”Ta inte genvägar när det gäller säkerheten”
För de allra flesta svenskar är risken att bli rånad minimal. Men för värdeväktarna ser verkligheten annorlunda ut. – Nästan alla som har arbetat ett tag har blivit rånade, säger Ingela Meijer, huvudskyddsombud på Nokas i Stockholm.
Tre gånger på tolv år. Första dagen på jobbet. Två gånger på en och samma månad. Eller aldrig.
Hur ofta man blir rånad som värdeväktare varierar. Men risken finns där alla dagar på året.
– Det här är ju ett arbetsmiljöproblem som vi försöker lösa tillsammans med arbetsgivaren. Men det är jättesvårt, suckar Magnus Kinnunen, huvudskyddsombud för säkerhetsföretaget Loomis i Stockholm.
Tillsammans med konkurrenten Nokas hanterar Loomis i stort sett alla värdetransporter i Sverige i dag.
Hittills i år har 21 värdetransporter rånats eller utsatts för rånförsök.
En av de som blivit rånade är Kåre, som arbetar för Loomis i Stockholm. Tillsammans med en kollega var han på väg in i ett köpcenter när han blev hotad med pistol av en maskerad man.
– Just när det händer får man tunnelseende och blir väldigt fokuserad. Det är först när rånet är över som man blir skärrad och börjar skaka, berättar Kåre.
På de tolv år som Kåre har arbetat som värdetransportör har han blivit rånad tre gånger. Varje händelse har sett olika ut. Två gånger har han blivit hotad med pistol. Den tredje gången satt han i bilen när hans kollega drabbades. Det han minns mest är dock inte pistolhoten. Det som hänger kvar starkast är ljudet av hur rånarnas bil sladdade i gruset när den körde upp bredvid värdetransportbilen i hög fart.
– Jag rycker till varje gång jag hör en bil eller cykel som glider på grus över asfalt, säger han.
Kåre har alltid varit noga med säkerheten. De tre rånen har stärkt honom i övertygelsen om att det är viktigt. Den gången Kåre och hans kollega blev stoppade i köpcentret fick rånarna inte med sig några pengar. Troligtvis för att väktarna hade varit vaksamma och följt alla rutiner.
Kåre är ett av flera skyddsombud på Loomis i Stockholm. Som sådant tycker han att företaget borde trycka ännu mer på hur viktigt det är att inte ta genvägar när det gäller säkerheten.
– Man borde uppmärksamma väktarna varje dag på hur viktigt det är att vara vaksam. Jag saknar den extra påminnelsen.
Det förebyggande arbetet är betydelsefullt. Men så länge rånen fortsätter måste också företagens omhändertagande av drabbade väktare fungera.
– Det är viktigt att det finns en bra hantering efteråt för varje person. Alla reagerar olika. Är det 50 personer som blivit rånade så finns det 50 olika reaktioner, säger Ingela Meijer, huvudskyddsombud på Nokas i Stockholm.
Både Nokas och Loomis har tydliga rutiner för vad som händer när någon av deras anställda har varit med om ett rån. Omhändertagandet börjar direkt efter händelsen med att skyddsombud och representanter från företagsledningen åker ut till den drabbade väktaren.
– När jag kan åker jag ut, även på helger. Det gör jag för att väktaren måste få veta att det finns någon som bara är där för deras skull, säger Loomis huvudskyddsombud Magnus Kinnunen.
Efteråt pratar man igenom händelsen och resonerar kring vilka lärdomar man kan dra av den. Den anställde erbjuds också samtal hos en extern psykolog eller beteendevetare.
På båda företagen är det upp till den anställda att bestämma när man vill börja arbeta ute på fältet igen. Men för de flesta dröjer det inte många dagar innan man är ute på sin runda.
Så var det också för Kåre. Efter varje rån har han varit tillbaka på jobbet efter några dagar. Som skyddsombud kan han dock tycka att fler borde unna sig att ta det lite lugnare.
– Man ska inte spela hjälte för att rädda företagets personalsituation. Attityden är mycket ”det är bäst att hoppa upp på hästen igen”. Men jag tror att många skulle må bra av att vara hemma några dagar till.
Kåre har pratat med en beteendevetare eller psykolog efter alla de tre rån som han varit med om. Han tycker att samtalen har varit ett bra sätt att bearbeta det som hänt. Men han efterlyser också fler informella samtal i grupp.
– Varje gång det händer något blir det mycket prat i lunchrummet. Jag tycker att företaget borde ordna någon slags samtal, gärna på arbetstid. Folk har ett behov av att återberätta vad man har varit med om. Det är inte alla som vill lasta sina familjer med att prata om vad som hänt.
