Krönika. Mitt svar är ett rungande ja! I skrivandets stund vet jag inte hur det har gått för bevakningsavtalet. Jag vet bara att jag och många med mig är redo att sätta på oss strejkvästarna och ställa oss på barrikaderna.
Vi har stått tillbaka med våra krav under pandemin och nu vill de att vi håller tillbaka våra krav på grund av inflationen. Det räcker nu! Vi vill inte stå tillbaka. Även vi har drabbats hårt av inflation och höjda levnadskostnader. Och det handlar inte blott och bart om höjda löner. Det handlar om så mycket mer.
I april i år gick cirka 25 000 arbetare i Norge ut i strejk. De norska fackförbunden krävde löneökningar på minst fem procent för att kompensera för de höga konsumentpriserna under 2023. Efter bara några dagar avblåstes strejken och arbetarna hade fått igenom sina krav men… de fick gå ut i strejk och det är mer än vad vi i Sverige hinner göra innan arbetsgivarorganisationer och fackliga förhandlingsdelegationer har enats.
Vi är många som är så redo att gå ut i strejk, men vi har också vant oss vid att strejken avblåses i sista sekund och precis som en ballong går luften ur oss. Antiklimax infinner sig och kampviljan ersätts av besvikelse.
I Tyskland är det vanligt med Warnstreik – varningsstrejk: Arbetarna lägger ner sitt arbete i några timmar och återvänder sedan till arbetet.
Det är en effektiv metod. Medlemmarna mobiliseras bakom kraven och pressen vid förhandlingsbordet ökar. Det är en tydlig signal att facket verkligen har medlemmarna med sig och att de står enade bakom kraven. Det är nästan en miljon arbetare på tusentals arbetsplatser runt om i Tyskland som varningsstrejkar.
Warnstreik är ett bra koncept och något som vi borde anamma i Sverige. Warnstreik handlar nämligen inte bara om att få igenom våra krav utan att vi medlemmar känner oss delaktiga, att vi är en del av något större, att det är vi medlemmar som är facket.
