Sabina är proffs på att peppa
Energiknippe. Varför är du så glad? Inte den vanligaste startfrågan i en intervju, men självklar när det handlar om Sabina Joslin-Karlqvist. Lastbilschaufför, hälsocoach och den som dansar varje morgon när hon gör frukost.
En jättekonstig fråga, tycker hon, men svarar ändå snabbt:
– För att jag är hög på livet! Jag ser varje dag som en ny chans, och jag startar dagarna med den bästa låten. Sen blir jag glad av att dansa.
Frukostdansen kör hon live på sin öppna Facebook ungefär en gång i veckan, gärna måndagsmorgnar. Idén är att andra också ska bli glada. Ett annat trick från Sabina Joslin-Karlqvist är att varje dag skriva upp vad man är tacksam för. Det kan handla om smått – ”huset är redan städat” – till stort – ”min familj och mina vänner”.
Nära till skratt, men med allvar i sitt engagemang. Hälsocoachandet är en följd av hennes och makens första seriösa försök att göra något åt övervikt, stillasittande bakom ratten och många snabbmatsstopp. I hennes fall blev det akut när hon i mars 2015 skadade ett knä och blev sjukskriven.
– Vi blev rekommenderade kyckling och ris-dieten … Men det blev så tråkigt, vi klarade det i två veckor.
Sedan började Sabina Joslin-Karlqvist räkna grammen socker i det hon åt. Det ena gav det andra och så startade hon företag, anslöt sig till en kedja som säljer konceptet coachning och näringsprodukter i 90-dagarsperioder. I dag har hon uppåt 50 adepter som hon peppar med kostschema, träningsschema, recept, tips och varje vecka en personlig utmaning.
– Det är de själva som gör jobbet, jag ger dem verktygen, svarar på frågor och är med utifrån deras eget mål. Drömkroppen är inte det viktigaste, utan det handlar om att må bra på insidan, säger hon.
Sabina Joslin-Karlqvist gillar jobbet som lastbilschaufför. Drömmen är ändå att kunna leva på coachandet.
– Men jag skulle nog vilja köra lite extra ibland.
Så hämtar hon morgonens tredje kopp kaffe.
– Jaa, jag behöver minska på koffeinet … och samtidigt ser vi till att släppa på reglerna en dag i veckan. Söndagarna är min och Jeffreys unnardag.
Den senaste söndagen betydde det smågodis: rödsvarta dödskallar och syrliga små colaflaskor i rosa och blått. De tömde inte påsen.
