”Volontärtjänsten är frivillig. Därför är luften så fin. Alla gillar jobbet och ser fram mot att komma hit. Det är få arbetsplatser förunnat”, säger Ingela Johansson. Hon har nu ett kort betalt påhugg på en plantskola.

Frivilligarbetare. Väktaren Ingela Johansson kraschade. Efter en tid i lugn och tystnad fick hon tid att göra det hon alltid velat, bli volontär. – Jobbet i Erikshjälpens kafé är min själv-rehab.

Ingela dyker upp bland hyllorna i barnhjälps-organisationens second handbutik i Örebro. En lång kö ringlar till kassan, sorlet stiger över semlorna i serveringen.

Ingela är öppen och rak, skojar friskt med ett målande språk. Berättade hon inte skulle man inte ana tiden av utmattningssyndrom och depression. Att hon slutade efter 14 år på samma bevakningsbolag. Flydde till torpet och tystnaden i Bergslagsskogarna. Orsaken återger Ingela i ord som underbemanning, bristande arbetsledning och personalbrist.

– Jag körde själv tre och en halv tjänst tills det sa krasch i skallen och jag däckade ihop.

Ingela skär en bit av räkmackan. Det är första gången hon själv smakar, annars brukar hon stå i köket och breda och servera dem. Att hon hamnade som obetald frivilligarbetare hos Erikshjälpen bottnar i att hon gillar loppis och gamla prylar.

Stiftelsen startades av blödarsjuka ”farbror Erik” och där hade Ingela tidigare fyndat både soffa och fåtöljer.

– Här verkade personalen så trevlig, så jag gick in och frågade om de behövde hjälp.

Ingela såg framför sig att hon skulle gå och plocka ute i butiken. Men eftersom hon drivit ett eget kafé förr blev hennes naturliga plats kafeterian.

– Jag har funderat på att bli volontär sedan jag var 18 år. Nu fick jag chansen att ha det gott en tid. Men, säger hon och skrattar. Jag måste sluta köpa alla ljuskronor som kommer in.

Det roligaste med den ideella tjänsten är alla möten med människor, tycker Ingela. Både med de andra volontärerna och besökarna, inte minst alla goa gubbar.

Positiv stämning finns i luften. Den kommer ur att människor jobbar frivilligt, allt efter dagsform och förmåga, tror hon. Själv har hon varit på plats två, tre gånger i veckan. I pass på tre, fyra timmar.

– Man har ingen press på sig här. Ville jag skulle jag kunna gå in och bara såsa. Fast jag har ju lite duktig-flicka-syndrom förstås och har åkt hit och städat efter stängning också.

Ingela Johansson rekommenderar fler att testa.

– Att komma hit och träffa folk har hjälpt mig tillbaka. Det är min egenfixade rehabilitering, säger hon.