Hans Envall bet ihop och jobbade på trots att smärtorna i höften och nedåt förvärrades. Men vid 63 tog det stopp. Då kunde han inte längre fortsätta som lastbilschaufför. I dag är artrosen så svår att han knappt kan gå. Än mindre komma upp på sin vespa.

Hälsa. Hans Envall bet ihop och jobbade på trots att smärtorna i höften och nedåt förvärrades. Men vid 63 tog det stopp. Då kunde han inte längre fortsätta som lastbilschaufför. I dag är artrosen så svår att han knappt kan gå. Än mindre komma upp på sin vespa.

I den lilla trädgården i Gävle står vespan oanvänd, trots härligt sommarväder. Nu ska den säljas. Hans Envall kommer inte längre upp på den, artrosen är för svår. Han får förlita sig på färdtjänst, och på gamla vänner som handlar åt honom när det behövs.

Som lastbilschaufför var han aldrig sjukskriven, han älskade sitt jobb och ville helst fortsätta arbeta. Men han gick i pension redan vid 63. Det gick helt enkelt inte att jobba längre på grund av smärtorna. Arbetsgivaren gjorde ingen insats för att underlätta, och eftersom Hans Envall jobbade på utan att sjukskriva sig när han hade ont, så märkte inte fler än han själv av artrosen.

– Och jag tog ut vanlig pension, dumt nog. Jag tänkte inte längre än så och ingen föreslog något annat, berättar han.

Hans Envall har gjort långa arbetspass vid ratten som lastbilschaufför. Före det arbetade han med styckegods, som ger en annan slags påfrestning:

– Jag började köra när jag var 18 år. När jag var yngre var det väldigt mycket hoppande upp och ned från höga lastbilsflak. Sen blev det långa perioder av stillasittande. När jag var omkring 60 år märkte jag att det började göra ont överallt, men mest från höften och nedåt. Det kom smygande.

Första åren som pensionär var jobbiga, artrosen blev sämre. Viktökningen som följde med den försämrade rörligheten ökade också smärtorna. 2012 fick han en ny knäskål i vänster knä, men det har inte hjälpt så bra. Och nu är höfterna så dåliga att han knappt kan gå.

Artrosskola

Hans Envalls historia är som en karbonkopia av de riskfaktorer som Carina Thorstensson omedelbart nämner när hon får frågan om på vilka sätt transportyrkena är särskilt utsatta för artros. Hon har varit med och startat artrosskolan, som i dag finns i alla landsting, och hon är en av Sveriges främsta experter på sjukdomen.

– Chaufförer sitter mycket stilla och när de sen rör sig kan det vara frågan om hopp från hög höjd, stora kliv och knepiga arbetsställningar som innebär höga krav på muskulatur. Har man inte en bra fysik i en sådan arbetssituation kan det i sig utgöra en risk, berättar hon.

Carina Thorstensson påpekar att folk i allmänhet vet väldigt lite om artros, trots att ungefär 45 procent av befolkningen över 45 år är drabbad. Transportare och deras arbetsgivare är inga undantag, och den stora okunskapen hos såväl arbetsgivare som anställda ökar risken för sjukskrivningar.

– Egentligen tror jag att man ska ta en diskussion om att ha varierande arbetsuppgifter. Man bör inte ha samma arbetsställning i mer än 20 minuter. Sen måste man ta en liten paus eller byta ställning. Det är viktigt att ta itu med det i ett tidigt skede, annars riskerar man att individen blir sjukskriven. Och artrosen finns kvar. Kommer man tillbaka till samma arbetsuppgifter blir situationen till sist ohållbar.

Börjar smygande

Artros visar sig inte i prover och under de första tio åren oftast inte heller vid röntgen. Den som tror sig ha artros gör gott i att följa råd om att träna, träffa en fysioterapeut, samt om det behövs gå ned i vikt, oavsett om det finns en diagnos eller inte.

– Många gånger börjar det smygande, det kommer och går, ofta vid belastning. Främst drabbar det höfter och knä, men är vanligt också i tummens bas och fingerleder, samt i ryggen. Men i princip kan alla leder drabbas, berättar Carina Thorstensson.

Den som får mycket värk bör försöka utesluta andra allvarliga sjukdomar. Men har man ont i lederna, är över 45 år och dessutom överviktig är sannolikheten att det är frågan om artros stor. Finns det dessutom någon i släkten med ont i lederna, eller har man haft en korsbandsskada eller meniskskada, då bör man kontakta en fysioterapeut.

– Det är mitt bästa råd. Fysioterapeuter är duktiga på att anpassa aktiviteter och träning så det passar den individ det handlar om, och man får kunskap om vad man drabbats av.

Anpassad träning

Artros har man hela livet. Men det finns många sätt att minska besvären avsevärt med hjälp av information och anpassad träning.

– Blir man inte hjälpt av att träna och gå ner i vikt, kan man komplettera med smärtstillande behandling av något slag, eller avlasta leden. Om det inte ger resultat på ett halvår, så kan det vara dags att fundera över operation. Tidigare skickades artrospatienter till operation för snabbt, även de som inte hade provat någon annan behandling opererades. Då kunde resultatet bli sämre än de förväntat sig.

Fick Carina Thorstensson bestämma skulle drabbade chaufförer ta en bensträckare var tjugonde minut för att undvika att försämras i sin artros.

– Det behöver finnas en förståelse hos arbetsgivaren att man måste lägga på fem minuter i timmen för att medarbetarna ska kunna ta hand om sina leder. Hälsan är vars och ens ansvar, men man behöver förutsättningar för att kunna ta det ansvaret.