Frendomackens bästsäljare är snus och korv.

Mötet. Han har fått Aftonbladets litteraturpris för sina vänstersatiriska serieböcker om det moderna arbetslivet. Nu jobbar Tommy Sundvall på en bok om macken i Lunde, Kramfors.

Den fyrhjulsdrivna Ladan står parkerad bredvid huggkubben. Avställd inför nästa vinter. Då den åter ska slira sig uppför backen till den röda kåken i Kramfors som Tommy Sundvall och hans sambo Elme köpte för fyra år sedan.

Han slår på en kanna kaffe i köket och två svarta katter manövrerar sig runt köksbordet. Den ena framfusig, den andra håller några meters distans. Det är knappa timmen tills Tommy ska gå på sitt kvällsskift på Frendo i Lunde, Kramfors.

Det blir första arbetsdagen sedan han varit nere i Stockholm för att ta emot Aftonbladets litteraturpris värt 50 000 kronor. Prissumman täckte stora delar av den nya vedkaminen. Men blankast i vardagsrummet är hans röda Zündapp.

Prisad seriebok

Priset från Aftonbladet har Tommy Sundvall fått för sin bok Folkbokförd i rännstenen som kom ut förra året. Men han är redan i färd med att sammanställa nästa bok.

– Jag är lite dum. För att medan en bok ligger på tryckeri börjar jag redan med nästa. Förlaget hör av sig om releasefest, men jag känner att jag inte har tid. Jag håller på med det här nu, den där gamla skiten har jag redan lämnat bakom mig.

Tommy har en sekretär på övervåningen. När han kommer hem från jobbet, någon gång efter stängning klockan nio, så drar han fram skivan och börjar teckna.

– Jag är ganska rutinbyggd som människa. Min sambo brukar säga att jag har en fruktansvärt luthersk syn på arbete. De flesta tecknar ju i perioder och gör det koncentrerat. Jag har sagt att varje dag ska det produceras en sida. För gör jag en sida per dag under ett år, då kan jag göra en hel bok på precis ett år.

Växte upp i Stockholm

Kramfors är 50 mil från uppväxtens Storstockholm. Tommy Sundvall växte upp i en arbetarfamilj i Jordbro. De bodde först i ett höghus och sedan blev de ”uppgraderade” till ett lägenhetsradhus som visade sig vara byggt med giftig blåbetong.

– Min morbror bodde i ett höghus. Planlösningen var exakt samma som i vårt ”radhus”. De hade helt enkelt tagit delar som var över och lagt dem på marken och kallat dem radhus, säger han och berättar hur papptaket brukade bukta ner på vintern.

Tommy kom ut i arbetslivet några år efter millennieskiftet och har ritat serieböcker som handlar om livet som en arbetare som jobbar i arbetarklassens bottenskikt. Ibland med sanning som fundament, som när han berättat om hur det är som svart­arbet­ande städare på ett gym. Andra gånger har han snott idéer från andra.

– Jag har aldrig gjort samhällstjänst på ett viktminskningsläger för barn, där barnen tar över och det blir en kommunistisk dystopi. Det är ju snott rakt av från ett kasserat filmmanus från Killinggänget.

Veckopendlade

När Tommy och sambon köpte huset för fyra år sedan veckopendlade han först. Ena veckan i Stockholm och andra i Kramfors. Men det blev snabbt ohållbart att ha ett nyköpt hus som han bara hjälpte till att sköta varannan vecka. Så Tommy bestämde sig för att flytta upp på heltid.

Han kände redan till Frendomacken i Lunde. De hade ju stannat där någon gång på vägen för att handla. När det dök upp ett ledigt jobb så sökte han. Han var enda sökande, och fick jobbet.

Ådalen 31

De första gångerna Tommy cyklade från sitt röda hus till jobbet i Lunde brukade han stanna upp och läsa skyltarna om demonstrationståget som gick mot Lunde 1931. Om bakgrunden och sammanhanget som ledde till att militären öppnade eld och sköt skarpt mot strejkande och demonstrerande arbetare. De händelser som numera benämns Ådalen 31.

– I början tyckte jag att det var häftigt att cykla där och känna historiens vingslag. Nu tycker jag mest att det är jobbigt att cykla upp för alla backarna. Men cykelturen till jobbet är den enda motion jag får.

– Det kommer minst ett gäng till macken varje år och frågar hur de hittar till monumentet. Jag tycker att det är jättefint, eftersom man är en arbetarhistorie­nörd själv. Då kan jag inte låta bli att berätta att om ni åker nerför vägen som är precis framför macken och följer den en liten stund så hittar ni en liten minnestavla. Där låg förr en tåg­station där militären gick av, och sedan gick de upp till Lundevägen. Det tänker man inte på.

Skildrar arbetslivet

Sedan debutboken har Tommy Sundvall valt att teckna om arbetslivet.

– Det bara rinner ur en. Men mina tidigare böcker har inte varit självbiografiska, de har handlat om andra karaktärer.

Tommy tar en klunk kaffe och börjar prata om ­arbetarlitteratur och om flera serieböcker som handlar om arbete. En bok han särskilt uppskattat är kassörskan Matilda Josephsons bok Mjölk och människor.

– Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa serieböckerna jag läst på senare år. Jag pratade med förlaget om att det här var skitbra och vi behöver fler såna böcker som handlar om jobbet. Hon är själv med litegrann, men mycket handlar egentligen om kunderna. Jag tycker att det är ett jättesnyggt berättargrepp. Och då sa förlaget till mig: Ska inte du göra en bok om macken? Det är det närmaste ett beställningsjobb jag har kommit.

Själv med i senaste boken

Han tittar på en av sina katter och berättar att det blivit en stor omställning. För nu ska han själv vara en karaktär i böckerna. Han har fått kämpa med att rita sig själv på ett sätt som funkar. Flera gånger om har hans sambo stoppat honom och sagt: ”nej, så där ser du inte ut”.

Nu har han hittat sig själv. Men kommer främst att vara en bifigur. Det blir kollegorna och människorna runt Lunde som kommer att bära boken.

– Jag har frågat mina kollegor om de är okej med det, och det är de. Men det går inte att fråga alla 200 människorna som regelbundet besöker macken.

Du är inte rädd att folk ska bli sura?

– Alltså, en del som säger lite knasiga saker är ju med. Och sedan har jag ju några som jag inte porträtterar så jättesmickrande. Men jag har min konstnärliga frihet och har ändrat utseende och namn. Jag försöker att värna om folks integritet. De kommer till macken för att tanka och köpa snus. Inte för att råka hamna i en jävla bok som ska säljas över hela landet.

Fredagsrush

Tommy är på macken exakt klockan 15 och börjar jobba. Först är det lite strul med att logga in på ATG. Sedan börjar kunderna strömma in. Fredagsruschen kommer lite tidigare än vanligt. Solen skiner och det handlas glass, korv och snus, alltid snus.

– Det är här folk träffas i Lunde. Det finns ett jätte­fint konditori vid älven, men det är bara öppet på sommaren. Så macken blir en naturlig mötesplats. Vi har en liten fikadel här. På vissa mackar kan det vara lite öde. Men här stannar folk till och tar sitt kaffe och fikar.

Macken som en slags mötesplats blir en viktig del i den kommande boken. Tommy minns själv hur han kunde hänga med föräldrarna dit och kanske få något gott, eller när han blivit äldre och drog till macken med kompisarna.

– Alla människor har en relation till macken. Men det är förvånansvärt lite skrivet om det.

”Skitbra upplägg”

Tommy jobbar kvällsskiftet varannan vecka. Något som passar bra ihop med serietecknandet.

– Det är ett skitbra upplägg. De timmar jag jobbar räcker för att betala på huset, bensin och elräkningarna. Sedan sitter jag och tecknar varannan vecka och det ger ju också lite pengar, men det kommer mer stötvis.

Med Aftonbladets pris gick försäljningen av Tommys böcker upp i några veckor, kanske var det ett genombrott. Oavsett vilket är han inte intresserad av att flytta tillbaka till Stockholmsområdet för att komma närmare kulturvärlden.

”Nöjd med min lott”

– I Stockholm är man alltid på väg någonstans. Man säger: det här är mitt jobb, men jag ska hitta ett bättre jobb. Jag har köpt en lägenhet, men jag ska köpa en bättre lägenhet. Medan här i Kramfors är det mer: det här är det jag har och jag är nöjd med min lott. Jag har ett jobb som jag får lön från varje månad, och det är helt okej, säger han och återkommer till sig själv.

– Jag har ett hus. Det är helt okej. Här kan jag bo tills jag blir gammal.