Starkaste kvinnan i Dalsjöfors
Strongwoman. Blåmärken på över- och underarmar, lår, ja, lite varstans. Senaste tävlingen har satt tydliga spår på terminalarbetaren Sofia Sjunfors kropp. Men det får man räkna med om man siktar på att bli stark, säger hon. Riktigt stark.
Det handlar om strongwoman-träning, som går ut på att lyfta tungt. Och då snackar vi inte vikter på vanliga gym utan traktordäck, jättekulor (atlasstenar på flera hundra kilo), stockar (stockpressar), öltunnor, sandsäckar och allehanda hopsvetsade tyngdställningar.
Några av dem kallas ”väskor”, för att man lyfter en i varje hand och kämpar sig fram på ”bondpromenad” – så kallad ”farmers walk”.
Sofia visar runt i en ombyggd lada, några kilometer ut på landet från Dalsjöfors utanför Borås. Förr rymde den kor, men nu huserar Sofia och strongman-killarna hon tränar ihop med bland de udda redskapen. Än så länge är hon ensam tjej. Det är helt okej, men hon hoppas att fler kvinnor ska förstå tjusningen och haka på.
Träningsformen kom i Sofias väg för något år sen, av en slump.
– Eftersom jag är lite bredaxlad och stor har jag alltid tyckt att jag inte passar in riktigt. Men med strongwoman kände jag direkt: Det här är rätt.
Hon gillar att bygga upp styrkan med ”lite otympliga saker”.
– Det är väl inte så ofta annars man välter ett däck på 275 kilo?
Träningen kräver mycket utrustning. Sofia plockar fram platta skor för pressövningar ur väskan. Knäskydd, bälte, armbågs- och handledsskydd. Remmar för lyften, kalk för greppet och så klister – för kloten. Stenarna, säger Sofia.
Mycket handlar om grepp och teknik. Hon utvecklas hela tiden och har mycket hjälp av killarna, som visar.
– Det finns nog ingen som kan säga att den är fullärd. Varje gren kräver sin egen teknik, som man måste lära sig. Att få hjälp är viktigt, så att man inte gör fel. Skada sig kan man, absolut, säger Sofia, men än har hon klarat sig. Rädd är hon inte. Hon strongwoman-tränar en eller ett par gånger i veckan, har tänkt det ska bli mer. Fast förutom terminaljobbet i Borås, driver hon ett eget ”vanligt” gym.
Sofia beskriver nervositeten och adrenalinpåslaget vid tävlingarna, när hon väntar på sin tur:
– Min nära vän står intill, ropar och peppar. Jag mår nästan dåligt, men så försvinner jag in i en bubbla och hör ingenting. Allt fokus är på: Nu kör jag.
