På besök i verkligheten
Wallraffare. Plötsligt händer det. Journalister och författare lämnar sin trygghet och väljer att leva i en annan verklighet än sin egen. När det görs bra, skapas de mest fantastiska berättelser.
Vi som journalister har ett roligt jobb. Om vi undrar hur någon har det på jobbet ringer vi och frågar hur det är. Får vi kanske hänga med en dag? Är det komplicerade förutsättningar låter vi arbetarna vara anonyma.
På så vis samlar vi ihop information för att ge ögonblicksbilder av hur livet ser ut för andra än oss själva. Det är det mest hederliga sättet.
Men ibland räcker inte det. Då finns ett annat sätt. Då tar man helt enkelt på sig en annan identitet och kliver ut i en annan verklighet för att leva, jobba, skita, röka och dricka där. Metoden kallas att wallraffa.
När Ester Blenda Nordström dog hade den tyska pojken Günther Wallraff just fyllt sex år. Blenda var en av dem som wallraffade innan den tyska journalisten ens vad född.
I Svenska Dagbladet skrev hon den artikelserie som sedan skulle bli boken En piga bland pigor (om du googlar lite finns den att läsa helt gratis, lagligt så klart).
Blenda gjorde som många obemedlade kvinnor måste göra år 1914. Hon svarade på en annons från en bonde som sökte tjänstefolk. Sedan satte hon sig på tåget och såg huvudstaden passera i revy när rälsen förde henne söderut, till en helt annan verklighet. Storbonden hämtade henne på stationen, med häst och vagn, så klart. Hon fick arbeta i sexton timmar om dagen och se hur gårdens minsta barn, en åtta månader gammal varelse, handmatades med färdigtuggade skorpor och kaffe till frukost. Hon fick se supandet, slitet och känna hur det känns att leva i de magraste av förhållanden. Sedan reste hon hem till Stockholm, sin medfödda ekonomiska trygghet, och skrev om det.
Men om Blenda, med sitt fingerade namn och påhittade fästman, lurades lite grann tog Günther Wallraff det hela flera steg till. För att förstå verkligheten för det tyska samhällets mest utsatta kunde han skapa sig själv helt nya ansikten. Han kunde arbeta förklädd till afrikan eller turk. Allt för att få fram sin story. Berättelserna var dramatiska, han kunde visa vidrigt beteende i samhällets alla lager och den förvandling han genomförde med smink och rekvisita var närmast sensationell. Han kunde visa allt från rasismen i det stora kristdemokratiska partiet till vedervärdiga förhållanden på Lidls brödfabriker. Och än lever gubben, så vem vet kanske är det någon girig eller elak jävel som inom kort slår upp tidningen och säger: ”Scheisse, jag har blivit wallraffad!”
Gift med en före detta lagerarbetare som gjorde karriär i facket Teamsters visste Barbara Ehrenreich en hel del om den amerikanska arbetsmarknadens många ansikten. Men hon ångrade sig nästan genast när hon bestämt sig för att leva som en låglönearbetare, mitt i brinnande högkonjunktur under det sena 1990-talet. Hon klev in på en restaurang i turistorten Key West och fick jobb till dagen därpå. Balanserade brickor fyllda med hamburgare, läsk, kaffe och paj till de hungriga gästerna. Hon käkade snart värktabletter som om de var C-vitaminer, lärde sig att inhalera kollegors cigarettrök som om det var syre. Framför allt lärde hon sig att timlön och dricks inte räckte till det fattiga livets alla kostnader. Och då hade hon gett sig själv ett försprång genom startkapital och tillgång till bil.
Ett exempel. En kollega valde att stanna kvar på restaurangen när Ehrenreich gick vidare till ett bättre betalt servitrisjobb – restaurangen lät nämligen henne sova i bilen på den bevakade parkeringen. Då kunde hon unna sig att veva ner rutorna under Florida-sommarens heta nätter.
Skribenten James Bloodworth gav sig härom året på en halvårslång resa genom England för att jobba på nolltimmarskontrakt. Resultatet blev förra årets uppmärksammade ”Hired – Six Months Undercover in Low-Wage Britain.
Första anhalten: den gamla kolgruvestaden Rugley och Amazons lager. Bemanningsanställd. Han beskriver en arbetsplats där han måste springa för att hinna med. En vardag där tiden inte räcker till och en allt mer kvävande tillvaro med låga och osäkra inkomster. Inte minst eftersom det bemanningsföretag han jobbar för hela tiden strular med lönen.
Bloodworth är inte ett dugg rädd för att blanda iakttagelser med egna analyser av ett England där det blivit svårare att klara sig och jobba sig till en bättre framtid. De löner han beskriver är dåliga, men så länge oförutsedda utgifter inte kommer går det att klara sig. Det värsta är kontrollen. Inte minst på lagret där varje misstag belönades med en poäng, fem är full pott. Då får du lämna jobbet och söka lyckan på annat håll.
Bloodworth hann inte få sparken förrän en Amazon-chef kom med ett avtal om tystnadsplikt. Då drog han vidare till nästa stad och andra jobb. Bland annat som Uber-chaufför. Några han lär känna är britter. Men de allra flesta kommer från EU:s fattigaste delar. De som fötts i landet vill inte ta de allra värsta skitjobben, det ser han som ett tecken på framsteg.
