Rätt ut i Tidan, mitt i Lidköping, styr Klas Andersson ut sitt mesta sommarfordon. I samma ögonblick upphör försäkringen att gälla, inget bolag är berett att försäkra en bil när den körs i vatten.

Bilfrälst. Har du rastat ditt sommarfordon i år? För Klas Andersson i Götene handlar det om att låta bilen bada. Han gillar fordon i allmänhet – och sin tyska amfibiebil från 1960-talet i synnerhet.

Rent strikt ska en veteranbil ha fyllt 30 år, och då blir den befriad från skatt. Är bilen 50 eller äldre behöver den inte besiktigas heller. Att de gamla fordonen är en del av vår kulturhistoria har till och med sagts i riksdagen.

Men bland de solskensfordon som på vårkanten plockas fram ur lador och garage finns så mycket mer än bilar av äldre årsmodell. När vi efterlyste säsongsåken på Facebook blev listan både lång och varierad: raggaråk, sportbilar, hemmabyggen och en 1930-talslastbil i glänsande originalskick. Nya motorcyklar, gamla moppar, en buss, en brandbil och – en museispårvagn! En hel del husvagnar och några båtar dök också upp.

Gemensamt är att en lång innesäsong kan användas till mekande och putsande. Och att premiärturen är något speciellt.

– Första gången jag såg en Amphicar var på Daytona Beach i USA, stranden var som en lång cruising med bilar som körde fram och tillbaka. Jag bodde i Kalifornien i ett par år i början av 1980-talet, körde skördetröska och åkte runt när det inte var säsong.

Klas Andersson tänkte att det var en frän bil, och väl hemma i Götene i Västergötland igen fick han tag på en Amphicar. Han lyckades övertyga ägaren om att sälja fordonet som stod i en lada och inte var inregistrerat i Sverige.

– Det fanns inga bromsar som fungerade, och jag lackade om den. Sedan är det alltid mycket mekande på en gammal bil. Den är inte perfekt på något sätt, men i bruksskick.

På frågan om köregenskaper svarar Klas Anderson ”som en gammal folka”. Han har kört runt sin 1960-talare i Danmark och åkt till bilträffar i Dalarna, men det ska förstås finnas vatten att gasa ut i för att en träff ska vara intressant.

Peter Ardell är frilansjournalist för bland andra Gasoline Magazine och dessutom informatör på Tekniska högskolan i Stockholm. Han beskriver sig själv som en ”passionerad bilgalning som äter, skiter och sover två- och fyrhjulingar”. Vem kan passa bättre att fråga om vad som förenar dem som ägnar sin tid åt fordon som bara kan vistas utomhus under några futtiga sommarmånader?

– Svårt att sätta fingret på. Jag träffar så vansinnigt många olika människor som håller på med bilar, men det kan vara nörderiet.

Han ser en form av terapi i mekande, väntande och körande.

– Det är oerhört avkopplande att hålla på med gammal, gammal teknik i en modern tid, säger Peter Ardell. Bara att få lösa ett jätteenkelt problem med gamla trumbromsar, det ger utrymme att låta tankarna vandra i väg.

En universell känsla när gruset är bortsopat från asfalten och fordonet plockas fram för säsongen bjuder han på:

– Under de första milen handlar det väldigt mycket om att lukta och lyssna. En magisk upplevelse för alla sinnen.

Men för Klas Andersson med Amphicaren är premiärkänslan lite mer speciell:

– Det första är att kolla så det inte kommer in vatten. Jag har en länspump om det skulle ha blivit en läcka under vintern.