Helena blev flygvärdinna vid 55: ”Det är aldrig för sent”
Mötet. Helena Lidh kan konsten att vara uppe i det blå. Vid 55 ändrade hon riktning i livet och blev flygvärdinna. Hon vägrar slipa sina kanter för att passa in.
Det behövdes något nytt i Helena Lidhs värld. Något mindre fyrkantigt, något mer innerligt som kunde skaka om i vardagslunken. Efter 20 år som entreprenör och egenföretagare i inredningsbranschen var det dags att skiljas åt. Hon var tvungen att rensa ut versioner av sig själv som hon inte visste att hon hade missat bästföredatumet på.
– Jag levde hela tiden med tankarna på företaget, som ett moln över huvudet ungefär. När kraften och lusten sakta rann ur mig gick det inte att fortsätta.
När Helena väl tog steget var drivkraften varken karriärboost eller en tidig släng av 60-årskris – det var något mycket större, det handlade om att vara sann.
– Du vet, jag har ändrat riktning i livet många gånger. Jag är en känslomässig vagabond. Jag kan inte stanna i något som inte är bra.
Bryter ny mark
Nej, hon lämnar, bryter ny mark, går vidare. Må vara kärleksrelationer, arbeten, platser, uppdrag. För åtta år sedan var tiden inne för förändring. Då, vid 55, började hon att arbeta som flygvärdinna.
– Jag älskar mitt jobb, älskar mina vingar. Tänk att det bodde en liten nomad i mig. Allt har blivit precis så som det skulle bli.
Vi sitter hemma i hennes kök på Kungshöjd i Göteborg. Utanför fönstren, vackra sekelskifteshus på rad. Allt är förvånansvärt tyst och stilla för att vara mitt i en storstad – men så är det också söndag morgon. Dagen efter vårt möte väntar nästa arbetsslinga: fem dagar jobb, fem dagar ledigt. Tillvaron som flygvärdinna präglas av oregelbundna arbetstider, tidiga morgnar, långa dagar, nattflygningar, suddiga gränser mellan vardag och helg. Ett liv i resväska.
– Jag gillar det oförutsedda, att jag aldrig vet hur mitt schema ska se ut. När jag vaknar på morgonen får jag ofta ta några sekunder och tänka till var jag befinner mig och vilken dag det är.
Vill inte stelna i rutiner
Helena beskriver hur hon lätt blir väldigt inrutad med fasta tider att förhålla sig till. Så till den grad att hon nästan stelnar i sina rutiner.
– Jobbet slår sönder min noja på att skapa struktur. Livet blir luftigare på något vis. Men det här knasiga livet är nog inte för alla, säger hon mellan kaffeklunkar.
Nej, vissa skulle säkert skygga av blotta tanken på det spretiga, oförutsägbara, med veckor som aldrig följer ett mönster. Känner hon aldrig att det frestar på?
– För mig är det inte tungt att flyga. Herregud, jag brukade vara ute på mässa i fem fucking veckor. Då kan du snacka om jobb.
Hon pustar och skrattar i en utandning, och tar ny sats för att förklara:
– Det var bygga och riva montrar, bygga, riva, bygga, riva. Allt låg på mina axlar. Du skulle stå där och se fräsch ut hela dagarna, sälja, vara alert, trevlig. Ingen pardon.
En som bara gör
Om det är en sak man förstår om Helena Lidh, så är det att hon är den sortens människa som bara gör. Och som gör det helhjärtat. Kanske finns förklaringen i generna. Helena växte upp i en företagarfamilj i Dalstorp, en liten by med några hundra invånare, mellan Borås och Ulricehamn. Pappa Bertil föddes 1935, i en barnaskara med 15 syskon. Han tillhörde en generation där arbetsmoral inte var något man satte ord på. Den var liksom självklar. Jag frågar om det har format henne.
– Ja, det där att man har fötterna på jorden och ser till att genomföra det man har åtagit sig. Det är kanske lite så med västgötar. De sliter, de håller inte på och gnäller.
Vi reser i tid och tanke. Nice, 1984. Juniluften vibrerar över de ockragula taken. 21-åriga Helena har fått jobb som au pair och planerar att stanna i ett år. Hon blir kvar i tre och ett halvt. För en ung kvinna från den västgötska landsbygden är franska rivieran som en godisskål, fylld med frestelser.
– Och som jag glufsade i mig. Barer, nattklubbar och män. Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.
Rakt på sak
Helena Lidh har ingen hinna av förskönande omskrivningar. Jag uppfattar henne som eftertänksam, samtidigt som hon talar förlösande rakt och kvickt om både djup och yta, om toppar och dalar.
Hon kom att älska Nice. Många år senare ligger Helena hemma i soffan och skrollar på mobilen. Hon har just gått med i en Facebookgrupp för svenskar på Rivieran. Så får hon syn på ett namn som känns bekant men som hon inte kan placera.
– En natts sömn gjorde susen och plötsligt trillade hon ned i mitt huvud. Vi hade varit au pair-flickor samtidigt i Nice. Du vet hur det kan vara innan alla synapser går ihop i hjärnan, säger hon och ler.
Hon skickar en vänförfrågan, förklarar vem hon är och trots att det har gått 33 år kommer kvinnan ihåg. Redan nästa kväll ses de över en fisksoppa på en restaurang i Göteborg. De bubblar och babblar, om då och nu. Den återfunna väninnan, även hon mitt i livet, berättar att hon sedan bara ett drygt år tillbaka jobbar på SAS som flygvärdinna. Helena blir förvånad. Kan man verkligen bli flygvärdinna när man har passerat 50?
– Hon gav mig en mental knuff och uppmanade mig att söka. Jag gick hem och filurade lite – och here I am, liksom. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle bli flygvärdinna vid 55.
Startade med Köpenhamn
Hennes första flight gick till Köpenhamn, med en Boeing 737. I crewlistan var hon markerad som UX, elev. ”Nu börjar det”, tänkte hon, när accelerationen vid start pressade henne framåt i sätet. Sedan dess har hon flugit otaliga slingor till otaliga destinationer. Långdistans, kortdistans, Svalbard, Las Palmas och allt däremellan.
Tidigare i år blev hon fast anställd på heltid på SAS Scandinavia. Tvärtemot många jämnåriga som ser fram emot att växla ned tempot och gå i pension, vill Helena vidare, framåt.
– Jag hoppas att jag får jobba till 71. Jag ska bli 102, det bestämde jag förra året. Jag försöker hålla mig i trim på alla plan, är noga med träningen, sömnen och kosten.
Toppen blottar tonade armar.
– Vissa i branschen tror att man kan leva loppan och parta lite grann. Det går inte. Det handlar om flygsäkerhet. Vi ska kunna utrymma planet på 90 sekunder.
Teaterskola
Egentligen var det skådespelerska Helena Lidh skulle ha blivit. Hon utbildade sig vid Calle Flygare teaterskola i Stockholm i unga år. Sex kvällar i veckan jobbade hon i garderoben på Dramaten. Bakom scenen brukade hon springa på giganterna: Ingmar Bergman, Margaretha Krook, Jarl Kulle, Peter Stormare. Helena dagdrömde om ett liv på teatern och sökte in till scenskolan några gånger, men snubblade på målsnöret. Det stora genombrottet kom aldrig. Då gav den sig till känna igen, hennes pragmatiska sida – den som inte slösar dyrbar tid och kraft.
– Många säger man ska kämpa. Jag undrar varför. Jag håller inte på och kämpar.
Hon målar med händerna i luften, som för att stryka under sina ord.
– Jag ville inte bli en patetisk tant som inte ger upp. Ville inte vara någon som hoppas på att breaka vid 40. Jag anser att man ibland ska ge upp och gå vidare. Är något över så är det över.
Vi lämnar lägenheten för att fotografera i city. Pinnar på längs gator som sträcker sig uppåt och nästan smälter samman med himlavalvet. Nedåt igen mot spårvagnsrassel, trängsel och bullrigt brus. Göteborg har vaknat. Helena myser.
– Jag är en stadsråtta född på landet. Måste ha stan utanför dörren, annars blir jag nervös.
”Rastlös men inte rotlös”
Hon fnissar till. Kanske kan man beskriva Helena Lidh som full av paradoxer. Hon kör, ända in i kaklet när så krävs, men förstår när det är tid att sätta punkt. Tycker om känslan av att vara på väg, men mår gott av att komma hem. Är rastlös men inte rotlös. Kallar sig ”så jävla feg” i vissa situationer, men modig i andra.
– Jag skulle aldrig våga dyka och skulle aldrig våga mig på utförsåkning. Men när det kommer till att resa mig och starta om så är jag jävligt orädd. Det finns så många möjligheter om man är öppen för dem. Och det är aldrig för sent att hitta på något nytt.
Den hon är har fått skarpare konturer med åren. Vad förväntas av en 60-plussare, frågar hon retoriskt.
– Allvarligt talat struntar jag i det. Med åldern kommer styrkan att säga fuck that till allt det där. Behovet att passa in blir mindre.
Helena Lidh är inte den typen av kvinna som man kan baxa in i alldeles för snäva sammanhang.
– Jag har the time of my life och älskar den här knäppa tillvaron. Det är skönt när livet inte sitter fast. Nu glittrar det hela tiden.
