Kristoffer Nilsson
Close
Riddaren i natten. Kristoffer Nilsson har gått från brevbärare till att sortera post och dela ut tidningar. Han gillar stillheten, att höra vinden prassla i löven.
Close

”Nu kan jag det här”

Mötet. Nattens hjälte har lämnat sin sista tidning. Kristoffer Nilsson blir illustratör och tecknare på heltid.

Kristoffer Nilsson
På plats i sin hemtrevligt röriga hemateljé, fullproppad med konst och arbetsredskap – som grafikpressen. Foto: Justina Öster

Allra bäst tycker jag om den hemlöse, som till och från, dyker upp i Kristoffer Nilssons underfundiga seriestripp Nattens hjältar. År efter år har han hämtat stoff från sina tidningsbudsrundor på Söder i Stockholm. Filialen ligger strax om hörnet, från hans bostad räknat.

– Kristoffers tidning säger kollegorna om Transportarbetaren, eftersom det är jag som tecknar serien.

Han ler fast klockan är kvart i tre, en ljum septembernatt. Vi är inne på filialen och Kristoffer flänger mellan tidningsbänk och pakethylla, fyller sin vagn. Efter 19 år som tidningsbud är han inne på sitt nästnäst sista gångpass bland flerfamiljshusen.

Kristoffer Nilsson
Med vana steg mellan hyllorna på filialen fyller Kristoffer noggrant och metodiskt budvagnen med tidningar och paket. Han saknar gemenskapen med kollegorna, men som 70-plussare får han komma när de gett sig i väg. Foto: Justina Öster

– Rundorna ska göras om, säger han. Så ledningen såg väl sin chans att säga upp mig, som är 70-plussare. Jobbet kommer att bli tyngre och stressigare för dem som är kvar.

Ute är mörker, så mörkt det kan bli i en stad med milt sken från gatljus, neonskyltar och väntande taxibilar. Kristoffer är ensam på filialen, så när som på en kollega. 73 år fyllda räknas han till riskgruppen för corona och kommer, enligt ledningens restriktioner, först när jobbarkompisarna gett sig i väg.

– Det är trist att inte kunna ses, men…

Tidningsvagnen är full med Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens industri och Ny teknik, plus någon enstaka Ridsport. Pakethögen signalerar böcker, medicin och babysaker när Kristoffer styr ut i natten. Hans vita hår står på ända och byxorna slutar en bit upp på vaden. Så här dags går han mitt i gatan, obesvärad av trafikljus. Äger stan, sin lite blyga sida till trots.

Kristoffer Nilsson
Hissen upp och hissen ner. Paketen signalerar tydligt vad de innehåller. Foto: Justina Öster

– Det är så skönt och stilla nattetid, blåser bara lite i träden. Råttor? Det syns inte så många längre. Förr var det ett jäkla springande kring krogarna vid Hornstull.

Nattvandrare som snor och tigger tidningar har också blivit färre. En tid delade han med sig till en äldre kvinna som alltid undrade om han hade något läsbart över. Sen fick han nog. Varför skulle hon få tidningar gratis när andra prenumeranter betalade?

– I början var vi rädda att paketen skulle bli stulna, men så blev det inte. Frukostpåsarna gick däremot inte hem.

Antalet prenumeranter har rasat rejält, fast nu upplever Kristoffer att läsandet av papperstidningar stabiliserat sig på en lägre nivå, i alla fall på hans trakt. Trognast är de gamla. Kristoffer trycker upp porten och lägger en noga kontrollerad tidningsbunt på en framställd stol utanför äldreboendet.

– Vi får inte gå in längre. För mig är det bara bra, det underlättar jobbet. Andra klagar inte, men när vi fick gå in på boendena glömde jag mig ibland och slamrade. Klagomålen kom direkt. Men jag är så inne i min rytm, ursäktar sig Kristoffer.

Kristoffer Nilsson
Från att stå dubbelvikt över kärran sträcker Kristoffer på sig i hela sin längd. Han gillar arbetsvästen, där man samlar tidningarna i en bunt över magen och låter kärran stå. Foto: Justina Öster

Arbetsrytmen går från fötterna med arbetsskor (urvalet har bantats) till händerna med handskar. De är bra men slits snabbt, fingertopparna tittar fram. Och fast han rotar dubbelvikt över vagnen får den bra betyg, som lättkörd. Kristoffer markerar ett lämnat paket på handdatorn, mobilen. Det var en del krångel med den elektroniska budboken när den kom, men nu är han glad att slippa böckerna med sidor som ramlade ur. Han plockar en tidning ur sin arbetsväst med ”instoppsögla” och hissdörren hinner knappt gå igen utanför prenumeranten innan han har nästa Dagens Nyheter beredd.

Efter 19 år är knepen många för att spara steg. Som att trycka ner hissarna i förväg, när portuppgångarna är på rad. Och ta uppgången närmast vagnen sist, i fall han råkat glömma någon tidning.

Kristoffer Nilsson
Himlen skiftar färg från svart till blå och staden börjar vakna. Hemma blir det kaffe och en macka vid 6-snåret innan Kristoffer kryper till kojs och sover till 13-tiden.

Förslitningsskador efter jäktat trappspring har Kristoffer sluppit. Det är hissen upp som gäller, där stannar han och matar sig ner, våning för våning för att skona sin kropp. Pensionen kommer att räcka till två digitala morgontidningar, har han räknat ut. Papperstidningar då?

– Jag bor på tredje våningen utan hiss och vill inte utsätta min arbetskamrat för det.

Vi gör ett hopp till Kristoffers hem. Att kliva över tröskeln är som att stiga in i ett kulturkafé. Han borde öppna ett så fler fick knalla runt, kika i böcker och se på all konst som täcker varje ledig yta.

– Vad ska man med vita väggar till, undrar han och plirar bakom glasögonen.

Kristoffer har varit tidningsbud sen 2001 och trivts. Jättebra. Så känslorna är lite svårtolkade inför pensionen, å ena sidan. Å den andra.

Betraktelser av Kristoffer Nilsson
Kristoffers senaste bok Betraktelser har givits ut av Almlöfs förlag.

– Men jag tror att allt som sker har en mening. Nu är det tänkt att jag ska ägna mig åt konst och litteratur. Göra fler böcker efter Betraktelser, som nyligen gavs ut. Hoppas jag.

600 exemplar ligger nerpackade i lådor som står staplade i Kristoffers vardagsrum. Tanken är att han ska distribuera dem själv, men han har inte riktigt fått kläm på hur.

Tjocka tegelstenar är de. En svartvit man naglar fast läsaren med blicken på omslaget. Kristoffer själv? Eller en gestalt ur någon av hans favoritförfattare Dostojevskijs romaner? Han har så många att ta in hemma i sin röda läsfåtölj, Hjalmar Söderberg, Samuel Becket och alla de andra. Även de som fallit i glömska, författare vars böcker Kristoffer rotar fram på sina strövtåg till antikvariat och bokhandlare.

Det är människoöden han fascineras av och tecknar ner i ord och bild på olika kaféer. På eftermiddagarna, när han sovit ut efter nattarbetet.

– Jag går hem och lägger mig när andra går till jobbet. Ibland är tidningarna försenade. Då blir det jättejobbigt att dela hiss med dem som ska i väg. En gång råkade jag köra vagnen över tån på en kvinna. Hon blev jättearg.

I sin senaste bok har Kristoffer samlat 101 betraktelser, teckningar och grafik. Han berättar också om sitt eget liv. En del är hämtat från hans blogg, annat från Facebook. Där dök Kristoffer upp ganska sent, men nu följer inläggen i tät ström.

Att knalla runt i Kristoffer Nilssons vardagsrum är som en upptäcktsfärd i hans liv. Färska rosor i varsin vas berättar om hans tidigare sambo och fru, som båda gått bort. Från arbetsbordet har han vacker utsikt mot en lummig innergård. Inga trafikljud når in. ”Rosor är lika vackra färska som torkade”, tycker han.
Att knalla runt i Kristoffer Nilssons vardagsrum är som en upptäcktsfärd i hans liv. Färska rosor i varsin vas berättar om hans tidigare sambo och fru, som båda gått bort. Från arbetsbordet har han vacker utsikt mot en lummig innergård. Inga trafikljud når in. ”Rosor är lika vackra färska som torkade”, tycker han. Foto: Justina Öster

På väggarna har flera av tavlorna försetts med gångjärn, för att ge plats för fler alster. Under. När man viker ut dem. Sambon Råsi och hustrun Chris är båda döda, men lever i minnet och har varsin hylla med färska rosor och minnessaker. För några år sedan flyttade Kristoffer också hem sin ateljé.

– De flesta är inte mina, säger han, lutar sig mot dörrposten och nickar mot tavlorna.

Men jag hittar ändå en hel del av hans karaktäristiska svarta, spretiga figurer. Människor som sällan är vackra.

– Näe, han skrattar. Till min första utställning kom en jobbarkompis med hund. Han gick runt och sa sedan: Du måste ha haft en svår barndom!

Så var det nu inte. Snarare blandade sig upplevelserna från jobbet som mentalskötare i trycksvärtan, intresset för de lite kantstötta individerna. Som den hemlöse i Transportarbetarens serie. Till utseendet påminner han om sin upphovsman, men där tar likheten slut, avgör Kristoffer.

För egen del har han levt ett tryggare liv. Växte upp på en gård i Kullabygden, utanför Helsingborg. I släkten: bönder för hela slanten, men hans föräldrar bröt sig loss och jobbade upp en firma som sålde lastbilskapell. Kristoffer arbetade i kapellverkstan och lärde sig hur egensinniga skånska åkare ska tas. Meningen var att han eller systern skulle ta över firman. Men Kristoffer drog till Lund för studier i litteraturhistoria, allmän historia och nationalekonomi.

– Det slutade i en examen som var helt oanvändbar.

Kristoffer sträcker ut benen under bordet med knallröd vaxduk. Till nytta kom nog utbildningen, ändå. I skrivandet och arbetet som illustratör, länge för fackliga tidningar som förr vek betydligt mer utrymme för kultur.

– Jag gick på Grafikskolan i Malmö, fastnade från början för grafik. För hantverket.

Kristoffer Nilsson fastnade nästan genast för grafik och har hållit fast vid konstformen. Det är hantverket han gillar, att skära och hugga motiven ur trästycken. Men han jobbar också som tecknare och illustratör.
Kristoffer Nilsson fastnade nästan genast för grafik och har hållit fast vid konstformen. Det är hantverket han gillar, att skära och hugga motiven ur trästycken. Men han jobbar också som tecknare och illustratör. Foto: Justina Öster

Han skär och hugger ut bilden i ett trästycke, stryker sedan färg över och trycker motivet mot papperet i en grafikpress. På bladet blir bilden spegelvänd. Pressen står på en byrå i ateljén, tummad av svarta fingrar.

Vi är tillbaka ute på Kristoffers tidningstrakt. Pelargoner lyser som spridda höstbloss i loftgångarna. Han avverkar dem systematiskt, ökar tempot och himlen färgas blå. Overkligt blå. En färg att drömma om som konstnär? Kristoffer ser upp från kärran:

– Jag tycker mest om molnig himmel. Dramatisk.

Att ställa om dygnsrytmen till dagtid blir nog inget större problem, tror han.

– Jag är anpassningsbar.

Och jag tror honom, även när han berättar om kollegan som är så lätt att han åker ledstången ner med tidningsbunten. Klockan går mot sex. Staden vaknar sakta, gäspar ut cyklar, bilar och människor, välta elsparkcyklar. Vi passerar Drakenbergsgatans staty av – ja, en drake.

När du läser detta har Kristoffer Nilsson hälsat på den för sista gången. Som distributör.

– Nu kan jag ju det här. Jag slutar, på topp.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Janne:
    5 oktober, 2020

    Mycket välskriven artikel, ville inte att den skulle ta slut.

  2. Ulf Hinders:
    1 oktober, 2020

    En fin artikel om en lika sympatisk människa som utmärkt konstnär!

Lästips:

Tidningsbud på väg igen. Elin Larsson är tillbaka hos gamla arbetsgivaren och levererar åter på Småländska Höglandet.

Tillbaka som bud på Höglandet

Tidningsbud. Efter en kort sväng på annat jobb är Elin Larsson tillbaka som tidningsbud. Rutten är ny, bäst är friheten. Ingen natt är den andra lik.

Janne Spanedal och Julia Mindell för varsin hundflock genom skogen. Kopplen trasslar, den ena jycken vill gnaga på en pinne, den andra vänslas och den tredje nosa på en fläck. Men alla njuter av våren.

Från sopbil till hundbuss

Arbetsliv. 2017 gick han i täten. Stockholms sopgubbar stred mot sänkta löner och ”nyckelspioner” i bilarna. Nu har Janne Spanedal bytt lastbilen mot en solgul hundbuss. Nyckelknippan har krympt rejält.

Hemfärden på Kungsgatan i Mariestad från tidningsrundan för cykelbudet Jan Fleischmann. Foto (c): Jan Fleischmann

Nattjobb

Tidningsbud. "Vi kommer från Jemen, Sverige, Afghanistan, Irland, Gambia och fler länder. Alla arbetar vi för NWT Direkt med att dela ut tidningar och paket i norra Skaraborg." Jan Fleischmann är tidningsbudet som själv dokumenterat sitt och arbetskamraternas nattliga slit.

Månadens medlem
”Jag är rutinmänniska, gillar att ha rutiner och vill göra ett bra jobb”, säger fackligt engagerade hundföraren Mattias Hansson. Kollegan Holger är sex, sju år och tidigare polishund.

Bästa kollegan har fyra tassar

Bevakning. Att jobba som hundförare är inget jobb. Det är en livsstil. Och schäferhunden Holger en trygg kollega i natten för fackligt engagerade väktaren Mattias Hansson.

Månadens avdelning
”Vi vill att Norrland ska leva och att de som är med i a-kassan också ska gå med i Transport!” Från vänster: Ulrika Wiklund (LO, hyr arbetsrum), regionala skyddsombudet Johnny Wiklund, Linda Björkner (telefontjänsten TPD). Längst fram ordförande och studieorganisatör Mikael Humlin.

”Vi vill att Norrland ska leva!”

Hälsingland. Mitt under brinnande pandemi flyttade Transports Hälsingeavdelning till nya lokaler. Ny ordförande är på plats och coronatiden har rullat på hyfsat. Fast ett gäng sopgubbar slog bakut, alldeles i början.

Månadens medlem
Tidningsbud på väg igen. Elin Larsson är tillbaka hos gamla arbetsgivaren och levererar åter på Småländska Höglandet.

Tillbaka som bud på Höglandet

Tidningsbud. Efter en kort sväng på annat jobb är Elin Larsson tillbaka som tidningsbud. Rutten är ny, bäst är friheten. Ingen natt är den andra lik.

Månadens klubb
”Lite kul ska vi ha också”, säger nya förarklubben på Connect bus. Från vänster Rebwar Hamasaeed (ledamot), Ann-Britt Boström (ledamot), Pernilla Lagerholm Sköld (ordförande), Erik Smedjeborg (skyddsombud) och Mikael Davidsson (sekreterare). Foto: Justina Öster

”Vaccinera oss chaufförer!”

Förarklubb. Förarna på Connect bus i Örebro har nyss dragit i gång sin klubb. Gå inte bakom backande bussar, vädjar de. Och tipsar arkitekter och beslutsfattare: – Lyssna på oss när ni planerar entréer och parkeringar vid sjukhus!

”Jag har gjort det jag blivit satt att göra, men det har varit mycket tårar”, säger Helén Olsson, som sedan förra året arbetar ute på terminal 4 i Karlshamns hamn. Foto: Lilly Hallberg

Tuff omplacering efter 20 år i hamnen

Hamn. Helén Olsson, 58 år, var som spindeln i nätet hos Karlshamns hamn. När städningen las ut på entreprenad blev hon lovad jobb på fastighetssidan. Men plötsligt försvann den tjänsten. I stället kastades Helén ut i verksamheten i hamnen.

Den solgula hundbussen väcker uppmärksamhet. ”Folk stannar, vinkar och fotar”, säger Janne Spanedal. Så glada miner mötte han inte med sopbilen. Foto: Justina Öster

Från sopbil till hundbuss

Arbetsliv. 2017 gick han i täten. Stockholms sopgubbar stred mot sänkta löner och ”nyckelspioner” i bilarna. Nu har Janne Spanedal bytt lastbilen mot en solgul hundbuss. Nyckelknippan har krympt rejält.

Hallå där!

Svante Backfält

… elev vid Nobelgymnasiet i Karlstad och bäst i Sverige på Transportföretagens yrkesprov.

Transports förbundsordförande Tommy Wreeth har haft en hektisk vinter, med avtalsförhandlingar, LAS-strider i LO och en pandemi som försvårat det fackliga arbetet.

Fyra år i hetluften

Kongress 2022. Fyra år har gått sedan Transports kongress i Örebro, då Tommy Wreeth valdes till förbundsordförande. Fyra ovanligt turbulenta år. Om 15 månader är det dags för ny kongress.  – Får jag förtroendet ställer jag gärna upp en period till, säger han.

Månadens avdelning
Ombudsman Jan Lendin, RSO Anders Dristig och avdelningsordförande Dan Johansson på avdelning 55. Saknas gör studieorganisatören Alexander Hutter. På Transports kontor arbetar också Charlotte Wendel Lendin.

”Vi syns och folk märker att vi finns”

Uddevalla. Många mil och mycket arbete ute, trots att pandemin satt käppar i hjulet. På Transports västligaste avdelning har man funnit nya vägar. Och på bevakningsfronten har medlemsantalet ökat.

Månadens medlem
Abbe Sylla jobbar treskift på macken i Solna. När Transportarbetaren hälsar på är det sena passet och han går av vid 23-tiden.

Abbe kör lugnt på stora macken

Bensinmack. Full fart för det mesta. Abdoulaye Sylla trivs med arbetet på bensinstationen. Han både bor och jobbar i Solna – många känner igen honom och hälsar på stan. Men lediga sommardagar tillbringar ”Abbe” gärna i Roslagens famn.

Amir Palislamovic tillbaka på platsen där han i januari räddade en pojke som fallit över kajen, ned i det kalla vattnet. Foto: Lilly Hallberg

Parkeringsvakt och hjälte

Mötet. Amir Palislamovic märkte att något hänt längs kajen vid parkeringsplatsen. Han lyckades sedan rädda en tolvårig pojke ur den iskalla älven. Och har fått hyllningar från hela världen.

Hallå där!

Sofia Wilhelmsson

… vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som forskar i gristransportörers arbetsmiljö.

Ett år med corona
Flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten tycker att läget börjar ljusna ”även om det finns svårigheter kvar att övervinna”. Efter varierande permitteringsgrad är han tillbaka på 80 procent arbete vid Arlanda.

”Osäkerheten är jobbigast”

Flyget. Kasten har varit många för flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan under ett års pandemi. – Kommer vi att klara det? Vad händer när permitteringsstödet löper ut?

Väntan, hopp som glimmat till och ny väntan. Efter ett år med corona är flygets framtid ännu oviss och hallarna ganska tomma på Arlanda.

Flyget behöver konstgjord andning

Krisbransch. Permitteringar, varsel, uppsägningar, tänt hopp som släckts igen. Ett års kamp mot corona har tärt hårt på flygbranschen. ”Flyget ligger i respirator, väntar på vaccin och hävda inreseförbud”.