Upprop inom facket
Sexuella trakasserier. Rapporteringen om sexuella övergrepp, kränkningar och tystnadskultur har nu nått fackföreningsrörelsen. 1 501 kvinnor inom landets olika fackförbund samlas i uppropet #InteFörhandlingsbart i tidningen ETC.
Ordningsvakten och Transportmedlemmen Jenny Bengtsson, som har nytt jobb som inspektör på Arbetsmiljöverket, har samlat in över hundra vittnesmål från kvinnor inom facket. Bland undertecknarna som stöder uppropet finns 19 representanter från Transport, vissa är medlemmar, andra anställda och förtroendevalda.
Kvinnorna förklarar att de är ”stolta över att tillhöra en rörelse som kämpar emot sexuella trakasserier och sexism på arbetsmarknaden… ingen ska bli kränkt, ofredad eller trakasserad på sin arbetsplats”.
De skriver vidare att fackföreningar har en avgörande roll i att motverka den sortens orättvisor på arbetsmarknaden och tvinga fram åtgärder från arbetsgivare.
Fackets uppgift att skydda arbetstagare på arbetsplatserna gör att förbunden har ett särskilt ansvar att ta tag i frågan om sexuella trakasserier, betonar Jenny Bengtsson som tidigare var ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning Stockholm–Gotland.
Finns det något som skiljer det fackliga uppropet från tidigare upprop i olika branscher?
– Vad jag vet finns inget annat som gäller föreningar. Jag tror också det handlar om att fackföreningar, till skillnad från andra branscher, är väldigt, väldigt känsliga för olika typer av kritik eftersom rörelsen har så många fiender.
– Facket ska vara en god kraft som gör gott. Därför blev det mer rabalder med skandalen i Kommunal än när Svenskt Näringslivs ordförande skatteplanerar. Man har högre förväntningar på facket.
Genom att betona sin kärlek för och djupa engagemang i fackföreningsrörelsen hoppas undertecknarna slippa kritik för att svika rörelsen. Jenny Bengtsson pekar också på att inte heller fackföreningsrörelsen går fri från den samhällsstruktur som yttrar sig i sexism.
De anonyma berättelserna kommer från medlemmar och förtroendevalda och spänner över hela fältet från oönskade kommentarer och närmanden till våldtäkter. Anonyma förövare uppges sedan ha klättrat till ”förbundets absoluta topp”.
Ett vittnesmål lyder:
”Jag blev våldtagen av en förbundsanställd. Jag orkar inte bära de sociala konsekvenserna av att vare sig anmäla eller berätta så nu får han fortsätta att verka som en omtyckt feministisk och socialistisk förkämpe”.
En annan kvinna berättar:
”Efter att ha tagit emot ett antal ovälkomna närmanden och komplimanger under en middag en kväll sade jag klart och tydligt nej, jag vill inte och lämnade middagen. Dagen efter sade ombudsmannen: Förlåt om jag var på i går. Du vet, det är ju ofta så med tjejer att ett nej egentligen betyder ja”.
I ännu ett vittnesmål beskriver en kvinna hur en ombudsman tafsade på flera kvinnliga kongressledamöter ”men det skylldes bort för han hade ju ”lite problem med alkohol”. Tidigare den dagen hade förbundet tagit beslut om att ha en feministisk grundsyn”.
Att skriva olika former av policys och dokument tycks inte hjälpa. Vad behöver förbunden göra?
– Det krävs ständigt, vardagligt, handfast arbete. Du kan ha hur mycket jämställdhetsplaner och värdegrunder som helst. De tjänar inget till om människor inte följer dem. Det här är ingen pappersgrej, det är en varje-dag-grej.
– Några måste också avgå självmant eller sparkas ut. Det kan låta hårt men många av vittnesmålen visar att flera av förövarna sitter på höga positioner i förbunden och de ska straffas. Det behöver göras saker, säger Jenny Bengtsson.
För att det ska ske hoppas hon att medlemmar och förtroendevalda ska ta steget och vända sig till chefer och förbundsansvariga. Samtidigt poängterar Jenny Bengtsson att det är upp till de enskilda att avgöra själva hur de vill agera.
– Det ligger väldigt mycket skam i detta och man ska orka och klara av att driva sin sak.
Det tyngsta ansvaret lägger hon på fackförbundens ledningar.
– Det finns inga ursäkter att skydda människor som begår övergrepp eller våldtäkter, hur duktiga fackliga förhandlare eller hur viktiga de än är. Fackförbunden måste ta tag i detta, på samma sätt som vi kräver det av arbetsgivarna.
Undertecknarna vill se en förändring, nu.
– Det är bråttom, den borde ha kommit för 40 år sen. Vi har kvinnor i alla åldersgrupper i uppropet, vissa har jobbat inom rörelsen i decennier. Har man gjort sig skyldig till allvarliga övergrepp tycker jag man ska anmäla sig själv och avlägsna sig från rörelsen. I ett par fall handlar det om grova överfallsvåldtäkter.
Jenny Bengtsson beskriver läsningen som fruktansvärd.
– Och värst av allt är att jag inte blev förvånad.
Hon har inte haft några fackliga uppdrag inom Transport, men tror inte att det mansdominerade förbundet skiljer sig från andra LO- eller tjänstemannafack.
Det tror inte heller Johanna Bergsten. Hon är ombudsman på Transports avdelning i Sundsvall, sitter i Transports förbundsstyrelse och är en av dem som skrivit på uppropet.
– Det är ett sätt att visa att nu får det vara nog, visa att jag stödjer kvinnor som blivit utsatta. Det är jättestarkt att våga träda fram. För Transports del kan det vara läge att uppdatera vår jämställdhetspolicy och fundera över hur vi kan bidra till att ändra de strukturer som leder till kränkningar. Vi måste visa att vi tar frågan på allvar.
– Säkert är det fler än 1 501 kvinnor som ställer sig bakom uppropet, men av olika skäl inte skrivit på. Kanske för att de inte använder sociala medier. Jag har själv inte blivit utsatt för något inom Transport, säger Johanna Bergsten.
Hennes erfarenheter från restaurangbranschen är sämre.
Anna Ryding sitter i Transports högsta ledning, verkställande utskottet (vu).
– Vi kommer aldrig att acceptera den här typen av beteende. På den punkten är vi helt överens i vu, säger hon.
