Svempa – customkungen som knappt kan bärga sig

När kontorsnissarna går hem kliver Svempa Bergendahl på sitt andra skift. Legendaren inom bilbärgning och upphottade Scaniabilar stannar kvar i verkstaden, städar upp, skruvar lite, lyssnar på rock’n roll. 76 år fyllda kan han inte tänka sig ett liv utan tunga bilar.

– Jag kör nog på en åtta, tio år till. Morsan blev 102, och jag har hennes gener.

– Men farsan gick bort tidigt, han krökade. Han och farfar var tullare, och jag tänkte tidigt att ”fan, tullare ska jag inte bli”.

Och så blev det inte heller. Sven-Erik Bergendahl – Svempa för de flesta som har en relation till tunga bilar – plockar fram kaffemuggarna på kontoret i Länna industriområde, söder om Stockholm. Vita väggar, blårutiga gardiner, vitrinskåp med rader av små lastbilsmodeller och på väggarna: porträtt på välputsade, pimpade fordon.

Först blir det en ostmacka, sedan ett wienerbröd. Svempa Bergendahl kavlar upp ärmarna på den ljusblå skjortan med applikationer, och lite suddiga tatueringar kommer fram på båda armarna.

– Jaa, det var när jag satt inne. De är gjorda med nålar och blev inte bra. Jag satt två månader på Lärbro på Gotland för jag hade kört utan körkort. Det hörde till raggarkulturen då. Jag fick vika pärmar, och blev lite deprimerad.

1965 tog han körkortet – och där någonstans startar historien.

– Jag jobbade på en verkstad och sen drog jag i gång eget och mekade med taxibilar. Folk började ringa och fråga om jag inte kunde hämta deras bilar, det var så jag började med bärgningen.

Då, på 60-talet, blev Svempas ett begrepp åtminstone i Stockholmsområdet. Den rödvita tungbärgaren med det glänsande avgasröret rullade runt på vägarna. Det var ett sätt att ragga kunder, ett annat var att lyssna på polisradion för att hinna först till olyckorna.

Verkstaden flyttade till en gammal mack på hörnet hemma i Sköndal. Frun Monika skötte telefonen. Bärgarna stod på gatan. En granne som inte gillade verksamheten markerade genom att hålla för näsan när han passerade.

– Jag knegade vidare, jobbade hårt dygnet runt, minns han.

Det där med lackering kom allteftersom. 1977 rullade den första riktigt färggranna bärgaren ut på vägarna. Den hade hajtänder på skyddsbågen, eldsflammor längs huvsidorna och över dörrarna, USA-inspirerade stjärnor och Svempaloggan på bärgningsdelen.

– Jag hade stora åkerier och tankbolag bland kunderna. Men ändå blev det skitsnack … ”Svempa, han putsar bara på bilen … Om du ringer Svempa får du betala för repor på lacken.”

Svempa Bergendahl och hans pimpade bärgare blev i alla fall starten på den svenska truckingvågen. Customkulturen – när bilar eller motorcyklar byggs om och hottas upp – klev med hans hjälp in bland de tyngsta fordonen. Själv vann han allt fler priser för sina bilar, varenda pokal glänser i samlingen som trängs i verkstaden, en trappa ner från kontoret.

Klassiska dragbilen Griffin har till exempel utsetts till världens snyggaste lastbil. Det skedde i Italien 2006.

I dag har äldste sonen Lasse Bergendahl tagit över själva bärgningen, som drivs med två anställda och fyra egenföretagare som kör Svempalackade bilar. Lastbilar, personbilar och även flygplan kan hämtas av de numera grafiskt mönstrade bärgarna i rött och vitt.

I takt med att bilarnas utseende och uttryck blev viktigare för Svempa Bergendahl blev hans relation med tillverkaren Scania allt tätare.

– Jag har alltid åkt Scania, säger han. I dag har jag möten där varje vecka.

Den globala biltillverkaren och det lilla bärgningsföretaget i Länna har tvinnats samman genom sitt gemensamma arbete. Svempateamet är med och tar fram exklusiva och begränsade upplagor av lastbilar som Scania säljer. Samarbetet resulterar också i truckar byggda och smyckade enbart för att visas på utställningar runt om i världen.

– Jag hade aldrig kommit så här långt utan Scania, medger Svempa Bergendahl. Men Scania rider på mig också och kan sälja fler lastbilar. Vem samarbetet betyder mest för? Kanske 50–50?

Även inne på lastbilstillverkarens huvudkontor i Södertälje är man medveten om att symbiosen med Svempa ger plus för båda parters varumärke. (Så här kan det låta: ”Vi levererar över 70 000 lastbilar per år och har inte riktigt samma fokus på truckingfestivaler som Svempa, men vi är glada för att med hans hjälp kunna skapa en kult för fantasterna. För vi vill vara något av en lastbilarnas Rolls-Royce.”)

Förhållandet med Scania har fört bärgaren från söderförort runt om i världen. Efter utställningar, tävlingar och försäljningsturnéer har han samlat på sig åsikter om en hel del platser:

– Jag gillar inte USA. Vi åkte runt och träffade återförsäljare, men jag blev besviken. På något ställe hade de jordgolv i verkstaden. Och folk åt ketchup på wienerbröden. Kina vill jag inte heller åka tillbaka till. En kväll skulle de bjuda mig på pudel.

– Sydafrika är det bästa landet jag har varit i. Trevliga människor och fin natur.

En annan förutsättning för begreppet Svempas position i customkulturen stavas Jan Richter. Som designer skissar han snabbt upp de visioner och idéer som Svempa Bergendahl levererar. De har jobbat ihop sedan 1981, tillsammans kan de snabbt ta fram prototyper på nästa generation lastbilar och showtruckar.

– Vi är alltid lite provocerande, säger Jan Richter på plats i den välsopade verkstaden. Här är det senaste…

Där står Chimeran, en futuristisk truck i svart och guld med motorn helt synlig så att den senaste tekniken inte göms undan. Ett kraftfullt vidunder, enligt Jan Richter, som Scania ska visa upp på shower runt om i världen. Just nu utvecklar de en vindfördelare i kolfiber, den bit som sitter längst ner på fronten.

Svempa, vad är det viktigast med lastbilar, bilar och bärgare för dig?

– Att bygga nya grejer och vara med hela tiden. Och att få jobba med Scania. Men också att utveckla bärgningen.