Transportmedlemmen Mats Gajmark har jobbat med smörjoljan på Loudden i över 30 år. ”För mig personligen är nedläggningen inte en katastrof. Jag är 63 år och ganska sliten”, säger han.

Olja. I närmare 90 år har arbetare i blåställ tillverkat smörjoljor på Loudden i Stockholm. Nu är det slut. Oljebolagen sparkas ut och fabriken ska rivas. Planen är att sanera den attraktiva marken och bygga bostäder intill Saltsjön.

– Fast inte såna som vanliga knegare har råd med. Jag fattar inte varför Loudden läggs ner. Ett tag trodde jag att politikerna tänkt om, säger operatören Mats Gajmark, som tillsammans med ett 50-tal arbetskamrater jobbat för högtryck in i det sista.

– I år har vi faktiskt haft den högsta produktionsvolymen någonsin. Målet var att fylla lagren åt ägarna innan vi klappar igen, säger Johan Welander, vd på Petrolias anrika smörjoljefabrik.

Det ligger en tunn fet hinna över rör och ventiler i den gamla fabrikslokalen. I stora tankar snurrar jättelika ”vispar” och blandar olja med olika tillsatser. Målet är att framställa specialoljor till allt från bilar och gräsklippare till skogsmaskiner.

I sortimentet finns också ”kemprodukter”. Som glykol och spolarvätska.

Allt tappas upp på flaskor eller dunkar. Eller i 200-liters oljefat. En stor del av emballagen tillverkas i Petrolias egen plastfabrik i Söderfors, utanför Gävle. För transporterna har Petrolia ett eget åkeri, med tre lastbilar.

Fast nu går en industriepok i graven. Den sista december 2019 upphör produktionen. Någon ny fabrik kommer ägarna – OK, OKQ8 och Lantmännen –inte att bygga i Sverige.

– Lantmännen flyttar till Göteborg. OKQ8 kommer att ta in smörjoljor från en fabrik i Antwerpen i Belgien. Förhoppningsvis ska kunderna i framtiden hitta precis samma produkter i hyllorna, säger vd Johan Welander.

Loudden ligger bara någon kilometer från Stockholms innerstad. Redan 1926 beslutade politikerna i stadshuset att området skulle bli en oljehamn. En depå som kunde ta in tankfartyg för att mata den växande huvudstaden med bränsle och drivmedel.

På 1930-talet tog verksamheten fart. Oljebolagen byggde cisterner och sprängde ut gigantiska underjordiska bergrum.

Samtidigt startade produktionen av smörjmedel. En ny, större fabriksbyggnad invigdes 1947 och efter många turer stod OKQ8 som huvudägare.

Vi är nu framme vid 1998. Flera bolag har valt att satsa på Loudden, när andra oljedepåer lagts ner. Fast även här växer kritiken. Mot tankbåtarna som går genom Stockholms känsliga skärgård. Mot alla tankbilar som dagligen kör flygbränsle från Loudden till Arlanda.

1999 fattar politikerna i Stockholms stad ett principbeslut. Loudden ska avvecklas. Det blir sedan en utdragen process, med överklaganden och förhandlingar.

Petrolias vd Johan Welander säger:

– Det är många som tycker att Loudden är en utmärkt plats för en drivmedelsdepå. Det centrala läget gör att det blir korta transportvägar. Fast det är ju svårare att försvara att en smörjoljefabrik måste ligga i Stockholms innerstad. Vi åkte snålskjuts på depån, kan man väl säga.

– Jag förstår också att politikerna vill satsa på bostäder. Stockholm växer hela tiden och det behövs nya. En del hävdar att det bara blir lyxlägenheter, men i så fall frigörs det ju andra bostäder när de välbeställda köper dem. Det blir en rörelse på bostadsmarknaden.

Fabriksarbetare Mats Gajmark häller upp kaffe i en pappmugg. Han har jobbat i över 30 år med smörjoljan och är medlem i Transport, i likhet med andra kollektivare på Petrolia. Hur ser han på nedläggningen?

– För mig personligen är det ingen katastrof. Jag är 63 år gammal och ganska sliten. Företaget ställer upp med avtalspension. Det ska bli skönt. Arbetsmarknaden har förändrats mycket. Digitalisering och sånt. Usch! Men för de unga är det trist att fabriken försvinner.

I våras tändes ett litet hopp på Loudden. OKQ8 sökte nytt miljötillstånd och inledde nya förhandlingar med Stockholms stad. Gick det att skjuta på avvecklingen? Åtminstone så länge att länsstyrelsen hinner avsluta en pågående utredning om huvudstadens framtida drivmedelsförsörjning…

Oljebolagen vann en seger. Men bara en liten. Bolagen fick fortsätta produktionen av smörjolja under hela 2019. Sedan måste rivning och sanering starta. Ursprungligen skulle allt arbete, även rivning och marksanering, ha varit avklarat till den 31 december 2019.

Mats Gajmark igen:

– Det kom in nya argument i debatten, bland annat från Försvaret som ville trygga oljeförsörjningen. Det lät seriöst och jag trodde nog att vi skulle få förlängt några år till…

Han tar täten i fabrikshallen. Till några ventiler som är original från 1920-talet. Oljan som flödat genom ledningarna gör att de är välsmorda och fungerar som nya. Jag undrar vad som fått honom att bli kvar så länge.

– Tja, tiden går. Man blir äldre och äldre och mindre attraktiv på arbetsmarknaden. Vid ett tillfälle gick jag faktiskt det där Kunskapslyftet, men jag hade passerat 40 och det blev inte av att jag bytte bana.

– Kanske borde man ha gjort det. Jag kan känna en viss oro efter alla års exponering för oljor och kemiska produkter. Man får olja på händerna hela tiden. En del av tillsatserna är definitivt dödskallemärkta.

Längre bort sitter Emma Henriksson uppflugen i en truck. Hon har jobbat sex år i fabriken.

– Det känns tråkigt och ändå lite cool. Det är inte alla som får vara med om en fabriksnedläggning. Jag jobbar redan på en bensinstation, parallellt. I framtiden blir det bara macken. Men jag kommer att sakna arbetskamraterna på Petrolia.

– Miljömässigt tycker jag att nedläggningen av Loudden är fel. Det har varit oljehamn här i nästan 100 år. Nu blir det längre transportväg och fler lastbilar. Känns sjukt.

Petrolia har sagt upp personalen från den 1 januari 2020. Det gör att de anställda i många fall har lön en bra bit in på det nya året.

– Vi tar ansvar som arbetsgivare, säger Vd Johan Welander. Efterarbetet blir ett beting. När det är klart kommer ingen att behöva sitta av tiden. En viktig fråga är att hjälpa våra anställda att hitta nya jobb. De är skickliga och jag är övertygad om att det löser sig.

I januari börjar själva avvecklingen. Behållare ska tömmas och en

del utrustning skruvas ner och säljas.

Personalen hjälper till med nedmontering och städning, sedan kommer andra firmor och tar över sanering och rivning – bland annat av de stora cisternerna.

Två år har Petrolia på sig. Sedan ska marken vara återställd och återlämnad till staden. Räcker tiden?

– Ja, det bedömer jag, säger Johan Welander. Skulle det hända något oförutsett kan nog tiden utsträckas också.