Över hundra år med pension
Det gamla ATP-systemet fick skrotas eftersom det blev för dyrt och riskerade att slå sönder statens finanser. Det nya pensionssystemet bromsar automatiskt när tiderna är dåliga. Bra för statens finanser, men det skapar en stor osäkerhet för den blivande pensionären.
Redan år 1913 beslutade riksdagen om en allmän pensionsförsäkring. Till en början var beloppen väldigt små, men de gav ändå de äldre en viss ekonomisk trygghet. 1957 genomfördes en folkomröstning i pensionsfrågan och det så kallade ATP-systemet infördes. För att få full inkomstgrundad pension krävdes att man hade jobbat i 30 år och pensionen beräknades på de 15 inkomstmässigt bästa åren.
Under 1990-talet beslutades om det nya pensionssystemet, alltså det som vi har i dag. Systemet gäller fullt ut från och med år 2003. I dagens system spelar inkomsterna under hela arbetslivet roll för pensionens storlek. Det kallas livsinkomstprincipen. Inte bara rena förvärvsinkomster utan även ersättning vid sjukdom och arbetslöshet ger pensionsrätter. Systemet består av flera delar. Det allmänna pensionssystemet som staten ansvarar för, samt tjänstepension och privat pensionssparande.
En stor förändring jämfört med det gamla ATP-systemet är att osäkerheten och skillnaderna mellan olika personer ökat. Den som har placerat sina premiepensionspengar lyckosamt, samt har en god tjänstepension och ett privat pensionssparande, kan troligtvis se fram mot en guldkantad tillvaro som pensionär.
Den som däremot har haft otur med placeringar och varken har tjänstepension eller privat sparande kan få det väldigt knapert. Om få är sysselsatta i samhället i stort kan dessutom den så kallade bromsen slå till och sänka värdet på alla insamlade pensionsrätter. Alltså har osäkerheten ökat och det är väldigt svårt att i förväg veta hur hög eller låg pensionen kommer att bli.
