Spöklik rond på museet
Spöken, finns de? Ja, åtminstone om man får tro många väktare som upplevt den ena konstigheten efter den andra. Vi hängde med Rocky Fuentes på jobbet som väktare på Armémuseum i Stockholm. Hon hade en del att berätta…
R ocky Fuentes var hyfsat ny på jobbet på Armémuseum när hon skulle arbeta sin första natt. Klockan var halv tre, byggnaden stod mörk och tom, alla hade gått hem för längesen. Den enda levande själen på museet var Rocky. Hon satt tyst och stilla i sitt bås och läste nyheterna på nätet när hon plötsligt hörde steg. Alldeles tydligt. Någon gick mot henne och stannade intill vaktbåset. Rocky satt med ryggen mot, blick stilla. Hon sneglade mot glasväggen i båset på jakt efter en spegelbild av den som befann sig bakom henne. Nada. Ofokuserad i tanken och med bankande hjärta återgick hon till nyhetsläsningen. Då började det igen. Fotsteg. Nu vände Rocky sig om. Ljuden försvann men leksaksflygplanen ovanför kassan svängde fram och tillbaka som om någon nyligen svept förbi. Hon hade jobbat som väktare på alla möjliga platser och sett mycket, gått ensam genom mörka parker utan att vara det minsta rädd. Men nu. Fy fan. För det var ingen där.
Tre år senare. Det är en varm sommarkväll, solen skiner, himlen är blå. På Riddargatan i stadsdelen Östermalm i Stockholm, alldeles intill Hedvig Eleonora gamla kyrkogård, vilar Armémuseums vita byggnad omgiven av kanoner, pansarvagnar och en och annan glassätande turist. Klockan närmar sig stängning och Rocky gör sig redo för låsningsrundan. På 1600-talet var det här en förvaringsplats för artilleripjäser. När huset år 1882 skulle få plats med artilleri- och ingenjörshögskolan, byggdes det ut med en tredje våning plus en vind. I dag finns här tusentals föremål som har använts av armén. Vapen, uniformer, troféer från trettioåriga kriget. Men det finns också något mer, något som inte går att ta på. Ljud. Fotsteg, dunsar och smällar, som om någon slår foten hårt i golvet.
– Så här, säger Rocky och stampar.
Vi står nu på högsta våningen i museibyggnaden, i folk- och försvarsrummet. Det är på det här våningsplanet det har hänt flest skumma grejer. Som den gången hon gick där med sin fyraåriga systerdotter. Museet hade stängt och hon fick följa med Rocky på rundan.
– När vi kom in här ramlade plötsligt en stol ner på golvet framför oss. Den låg stadigt förankrad mellan två hyllor och med en stång över sig. Jag hade gått förbi tusentals gånger innan utan att något hänt. Och nu, innan vi ens nått fram, föll den ner. Min systerdotter blev vettskrämd och jag fick bära henne ner för alla trappor.
Och det var där borta i hörsalen på andra sidan loftgången, bara några meter från oss, som två kollegor för ett par år sedan befann sig när de hörde någon ropa från det rum där vi nu står. Hallå! Och de ropade tillbaka. Hallå? Ingen där. Helskumt. Efteråt mejlade de alla i personalen. Visste någon vem det kunde ha varit? Nope.
Eller Rockys kollega som jobbade här förut. Han hade en gång sett en man i loftgången och sprungit emot honom när mannen plötsligt försvann.
Här i folk- och försvarsrummet händer det med jämna mellanrum att Rocky hör smällande ljud. Smack. Senast det hände var härom veckan. Två gånger samma dag. Först när hon skulle öppna, sedan när hon skulle låsa.
Rockys kollegor hade uppmanat henne att byta arbetsplats. Nattrondarna berättade hur de brukade vänta in varandra för att de inte ville gå igenom byggnaden ensamma. Och där skulle Rocky jobba själv. Var hon knäpp? Städarna pratade om konstiga grejer som hände här. Men Rocky är inte särskilt lättskrämd och ryckte mest på axlarna. Tills hon hörde fotstegen den där natten.
– Du kan vänta här om du vill, säger Rocky. Jag ska bara gå och stänga en dörr.
Men njae … efter att ha fått höra om museets vaktmästare som högt och tydligt brukade be alla osynliga att sluta putta på honom. Passerat den kompakta stenen där Rocky då och då känner att någon står och iakttar henne. Gått förbi den ena vaxdockan äckligare än den andra. Och fått en beskrivning av hur Rocky suttit med en tändare vid etiketter som taktfast fladdrat upp och ner utan att hitta minsta vindpust. Njae, då blir jag helst inte lämnad ensam.
I dag har Rocky vant sig vid alla konstigheter och kan till och med skämta om dem. Hon är inte längre rädd för det som händer i huset. Det är inte alltid det sker något oförklarligt heller. Ibland står det ingen vid stenen och tittar på henne, men ibland gör det det och då skyndar hon förbi.
– Jag tror inte det finns någon vetenskaplig förklaring till det här, säger Rocky. Jag misstänker att det finns något kvar i byggnaden. Jag vet inte vad eller varför, men det är intressant. En kollega till mig säger att det bara är huset som andas, det är ju en gammal byggnad. Visst. Sitt här på natten så får du se.
