”Vem stannar kvar i en union som inte fungerar?”

George Mirel Utapan-Scorseze jobbar som ordningsvakt i Bukarests tunnelbana. Skiftarbetet dygnet om sliter, liksom de ilskna passagerarna. Hans fackliga företrädare beskylls för att vara ”kommunister” när de begär högre lön åt de anställda.

– Jobbet är tufft, säger George Mirel efter fyra års anställning.

Ögonen är ledsna men hans vältränade kropp inger respekt. George Mirel står intill spärrarna, där resenärerna drar sina färdkort för att komma ner i tunnelbanans åldrade gångar.

Hans lön är egentligen hemlig, men ligger kring 2 500 kronor per månad.

– Det största problemet är passagerarna. De är väldigt stressade, skriker, är förbannade och svär förfärligt. Ibland blir jag hotad.

George Mirel berättar om en kollega som gick efter en grupp passagerare, eftersom de inte köpt biljetter. Han blev nedstucken med kniv och mycket svårt skadad. Efter det fick hans vakt-kollegor försvara förövaren. Så att de uppretade resenärerna omkring inte gav sig på och lynchade honom.

Tunnelbanan drivs alltjämt i offentlig regi och alla personalgrupper ingår i ett gemensamt fackförbund, Unitatea Simbicatelor Libere Metrou, USLM. Det står för Fria Tunnelbanearbetares Fackförbund som har omkring 5 000 medlemmar.

Förbundet har en i Rumänien unik ställning, med alla anställda samlade på ett ställe. Organisationsgraden är avundsvärda 95 procent.

Det förklarar vice ordförande Nichifor Ghita med att förbundet står fritt från regeringen och verkligen slåss för sina medlemmar.

– De är pålästa och känner till sina rättigheter. Vi gör vårt bästa för att arbetsgivaren ska respektera medlemmarna.

Det allt överskuggande problemet är landets ekonomiska kris som pågått sedan 2008, förklarar fackledarna. Än ser de inget ljus i tunneln och vittnar om att medianlönen per månad sänkts från cirka 3 040 kronor till omkring 1 300 kronor.

När tågunderhållet skulle brytas ur verksamheten och privatiseras arrangerade USLM en punktstrejk. Trafiken blockerades av i fyra timmar, till stöd för alla anställda som skulle sägas upp. Det internationella företaget ALSTOM, som också finns i Sverige, tog ändå över och arbetarna fick gå.

– Men vi slogs bra och lyckades förhandla fram rejäla avgångsvederlag åt de uppsagda. Det stora problemet med alla privatiseringar är att så många sparkas och inte hittar några andra jobb. Nya företag dyker upp och går i konkurs ganska snart, beskriver Nichifor Ghita.

Alla blossar på varsin cigarett. Luften blir tjock och askfatet fylls. Mariam Artimon, också vice ordförande, bryter in:

– Regeringen i det här landet är galen! De lyckades kuppa igenom stora lagändringar med försämringar av arbetsrätten, utan att gå via riksdagen.

I Rumänien finns lagstiftad minimilön i nationella avtal. De förhandlas inte alls med fackförbunden, avslöjar fackmännen:

– Regeringen bestämmer hur hög miniminivån ska vara, i slutet av varje år. De hänvisar till Internationella Valutafonden IMF:s krav om budgetrestriktioner efter räddningslånen till Rumänien.

– Begär vi större lönehöjningar får vi höra att vi är kommunister! Regeringen säger att vi inte förstår verkligheten. Kräver vi mer pengar är vi illojala och bryter mot lagen. De gör som de vill och lyssnar inte på facket.

Ordningsvakten George Mirel berättar att han fått tre månaders utbildning i hur man bemöter hot, våld och stökiga resenärer. Praktisk fortbildning i utrymning av tunnelbanan sker varje månad.

– Vi har ett speciellt ansvar om en olycka inträffar och vi måste evakuera människor.

På frågan ifall han trivs svarar George Mirel både ja och nej.

– Fördelarna är inte så många, men jag har i alla fall ett jobb och får betalt i tid. Lönen är hygglig, om man jämför med andra bevakningsbolag.

George är 23 år och skulle helst vilja arbeta som lastbilschaufför.

– Men man måste ha fyllt 25 för att få jobba utomlands.

George Mirel tycker att anslutningen till EU var en dum idé. Att den skedde vid fel tidpunkt, då Rumänien inte var ekonomiskt moget.

– Nu gör det rumänska folket vad som helst för en euro!

I och med att fästmön också har jobb anser George Mirel att de kan leva ett ganska hyggligt liv. Fast bio och restaurangbesök är för dyrt.

– Vi äter hellre hemma. Min flickvän lagar god mat, förtydligar han.

EU:s förespråkare målade upp en bild av starka fackförbund som går samman och slåss för arbetarnas sak. Man beskrev unionen som ett projekt för fred och solidaritet.

Mariam Artimon ler beskt åt beskrivningen och talar om folkets besvikelse och grusade förhoppningar om en högre standard och ett bättre liv.

– Vi har slutat tro på politikernas lögner. I Europa finns första och andra klassens medborgare. Tyskarna ligger i topp och vi i botten. Ändå är det viktigaste inom EU att alla ska ha samma rättigheter, oavsett var vi är födda. Chansen att vi ska bli jämställda är liten.

Han tror att unionen kommer att vara upplöst innan Rumänien hunnit i kapp. Att något land går ur först och att fler följer efter

– När folket inser att det inte finns några fördelar med EU, varför ska vi då stanna kvar? Vem stannar kvar i en relation som inte fungerar? Det vore dumt och så dumma är inte rumäner.