Proffice bemöter kritiken om tystnad och rädsla på jobbet

I förra numret skrev Transportarbetaren om tystnaden och rädslan bland de anställda på Icas lager i Jordbro. Personalen kommer från bemanningsföretaget Proffice. Nu bemöter Ica och Proffice kritiken.

Transportarbetaren har i många år försökt skildra villkoren för den växande skaran av uthyrd arbetskraft. Människor som ofta har otrygga anställningar och dåliga villkor.

Det har allt som oftast varit svårt att komma till tals med den inhyrda personalen. Både kundföretag och bemanningsbolag bromsar.

De uthyrda vågar inte prata öppet om vad de tycker och tänker kring arbetsvillkor, arbetsmiljö, anställningsform, löner, hur de behandlas och så vidare.

Jämför vi med fast anställd personal är bemanningspersonalen räddare. De vågar sällan framträda på bild, med namn och intervjuerna får ofta bli anonyma.

Vi försöker sätta fingret på vad denna tystnad, rädsla och brist på öppenhet bland uthyrd personal kommer sig av. Vad har Proffice för tankar kring det?

Proffice svarar: ”Givetvis tar vi signaler om otrivsel på arbetet på största allvar och arbetar ständigt med förbättringar. Om konsulter känner sig felbehandlade gör vi vårt bästa för att hitta nya uppdrag. Några åtgärder som vi har vidtagit är att vi under våren sett över vår personalpolicy och olika processer förknippade med den. Vi gör en extra NMI, Nöjd medarbetarundersökning, under hösten. Vi har även anställt fler nya lokala konsultchefer för att utveckla dialogen med medarbetarna ytterligare. Dessutom har vi förbättrat vårt system för löneutbetalningar så att vi har en mycket låg felprocent.”

Som bemanningsanställd utför man vissa uppdrag, under en begränsad tid. Tar uppdraget slut kan man sägas upp, precis som de anställda i Jordbro. De säger att de ”bollas runt” och att det ”känns ovärdigt”.

Är kunden missnöjd med en inhyrd arbetare kan de också säga till bemanningsföretaget att de skickar en annan person. Hittar uthyrningsföretaget inget annat uppdrag åt personen, riskerar han/hon att sägas upp och bli utan jobb. Transportarbetaren upplever att detta skapar en otrygghet bland de anställda, som bidrar till att människor blir tysta och rädda att uttrycka sina åsikter.

Om man känner sig otrygg vittnar flera bemanningsanställda vi träffat om att man bara gör det man ska, för att inte anklagas för att göra fel. Man känner sig utbytbar och ger inte det där lilla extra. Man engagerar sig inte och kommer inte med förslag på förändringar som leder till att arbetet kan utvecklas och förbättras.

Vad tror Proffice att känslan av rädsla, otrygghet och utbytbarhet innebär för människors kreativitet? Gör ni på Proffice något för att skapa en vilja hos era anställda att växa, utvecklas och bli mer engagerade? Försöker Proffice uppmana sina anställda att vara öppna med sina åsikter ute hos kunderna? Att säga vad de tycker om arbetet, komma med idéer och förslag på förändringar och säga ifrån när de känner sig felaktigt behandlade?

På frågorna väljer Proffice att ”ge en mer generell, förklarande beskrivning av Proffice och hur vi jobbar”. Bolaget skriver bland annat att
”öppenhet är viktigt, liksom att vår personal ska utvecklas och växa. Det gäller inte minst grupper som i övriga sammanhang är mindre etablerade på arbetsmarknaden, till exempel unga och invandrare.”

Proffice påpekar att bemanningsföretagen ”i grunden har samma anställningsförhållanden som andra arbetsgivare, vilket innebär att man kan vara tillsvidareanställd eller ha tidsbegränsad anställning. Bemanningsanställda omfattas av samma lagar och regler som andra arbetstagare. Anställningstrygghet, semester, pension och arbetsmarknadsförsäkringar fungerar precis som i andra branscher.”