”Snart tar a-kassan slut”
Privatekonomi. Att söka jobb är en heltidssyssla – med låg ersättning. Det vet Bror Hellman som dras med lån efter behovsanställning och lång sjukskrivning. Tyngst är att tvingas be sina pensionerade föräldrar om pengar.
– Jag drar på det i det längsta för det känns inte bra. Inte alls bra, säger Bror. Pappa var fabriksarbetare och mamma hemmafru så de har inga feta pensioner.
Hans plånbok var tunn redan innan Ryssland invaderade Ukraina och inflationen tog fart. Orsaken var en långdragen sjukskrivning för diskbråck och ischias, en djävulsk smärta.
En period av behovsanställning och ständigt extra-tims-jagande, tills Bror var på väg in i väggen och måste sätta stopp, bidrog också till sin i kassan. Liksom att han tvingats ta lån för att ha råd att flytta från en större lägenhet, som blivit för dyr, till den billigare tvårummare där han bor i dag. Fast i mars höjdes hyran från 6 638 kronor till 7 080 kronor.
– Flytten kostade 40 000 kronor och jag har flera lån att betala av, säger Bror.
Han tar en klunk ur saftglaset i gården. Saft är det han unnar sig, osötad, efter beskedet om diabetes. Allt annat går bort, som kafébesök, bio, det sociala. Bror tömmer lådor och förråd, säljer allt han kan på loppis.
Efter tiden som klubbordförande och huvudskyddsombud skulle han helst vilja ha ett nytt jobb inom facket eller någon annan organisation. Kontorsarbete eller, efter 33 brokiga år inom säkerhetsbranschen, arbeta i en reception. Det har Bror gjort förut. Ögonen får ny glans när han öser ur minneskammaren. Bevakning vid filminspelningar, kungamiddagar, it-jobb, Skansen och mest spektakulärt: helikopterrånet vid G4S värdedepå i Västberga 2009.
– Jag söker jobb seriöst, som jag kan tänka mig och klarar av, lägger ner mycket arbete men har inte blivit kallad till någon intervju. De kollar nog på min ålder, fast det kan ju arbetsgivare inte säga. I går fick jag fem avslag. Det var en tung dag.
Brors sjukskrivning utmynnade till slut i att han blev uppsagd, på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren hade inget jobb att erbjuda, som de ansåg att han klarade av. Sorgen lyser fram, fast Bror försäkrar att allting sköttes korrekt av både HR och Transport.
Ständigt jobbsökande och rapportering till a-kassan varje månad är en ensam syssla. I synnerhet om man som Bror lever själv. Vissa dagar tar det emot att kliva ur sängen. Som föreningsmänniska i hjärtat har han några fackliga uppdrag. Ersättningen är blygsam, men Bror sparar i alla fall några dagar med a-kasseersättning för de jobbdagarna.
– Jag har bara 65 dagar kvar, sen vet jag inte vad jag ska göra.
Bror ser ner på sina händer. Han känner av de höjda matpriserna, skulle gärna äta sallader men grönsaker blir fort dåliga i ett ensamhushåll. Och fullkornspasta och dito ris, som Brors diabetes kräver, är dyrt. Det blir mycket hamburgare till extrapris, halvfabrikat som går att frysa in. Och soppor.
– Den borgerliga regeringen gillar inte bidragstagare. De kunde lika gärna bygga ett fängelse för oss arbetssökande och skicka dit oss direkt. Så vi slapp den förnedrande tiden innan.
