johansson, som fick titeln personalchef. Det blev Johansson som skötte kontakten med de hundratals förare som undan för undan hamnade i Staff Roads nät.
Transportarbetaren har tidigare listat åkerier som inlett samarbete med Staff Road. Namnen kom fram sedan danska skattemyndigheter gjort en razzia på företagets kontor i Köpenhamn. Då hämtades uppgifter ut både om åkerier och chaufförer.
Ett av bolagen som nappade på Tatters krok är Smelidens åkeri i Ed – alltså Peters åkare. Bolaget skickade över sina förare till Staff Road i början av 2009. Ända fram till 2013 betalade Smeliden ut lönerna via Danmark.
Under de åren hade Skatteverket börjat dra åt snaran kring Staff Road. Toomas Tatters motdrag blev att flytta över chaufförer från Staff Road till Cargodynamic – ett annat bolag som han registrerat i Danmark.
När åkerier sände i väg redan anställda chaufförer till Rentdriver – och senare Staff Road eller Cargodynamic – skedde det ofta under hot om uppsägning på grund av arbetsbrist. För den som inte skrev på.
Men för nyanställda förare är bilden en annan. Hela rekryteringen – inklusive lönesättning och schemaläggning – har normalt skötts av åkeriet. En rad chaufförer som Transportarbetaren intervjuat under årens lopp har vittnat om att de trodde att de fått anställning i själva åkeriet. Först efter en längre tid har det kommit fram att anställningen på papperet funnits i ett danskt bolag.
Vad gällde i Peters fall? Hur gick det till när han anställdes? Vem bestämde hur mycket han skulle få i lön?
Lenas och mitt samtal avbryts plötsligt av ett sms. Det är från Peter. Han ber henne att komma till tingshuset.
Lena småspringer över torget i glappande sandaler. När vi kommer fram är det paus i rättegången. Peters advokat förklarar snabbt att domstolen sagt nej till mitt framträdande. Jag tillåts inte vittna.
Både Peter och hans advokat ser det som ett bakslag. En konsekvens är hur som helst att jag kan ta plats i åhörarbänken.
Parterna ropas in igen. Sammanlagt elva personer sitter i salen. Åklagaren inleder och börjar gå igenom alla sms och samtal som Peter påstås ha skickat eller ringt till åkare Kjell Karlsson. Vad menade Peter när han förklarat att han tänkte ställa till ett helvete för sin åkare? När han kallade honom ”gammal skitgubbe”?
Advokat Ragnar Löfdal får ordet. Han inleder med att påpeka att åkaren, Kjell Karlsson, är skyldig att tala sanning – något som direkt ger en reprimand från domaren. Löfdal anlägger sedan moteld:
– Många av Peters samtal till Kjell Karlsson har varit upptaget-samtal. Han har då försökt ringa igen, flera gånger. Inga hot har uttalats över huvudet taget.
Sedan skjuter Löfdal in sig på anställningsförhållandet. Han påpekar att svenska domstolar avgjort en rad tvister som handlar om Staff Roads roll när förarlöner betalats via Danmark. I samtliga mål har förvaltningsrätter och kammarrätter kommit till samma slutsats. Staff Road var inget bemanningsföretag, utan bara en betalningsförmedlare.
Under advokat Löfdals långa utläggning blir åklagaren och domaren allt mer irriterade.
– Vad har det där för bäring på målet, undrar åklagaren.
– Jo, säger advokaten, merparten av alla sms som Peter skickade är vädjande om kontakt. Peters verkliga arbetsgivare var Smelidens åkeri, inte Staff Road!
Det är uppförsbacke för Peter och hans advokat. Gång på gång uppmanas försvaret att hålla sig till saken.
– Processen handlar inte om arbetsrätt, mullrar domaren och åklagaren nickar instämmande.
Rättegången mot Peter skulle vara avklarad på fyra timmar, senast klockan 15. När klockan är över fyra på eftermiddagen har parterna ännu inte inlett slutpläderingarna. Ett nytt datum sätts ut.
Utanför rättssalen bekräftar Peter Lenas berättelse om den brinnande lastbilen.
– Jag var så omskakad att jag inte orkade protestera. Jag fortsatta köra samma dag, säger Peter.
Han förklarar också hur det gick till när han anställdes. Det var åkaren, Kjell Karlsson, som ringde upp honom och erbjöd jobb. De gjorde upp om 25 000 kronor i ersättning, hälften skulle vara var lön, hälften traktamente.
– Jag trodde att jag fått anställning i åkeriet. Inte ett ord sades om något bemanningsföretag. Jag fick varken lönebesked eller anställningsbevis. Pengarna kom bara in på mitt konto. Till slut, efter något år, fick jag anställningskontrakt. Där angavs Cargodynamic som arbetsgivare.
Varför ringde han så ihärdigt till sin åkare i Ed?
Det handlar om pengar. Om utebliven lön, betonar Peter.
Våren 2013 fick Peter plötsligt sparken. Orsaken som angavs var att han kört farligt gods utan rätt ADR-skyltning.
Enligt Peter fattas fortfarande två månadslöner, omkring 40 000 kronor. Det är för tid han jobbat, inte uppsägningslön.
– För familjen är det mycket pengar, säger Peter. Jag ville ha besked av Kjell Karlsson: Varför får jag inte betalt? När han inte svarade blev jag desperat. Men självklart har jag aldrig tänkt angripa honom fysiskt.
Det är inte bara slutlönen från Smelidens åkeri/Cargodynamic som bekymrar Peter och hans hustru Lena. I vintras kom kravbrevet från Skatteverket. 110 000 kronor. Precis som hundratals andra chaufförer har Peter upptaxerats för inkomsterna som betalats ut genom Staff Road och Cargodynamic. De danskregistrerade bolagen har inte betalat några skatter eller avgifter – vare sig i Sverige eller Danmark.
– Ovanpå det kräver Kjell Karlsson 30 000 i skadestånd av mig. Det känns fruktansvärt orättvist, suckar Peter.
Fotnot. Rättegången avslutades den 15 september. Åklagaren yrkade då på åtta månaders fängelsestraff för Peter.
Domen meddelades den 29 september, samma dag som Transportarbetaren gick i väg till tryckeriet. Peter döms för olaga förföljelse, men frias från flera andra åtalspunkter. Bland annat olaga hot och övergrepp i rättssak.
Straffet blir 100 timmars samhällstjänst. Det yrkade skadeståndet på 30 000 kronor sätts ner till 10 000 kronor.
