”Vi påverkas av EU – vad vi än tycker”

– Vi kallades bakåtsträvare och protektionister när vi sa nej till medlemskap i EU och valutaunionen. Men alla våra farhågor har besannats. Sin slutsats till trots uppmanar Transports ordförande Lars Lindgren alla medlemmar att rösta. Och försöka baxa EU-skutan i mer löntagarvänlig riktning.

– Det finns en historisk chans att S-gruppen blir störst i EU-parlamentet, anför han.

Lars Lindgrens argument är att vi ändå är medlemmar och att valet till EU-parlamentet ger oss möjlighet att påverka hur EU utvecklas.

– Vad vi än tycker om unionen så påverkas vi i hög grad av besluten som fattas där, påpekar han.

Själv är Lindgren socialdemokrat, men säger frankt att en röst på det röda lägret inte är en garanti för ett maktskifte från storbolag och kapitalägare till anställda och fackförbund.

– Nyliberalismen sitter i väggarna i Bryssel, men Johan Danielsson har lovat slåss för svenska kollektivavtal och en plats i transportutskottet.

EU-parlamentarikern Anna Hedh (S) var fackets kandidat vid förra valet, men hamnade i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, långt bort från transport- och arbetstagarfrågorna. Det bemöter Lars Lindgren:

– En röd röst ger i alla fall en möjlighet att styra in EU på en mindre konservativ politik än i dag, när man alltid stryker storbolagen medhårs. Bara väljarna kan sätta tryck på makthavarna att föra upp det sociala ansvaret för människor på agendan, parat med klimat- och miljöfrågorna.

Lindgren spär på sina argument för att gå till vallokalen med statistik från EU och Sveriges Kommuner och Landsting: Omkring 70 procent av den lagstiftning som EU fattar beslut om genomförs i svenska kommuner och regioner. Samtidigt påverkas cirka 60 procent av alla frågor som tas upp i landstingens och kommunernas högsta politiska organ av unionen.

Lars Lindgren har ett förflutet som lastbilschaufför och internationell sekreterare i Transport, med oräkneliga resor till Bryssel. Dit för honom också bland annat uppdraget som ordförande i Europeiska Transportarbetarefederationen ETF.

– Vid EU-valet krävde LO att vi skulle få behålla den svenska modellen med kollektivavtal, men det ser vi ju hur det gick. Papperet med garantier, som dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund viftade med, var inte värt ett dugg när EU-domstolen sagt sitt.

Lars Lindgren påminner om att EU växte fram ur en god fredsbevarande idé. Men nu kallar han samarbetet en koloss på lerfötter. Där omsorgen om människor fått ge vika för den fria rörligheten av varor och tjänster.

Transports ordförande ifrågasätter det, i hans tycke, för tidiga upptagandet av öststaterna i unionen. Han ser det som en utopi att Västeuropa ska kunna bära Östeuropas problem, inte minst med korruption. Det kommer att ta de forna kommuniststaterna flera hundra år att få rätsida på sina länder, gissar han.

– Vi borde ha bidragit med stöd och pengar till länderna och väntat med att införliva dem i unionen.

Tanken att vi i väst måste sänka vår levnadsnivå för att människorna i Östeuropa ska kunna närma sig oss, slår Lars Lindgren ifrån sig.

– Syftet med unionen är att alla ska ha det bra, materiellt och mentalt. Det finns ingen anledning för oss att sänka vår levnadsstandard för att invänta att andra ska höja sin. Människor som bosätter sig här ska ha del av det vi byggt upp, men också bidra till det genom att betala skatt och så vidare.

Att 45 procent av EU:s budget, enligt Lindgren, går till jordbruksstöd får honom att se rött. Det är orimligt att bönder får ersättning för att inte odla, bara för att hålla priserna uppe och stänga bland annat afrikanska odlare ute, kritiserar han. Fick transportbasen hålla i taktpinnen skulle pengarna i stället gå till forskning, investeringar och teknikutveckling.

– Det skulle skapa jobb i en union med 26 miljoner arbetslösa. Vi måste ha folk i parlamentet och Ministerrådet, dit EU-ländernas regeringar skickar sina ministrar i olika frågor, som tar strid för den utvecklingen. Ministerrådet har mer inflytande, därför är det svenska riksdagsvalet faktiskt ännu viktigare än EU-valet. Vi måste ha rätt politiker på hemmaplan efter nästa val.

Flyttkarusellen av parlamentariker mellan Bryssel och Strasbourg borde också stoppas, liksom det djupt odemokratiska lobbyingsystemet. Där har facket inte en chans mot resursstarka bolag, menar Lars Lindgren. Likt fackliga kollegor i Storbritannien anser han att Europas fackförbund varit naiva, och reagerat för sent inför maktförskjutningen åt höger. Europeiska Transportarbetarefederationens, ETF:s, stab behövs i Bryssel. Likaså det gemensamma fackliga kontoret för LO, TCO och SACO, som bevakar arbetstagarnas intressen. Men det är på hemmaplan, när besluten från EU ska införas, som facket ska satsa mycket krut, betonar Lindgren.

– Det har vi på fackförbunden inte förstått tidigare. Och därför har vi misslyckats med att få in arbetstagarnas perspektiv. Vi har överlåtit det och litat för mycket på tjänstemännen vid departementen. Det fungerar inte längre i ett samhälle där den solidariska grundtanken bytts ut mot vinst- och egenintresse.

Lars Lindgren beskriver direktiven, med mål som de 28 medlemsländerna ska uppnå, som urvattnade kompromisser med stora möjligheter att anpassa efter det egna landets förhållanden. Han tar det nya direktivet om offentlig upphandling som exempel. När det ska implementeras, omvandlas, till svenska förhållanden kan facket trycka på för att kollektivavtal ska krävas för de anställda.

Till stor besvikelse fick Transport dock inte med sig LO på det kravet.

Den fria rörligheten hör till EU:s grundfundament, men flera EU-länder ropar nu efter begränsningar. Den som flyttar hit måste ha försörjning, resonerar Lindgren.

– Vi håller fast vid att kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige. Det spelar ingen roll om du tjänar tio gånger bättre här än hemma. I Sverige gäller svenska löner.

Men lägre lön är migrantarbetarnas största konkurrensmedel.

Lars Lindgren sätter sig käpprakt upp:

– Kommer man hit och dumpar lönerna är man att likställa vid en strejkbrytare! Fack och arbetsgivare har tillsammans byggt upp det här samhället. Tagit ansvar, skapat ordning och reda med få strejker. En del säger att jag är hård, men i den här frågan ska man inte blanda in känslor.

Är du inte rädd att det föder rasism?

– Nej, det är en fälla att kalla oss rasister! Att låta folk komma hit, göra som de vill och tycka synd om dem är tvärtom rasism. Vi ska fråga förarna från andra länder varför deras arbete är mindre värt. Varför de inte ska tjäna lika mycket som vi.

– Hur många av Transports chaufförer har inte blivit av med jobbet på grund av osund konkurrens, dumpade löner och villkor? Det må kallas nationell protektionism, men jag skäms inte för det. Ska man jobba i Sverige ska man följa de regler och avtal som gäller här.

Lars Lindgren förstår att arbetarna kan ha ”ett helvete” i Rumänien. Men i hans värld finns bara en lösning, att göra som svenskarna för 100 år sedan.

– Gå till hopa och organisera sig. Min mor var statarunge och min far sa alltid: ”En tändsticka bryter du lätt av och två ganska enkelt, men tio stickor ihop knäcker du inte.”

Trots sitt stridstal för den svenska modellen befarar Lindgren att vi kommer att få se mer av andra arbetsmarknadsmodeller i Sverige framöver, med inslag av allmängiltigförklarade avtal. Det innebär i korthet att ett kollektivavtal upphöjs till lag. Det kan vara ett stöd i branscher där få är medlemmar i facket och företagen inte är med i någon arbetsgivarorganisation.

– Alternativet är en nedåtgående spiral med människor som far illa.

I Lars Lindgrens vision om en fungerande union ingår fri handel och samarbete, fast EU:s inflytande över de politiska besluten och juridiken i enskilda länder ska inskränkas. Han vill se kraftåtgärder mot den organiserade brottslighet som han anser fått fritt spelrum med öppnade gränser. Pengar ska satsas på forskning och utveckling av nya transportsätt och grön energi. Och EU ska redovisa sin budget mer öppet.

Liksom Jonas Sjöstedt (V), Stefan Löfven (S) och LO vill Lars Lindgren införa ett socialt protokoll, som innebär att sociala och fackliga rättigheter för arbetstagare inte underordnas den fria rörligheten och företagens vinster.

– Kanske behövs ett gemensamt skattesystem för att rädda Europa och hejda den nyliberala agendan. I dag känns det närmast som en utopi att sociala hänsyn ska gå före finansiella, man får se det som en målsättning, säger han.