Misshandlad på jobbet
På väg ut ur en port blev tidningsbudet Gunnar Anér plötsligt påhoppad av tre okända män. – Min enda tanke är att de hade haft en kväll som inte gått som de tänkt sig och ville avreagera sig på någon.
Det är sensommarmorgon, en tisdag i slutet av augusti. Stockholm håller på att vakna och Gunnar Anér har snart gjort klart sitt pass som tidningsbud i city. Framför honom hägrar den korta resan med nattbussen till lägenheten i Bromma. Av dryga 200 prenumeranter som ska ha sin morgontidning är det bara ett fåtal kvar.
Gunnar lämnar den sista tidningen i morgonens näst sista trappuppgång och går ut på Kammakargatan, en lite undanskymd gata, mitt i centrala Stockholm. Han tar vagnen och börjar gå. Men han kommer bara några meter innan någon hoppar på honom bakifrån.
– Det var tre killar i 20-årsåldern som började sparka och slå mig. Jag såg dem inte förrän de hoppade på mig.
Gunnar Anér försökte skydda sig så gott han kunde mot angriparna. Plötsligt, utan ett ord, upphörde misshandeln lika snabbt som den börjat.
– De sparkade och slog mig lite överallt en stund. Sen tyckte de väl att det räckte och stack därifrån, säger Gunnar med en axelryckning.
När angriparna gått därifrån borstade Gunnar av sig och fullföljde sitt jobb. Han tog den sista trappuppgången och gick sen tillbaka till terminalen och rapporterade vad som hänt. Där blev han övertalad att åka till sjukhuset. Själv tycker han egentligen att han mådde bra.
– Visst linkade man lite mer än vanligt, men det var ju inget allvarligt.
Misshandeln i augusti är den första allvarliga händelse som Gunnar Anér har råkat ut för under nio år som tidningsbud i Stockholms city. Men han tycker inte att tillvaron har förändrats sedan det hände.
– Det är förstås helt oacceptabel, men det hände ändå väldigt lite. Det hade kunnat bli något mycket värre.
Kanske är det också därför han orkar berätta. Det är det få som gör. Många som råkat ut för hot och våld på jobbet vill av olika skäl inte berätta om det i Transportarbetaren.
Gunnar är inte rädd, men efter nio år som tidningsbud i Stockholms innerstad har han lagt sig till med vissa strategier.
– Det skulle inte fungera att vara rädd, då skulle jag inte kunna jobba. Men man får vara lite ”streetsmart”. Och det tycker jag att jag är nu.
Att bli ”streetsmart” gick inte över en natt. I början vägrade Gunnar Anér acceptera att folk inte flyttade på sig när han kom med sin tidningsvagn. Men efter ett tag kapitulerade han och anpassade sin runda för att stöta på minst möjliga problem.
– Jag hade redan resignerat när de hoppade på mig. Man får motvilligt acceptera att de som inte vill bete sig schyst inte kommer göra det.
Ett sätt att undvika problem är att inte gå på de största gatorna. Ett annat är att hålla sig undan när nattklubbarna stänger. Och står det en grupp människor utanför en port tar Gunnar numera en omväg. Samtidigt går det inte att förebygga allt. Misshandeln i somras skedde på en undanskymd gata, utan nattöppna krogar eller några synliga hot. Av tre helt okända personer.
– Jag har inte sett dem vare sig före eller efter. Det gör att jag inte tror att våldet var riktat mot mig utan mot deras egna frustrationer.
Gunnar Anér har accepterat att han måste anpassa sin runda till verkligheten, och sin egen säkerhet. Men han skulle önska att de som är ute på morgonkvisten förstod att tidningsbuden bara gör sitt jobb och lät dem göra det.
I vissa fall måste även ett försiktigt tidningsbud göra avsteg från sina principer om att undvika kontakt. Ibland ingår det i ens samhälleliga plikt att låna ett öra till några av dem som rör sig i staden på nätterna.
Gunnar berättar om en natt då han stod öga mot öga med en man som tagit en bunt tidningar och börjat klä in de tunga betonglejon som kantar Drottninggatans mitt i centrala Stockholm.
– Han sa att lejonen frös. Sen sa han ”du är den enda jag kommer att prata med den här veckan”.
