Transportare tar plats i kommunpolitiken

Efter åratal av chaufförsjobb med obekväma tider kombinerat med ett starkt fackligt engagemang sa kroppen ifrån. Plötsligt visste Sven Erkert inte längre vilken pedal han skulle trampa på för att få stopp på bilen. Nu är han på väg tillbaka och vill engagera sig för ett bättre samhälle.

– Målet är att komma in i riksdagen, säger socialdemokraten.

Sven Erkert svänger in på parkeringen utanför Bålsta centrum, kliver ur bilen och hälsar med ett fast handslag. Bålsta, huvudort i Håbo kommun, är en förstad till Stockholm – men också en småstad. Under intervjun på ett kafé i centrum hinner både kommunalrådet och Bålstabon Lasse Åberg strosa förbi.

Själv flyttade Sven Erkert till Håbo för sju år sedan, när han hittade sitt drömhus i Skokloster, i kommunens nordligaste del.

– När jag var på visningen tänkte jag direkt: Det här är mitt hus, jag ska bo här.

Nu har han precis tagit en plats i kommunfullmäktige och ska ägna de närmaste fyra åren åt att göra Håbo till en bättre plats att leva och arbeta i. Framför allt arbeta.

Hans viktigaste politiska fråga handlar om att kommunen ska kräva kollektivsavtalsenliga villkor vid upphandlingar. En fråga som Transport har drivit i flera år under namnet Vita jobb.

– Det är därför jag vill jobba i kommunen. Det är det jag gick till val på. Schysta villkor i arbetslivet var första kravet på min lista, säger Sven Erkert.

Själv har han efter ett långt arbetsliv egna erfarenheter av oschysta anställningar.

– Jag körde budbil i många år, för en inte särskilt seriös åkare och utan kollektivavtal. Det märktes när jag blev sjuk och inte fick några försäkringar. Och förlorade en vansinnig massa i pension.

För fem år sedan började han arbeta på en lotsfirma, som hoppar in och kör åt olika större åkerier. För Svens del innebär det att han sällan vet hur schemat för nästa vecka ser ut, förrän på fredagen före.

– När man jobbar på lotsfirma är man i tjänst sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet. Inget går att planera. Jag har aldrig fått koppla av, aldrig kunnat planera in ett tandläkarbesök eller veta att jag är ledig på lördagen. Lördagar och söndagar finns inte och julafton är bara en vanlig arbetsdag.

Samtidigt tog hans engagemang i Transport allt mer tid, så småningom även som ordförande i Stockholms åkerisektion.

Till slut orkade kroppen inte längre. På ett tåg på väg från en skandinavisk transportarbetarkonferens blev Sven plötsligt medvetslös. Kamraterna trodde att han sov, men i själva verket var det hans diabetesmedicin som ställt till det i kroppen. Stressen hade gjort att han under lång tid inte ätit som han skulle. Resultatet blev ett medicinskt tillstånd som heter metforminförgiftning

– Min medicin skulle hjälpa kroppen att lagra upp sockret i musklerna och inte bara i blodet. Men om man inte äter och dricker ordentligt lagras det i njurarna i stället.

Sven Erkert blev sjukskriven. Och det var då, när han började slappna av, som den riktiga smällen kom. En dag när han var ute och körde bil visste han plötsligt inte hur man stängde av blinkern. Men han fortsatte att köra.

– När jag närmade mig en stopp-plikt kände jag att nånting var fel. Jag ska stanna där borta, men vilka pedaler ska jag trampa på? Som tur var körde jag personbil den dagen.

Sven tog sig på något sätt hem. Sedan dess har han varit sjukskriven på 75 procent för utbrändhet. Eftersom det som lastbilschaufför knappast fungerar att arbeta två timmar om dagen kör han ett arbetspass på tio timmar i veckan. Till hösten var tanken att han skulle börja trappa upp och arbeta 50 procent.

Men då kom nästa slag. Det företag han arbetat för de sista fem åren förlorade en stor kund och alla fyra anställda fick gå.

– Det känns lite så där. Så fort man ser ljuset i tunneln inser man att det var tåget, den här gången också.

Men det finns ett riktigt ljus i tunneln och det är politiken. Det började så smått under valrörelsen 2006, när Sven Erkert var anställd av Transport för att arbeta med valet. Sedan dess har engagemanget i Socialdemokraterna växt. Och efter årets val blir han en av 15 representanter för partiet i Håbo kommun. En kommun där det händer en hel del.

– Fördelen med Håbo är att det finns framtidstro. Vi har växt till över 20 000 invånare, och har väldigt hög inflyttning och barnafödande, allt pekar uppåt. Samtidigt är det fortfarande lantligt i Skolkloster, där jag bor.

Självklart finns det också problem att ta itu med.

– Vi har ganska mycket droger. Framför allt där jag bor är det väldigt mycket spice för tillfället.

Sven Erkert tror att han kan få nytta av sina livserfarenheter i politiken.

– Jag kan i alla fall försöka avråda andra från att göra samma misstag. Att i stället tänka på vad man gör, att inte bränna ljuset i båda ändar utan försöka ta det lugnt. Man är inte oersättlig.

Själv har han insett att livet som chaufför inte längre passar honom.

– Jag bestämt mig för att det är färdigkört.

Nu siktar Sven Erkert in sig på en helt ny karriär. Helst vill han ha ett jobb där han får arbeta med personalfrågor, där han kan dra nytta av sina fackliga erfarenheter. Ett kontorsjobb. Med fasta arbetstider.

– Jag vill ha ett arbete där man kan planera sitt liv lite grann.

Vid sidan av jobbet vill han fortsätta arbeta politiskt.

– Mitt mål är att komma in i riksdagen. Kommunikationsfrågor ligger mig förstås varmt om hjärtat. Men också fördelningspolitik.