Tre väktare berättar
I vår jakt på historier om övernaturliga händelser på jobbet har vi fått höra flera mystiska berättelser. Vi har också kommit i kontakt med väktare som säger att de vägrar gå till vissa ställen, men varför vill de inte säga. Andra i branschen säger att rädsla för spöken inte rimmar med bilden av den stabila väktaren, därför är det något man helst håller tyst om. Här följer tre vittnesmål från verkligheten som vi fått ta del av. Övernaturliga ting kan vara känsligt. Vi håller därför både väktare och platser anonyma.
”Det finns ett vattenverk med ett katakombliknande utrymme under jorden fyllt med vatten. När vi väktare kom dit brukade vi få en känsla av att någon promenerade vid sidan av, någon som tog emot oss och kollade vad vi gjorde. Det var en tydlig känsla av att någon följde med. Framför allt en väktare brukade känna det där, men fler har upplevt samma sak. Det har aldrig varit otäckt, det känns som ett snällt spöke, någon som bara vill ha lite koll och slå följe.”
”I dag ronderar vi inte på den här teatern som är flera hundra år gammal, vi går bara dit och låser och larmar på. Men på åttio- och nittiotalet tog det en timme att kolla igenom hela teatern och då hände det grejer. Väktare kunde släcka lampor som sen tändes igen. En gång var det en tjänstehund som plötsligt och utan uppenbar anledning hoppade över räcket på balkongen och ner på parketten. Ingen vet varför den gjorde så. Den här teatern är ett bra ställe att träna hundar på, det är en knepig miljö med många utrymmen och olika dofter efter en föreställning. Jag har själv varit där och tränat hund. En gång började den plötsligt tokskälla på en vägg. Jag fick dra hunden därifrån. Det syntes ingenting. Ligger det ett lik inmurat i väggen eller? Många väktare tyckte det var otäckt att gå till teatern. En kollega bytte tjänst. Jag har jobbat i 33 år och sett mycket konstigt men det där var lite väl mycket.”
”En kollega till mig råkade ut för en märklig sak för tre, fyra år sedan. Han var i tjänst, klockan var två på natten, det var sommar. Han ska just låsa när han stöter på en man som är klädd i gamla finkläder som frack och hög hatt. Mannen frågar min kollega efter en del av byggnaden, som inte längre finns kvar, den brann ner för hundra år sedan. Min kollega svarar att den ju inte finns kvar längre samtidigt som han vänder sig om för att kolla om någon filmar det här, om det är ett skämt. När kollegan vänder sig mot mannen igen är han borta. Jobbarkompisen var mest fascinerad över det som hände. Var det någon som spelade honom ett spratt? Hade mannen sprungit därifrån? Det finns ingen förklaring på det där. På samma ställe där det hände hör jag ibland fotsteg när jag ronderar, men det finns aldrig någon där.”
