Radioprataren som inte väjer för det svåra
Johanna Linder är radioprataren som tar ställning och agerar mot nazism och för de utsatta. Hon drömmer om att det ska bli lika lätt att berätta om sin depression som en bruten arm.
– Transportarbetare? De är ju själva ryggraden i programmet. Jag har pratat med lastbilschaufförer om i stort sett vartenda ämne vi tar upp.
Så lät Johanna Linders spontana reaktion när vi bad om en intervju.
Du har kanske hört henne själv. En halv miljon personer sätter på radion vid 20 i tio på kvällen när Karlavagnens signatur förvarnar om samtal, diskussion och musik fram till midnatt.
Varannan onsdag håller Johanna Linder i sändningen. P4-programmet söker under hennes kvällar gärna de svåra ämnena. Ett mål är att fördjupa och förmänskliga de stora nyheterna.
Lyssnarna är med. Telefonsamtal kopplas in direkt i sändningen. Programledaren läser upp mejl, sms och kommentarer från Facebook. Diskussion pågår samtidigt i de sociala medierna.
– Ett av de samtal jag minns mest kom när vi gjorde programmet om när en kvinna hade dödats av en varg på Kolmården. Vid halv tolv ringde kvinnans pappa …
Johanna Linder drar efter andan, fortfarande två och ett halvt år senare.
– … och jag sa ”berätta om din dotter”. Det blev ett otroligt starkt och fint samtal. Pappan fick berätta om människan bakom rubrikerna. Han hade ett starkt behov av att göra just det.
Den här kvällen öppnar temat också för starka och svåra samtal. Det har gått en vecka efter terrormorden på satirtidningen Charlie Hebdo och i en judisk butik i Paris, liksom den blodiga upplösningen då terroristerna och deras gisslan dödades.
Karlavagnen frågar sina lyssnare: Är du rädd?
Telefonen kokar, många kommer inte ens fram till slussen med sina rädslor och åsikter, ilskna lyssnare sms:ar med STORA BOKSTÄVER. Teknikern Bosse Dahlin konstaterar nöjt att ”så många samtal har vi inte haft på länge”.
I studion balanserar Johanna Linder mellan dem som ringer. Sofia från Örebro är skräckslagen. Jan från Krylbo hävdar att 20 procent av alla muslimer vill begå terrorhandlingar. Och Hussein från Stockholm är rasande för att muslimer buntas ihop till en grupp, där alla förväntas ta avstånd från terror som de inte har något med att göra.
Morgonen efter berättar Johanna Linder att hon valt att inte läsa kommentarerna än.
– Ämnet är känsligt, men jätteviktigt, och jag visste att jag skulle få mig en släng av sleven själv. Lyssnarna upplever att jag är kritisk och ifrågasättande mot en del av dem som ringer. Själv försöker jag se det som att det är ämnet som skapar reaktionerna. Inte jag som person.
Hon tillägger:
– Samtidigt har vi har ett jättetydligt uppdrag på radion. Om någon säger något som kan tolkas som rasism så måste vi balansera det. Jag ska säga emot eller ta in andra lyssnare som håller emot i det läget. Det är mitt jobb!
Hon är noga med att inte tysta någon. Men den som ringer till Karlavagnen ska vara beredd på att bli motsagd.
Och visst är Johanna Linder tacksam för att hon har uppdraget att hålla emot även i jobbet. Själv har hon alltid engagerat sig.
– När Svenskarnas parti skulle demonstrera här i Jönköping … då kände jag att det var helt absurt. Nazister skulle ta över en hel stadsdel, på första maj!
Hon tog initiativ till en mycket uppmärksammad motaktion. Stadens kyrkor gick ihop och höll gudstjänst. Präster, politiker och resten av gudstjänstbesökarna samlades utanför Sofiakyrkan i Jönköping. Temat var medmänsklighet, kärlek och alla människors lika värde. Senare samma dag, under själva demonstrationen, ringde kyrkklockor i staden – för att varna för fara.
– För mig var det väldigt viktigt att få ut vanligt folk på gatorna, säger Johanna Linder. Det var viktigt för att inte sätta i gång en spiral av växande våld.
En följd av att de olika kyrkorna fördjupade sitt samarbete i motståndet mot nazismen blev ett gemensamt arbete också för de EU-migranter som har sökt sig till Jönköping.
– Kyrkorna har startat ett daghärbärge, och jag är där en dag i månaden som volontär. Vi serverar mat och det finns värme, duschar och tvättade kläder.
Johanna Linder funderar ett par sekunder, så konstaterar hon att det är svårt att behålla sina fördomar när man har mött en människa, tittat henne eller honom i ögonen och sett den människans nöd.
– Jag kan aldrig hålla med dem som börjar diskutera människovärdet på ett strategiskt sätt, ”om vi ger pengar till en så kommer det många fler”. Det blir som om människor vore skadedjur.
För några år sedan gick Johanna Linder in i en depression, en djup depression. Det var både jobb och privatliv som blev för mycket.
– Till slut brakade jag ihop. Jag skäms inte för att berätta det. Men psykiska problem och sjukdomar är fortfarande skambelagt.
Det märkte hon inte minst när hon – efter att långsamt ha tagit sig tillbaka till yrkeslivet igen – bjöd in till samtal om depression i Karlavagnen. Gensvaret var enormt. Många vittnade om hur de har skämts och fortfarande skäms.
– I min drömvärld ska det inte vara värre att säga att man varit på psykakuten än att man skadat en arm och fått åka till vårdcentralen.
Vägen tillbaka för Johanna Linder tog en oväntad riktning.
– Man värderar om ganska mycket i livet under och efter psykisk ohälsa. Det blir viktigare att hitta en balans och försöka må bra.
För hennes del fanns balansen i en affär. Lite av en slump hamnade hon i lokalen hemma i Gränna, och då kände hon att den skulle bli hennes retrobutik. Nu finns där mycket 1960-tal och 70-tal, prylar i plast och möbler i teak. Johanna Linder håller öppet om somrarna.
– Från början var det lite som arbetsträning. Det är konkret och ofarligt att stå i butiken. Ingen kommer in och skäller på mig, det är en skön kontrast till resten av året.
Ilska och hat är annars något som nästan regelmässigt möter en radiopratare, som inte väjer för svåra ämnen. Direkt när hon och de övriga programledarna tog över efter Stina Wollter, strömmade rasande reaktioner in. De riktades mot personerna som tagit över efter Wollter, som byggt upp en egen relation med lyssnarna.
– Det var en sanslös lyssnarstorm, hatmejlen vällde in när vi skulle sända. Jag vet ju att vi människor inte gillar förändringar, men det tog på krafterna.
Långsamt vann Karlavagnen tillbaka lyssnarna och hittade nya som började ringa in till sändningen. Nu dyker de personliga påhoppen upp mer när temat är kontroversiellt, som frågan om vi är rädda för terror i Sverige.
– Jag försöker tänka efter, så här dagen efter programmet, om jag själv är nöjd. Och min grundkänsla är bra efter terrortemat.
Men de där lastbilschaufförerna som ringer var och varannan sändning, vad har du för tankar kring dem?
– Det är människor som är ute och rör på sig, människor som lyssnar på nyheterna och har koll på vad de pratar om. Många är engagerade i villkoren inom sin bransch.
Då kan det handla om osund konkurrens från företag med chaufförer som har usla villkor, långt från svenska kollektivavtal. Lönedumpning på vägarna helt enkelt.
– Men jag har haft chaufförer i telefonen som ser igenom systemet och säger att det inte är förarnas fel. De känner ett enormt medlidande, och kan berätta hur de hjälpt en polsk kollega som var hungrig eller hade problem med lastbilen.
