Ministern som definitivt inte tänkte bli politiker
Hon är ministern som inte har bestämt sig för vad hon ska bli när hon blir stor. Politikern som är evinnerligt trött på att få frågor om sin pappa. Vi hängde med Anna Johansson en dag på jobbet – och pratade allt från maxlast på lastbilar till hur man läser sagor för en sjuåring på distans.
– Om jag var gud över infrastruktur? Ja … då hade jag tillsatt massvis med resurser. Jag skulle förse EU med ett regelverk som ser till att fri rörlighet inte går före schysta arbetsvillkor och miljö. Jag hade sett till att svenska kollektivavtal gällde i Sverige och jag hade ordnat så att olika myndigheter fick mandat och resurser att stävja illojal konkurrens.
Men Anna Johansson är inte gud. Hon är infrastrukturminister med halvt om halvt bakbundna händer. I och med det parlamentariska läget måste regeringen samsas med alliansen om vilka satsningar som ska göras.
– Det kommer att bli svårt, säger hon, men exakt hur svårt det blir vet vi inte än. Vi får se när vi har lagt våra förslag.
Det är fredag morgon. Anna Johansson ska tillsammans med sin pressekreterare och en tjänsteman från näringsdepartementet flyga från Bromma till Sundsvall.
Dagens schema är tajt. Innan hon åker hem till familjen i Göteborg ska hon hinna med att prata tåg på Järnvägsforum, besöka det nya flygledartornet på Sundsvalls flygplats och ha möte med Luftfartsverkets ledning. Ytterligare ett par möten med bland annat Länsstyrelsen i Västernorrland ska också hinnas med. Plus intervjuer med lokala medier. Måste hinna äta också.
Det är nu det börjar. Resorna i Sverige, uppdateringen av läget. Anna Johansson är omgiven av experter som förser henne med kunskap, men hon måste ju bilda sig en egen uppfattning också, säger hon. Hon vill träffa så många som möjligt som har med branschen att göra. Åkerier. Organisationer. Transportfacket? Absolut. Kan hon tänka sig att samarbeta med facket då, där finns ju en expertis kring många av de frågor hon driver? Tja.
– Både Transport och åkeriföretagen har kunskap som tjänstemännen inte har, och vi behöver så gott underlag som möjligt för att kunna fatta beslut. Men vi måste också ta hänsyn till andra aspekter än de fackliga. Det är Transport som företräder sina medlemmar. Inte regeringen.
Härom året hade högstadieklassen återträff. Någon påminde Anna om hur hon som tonåring tvärsäkert hade sagt att ”jag ska inte bli politiker”. Hon var en diskussionslysten elev och dessutom dotter till den färgstarke Göteborgspolitikern Göran Johansson. Det var många som trodde att vägen var utstakad. Men själv hade hon inte några sådana planer. Hon hade inga särskilda planer över huvud taget.
– Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska bli när jag blir stor, säger hon. Ett tag tänkte jag att det kunde vara roligt att bli lärare. Eller något med ord och bild. Kommunikation kanske?
Anna Johansson är förortsungen som hoppade av gymnasiets samhällsvetenskapliga linje efter ett år för att bli mamma. Skolan tog hon senare igen på komvux, sen var det slut på utbildning för hennes del. Men man är ju inte obildbar bara för att man inte har en lång formell utbildning, säger hon.
– Man lär sig ju en del även utanför skolan, eller hur?
Det är många bananskal i livet som har legat rätt placerade, som hon själv uttrycker det. 1997 blev hon projektledare inom LO, 1998 blev hon ledamot av kommunfullmäktige i Göteborg och så där rullade det på. Så småningom blev hon biträdande kommunalråd och ordförande för sossarna i Göteborg. I höstas kandiderade hon till riksdagen, men Stefan Löfven ville i stället se henne som infrastrukturminister.
– Ja … vad tänkte jag? Att det var roligt och samtidigt skrämmande att ta på sig en ny och svår uppgift på ett område som jag inte hade någon större erfarenhet av. Att få det förtroendet är utmanande, men inget man säger nej till. Man ångrar sällan saker man gjorde. Jag vill inte titta tillbaks och se att jag har missade möjligheter bakom mig.
Hon har behövt läsa på. Transportbranschen har visat sig vara mer komplex än hon trott. Jo, hon vet mycket väl att vägarna är strösslade med oschysta villkor, och hon vet att det är mycket som behöver tas tag i. Något slags ansvar för miljön och de sociala villkoren måste skrivas in i beställaransvaret vid upphandlingar, men hur? Kan inte lova något nu, säger hon, annat än att det är en viktig fråga och att hon ska titta på det.
Taxibranschen då? Kan hon tänka sig en reglering?
– Att det behövs någon form av tydligare styrning är klart. Det behöver rensas upp. Men hur det skulle kunna göras och vad det skulle innebära är också något vi måste titta på.
Lastbilsförarnas protestaktion Här stannar Sverige, som även taxiförare har anslutit sig till, känner hon till den? Definitivt, säger hon. Budskapet kommer fram till maktens korridorer.
– Vi är redan mycket väl medvetna om de problem som branschen har och vi är beredda att vidta åtgärder. Så de behöver inte ”väcka” oss. Men jag tycker ändå att aktionen är viktig, den behövs för att hålla den allmänna opinionen vid liv.
Miljön är också en stor fråga för Anna Johansson. Transporterna måste vara miljömässigt hållbara. Elektrifierade motorvägar som forskarna sitter och skissar på, kan det vara något?
– Absolut! Utmaningen blir att samverka med övriga Europa så att vi får ett system som fungerar överallt.
Vägslitageavgift?
– Det kommer med största sannolikhet inte att hinnas med under den här mandatperioden. Utredningsarbetet visar sig vara så pass krångligt att vi förmodligen inte hinner få till en lagstiftning, men det är fortfarande en viktig fråga för oss.
”Jag ska inte bli politiker.” Jojo. Se hur det gick.
Spelade hennes pappa någon roll i det här? Rikskänd kommunpolitiker. Ärligt talat, hon är riktigt trött på att alltid behöva svara på frågor om honom. Nog hände det att hon bollade jobb med honom, men det har faktiskt funnits andra som hon bollat mer med. Att efter så många år i politiken fortfarande behöva svara på frågor om vilken roll pappa Göran spelat för hennes politiska karriär …
– Många i politiken har mammor eller pappor som varit politiskt aktiva. Men när det är män behöver de inte svara på frågor om sina föräldrar. Varken Mikael Damberg eller Thomas Bodström behöver det. Men Anne Wibble behövde alltid svara på frågor om sin pappa. Dessutom har jag en mamma, en klok och stabil människa med hög integritet som ställt upp otroligt mycket för mig och min familj. Hon är en mycket viktig person i mitt liv, men henne frågar ingen om.
Den här dagen gick ju i lås som den skulle. Anna Johansson har pratat Norrlandssatsningar med järnvägsfolk, uttalat sig om Sundsvalls nya bro i både tv, radio och lokaltidning. Hon har ätit tårta med Luftfartsverkets vd och fått testa den nya tekniken i flygledartornet som invigs i slutet av april. Alla möten hanns med.
En sista telefonintervju med Norrbottens-Kuriren innan hon går igenom säkerhetskontrollen, och infrastrukturministern är redo att åka hem till Göteborg.
När hon kandiderade till riksdagen hade familjen planerat för att hon skulle vara borta ett par, tre dagar i veckan. Nu blev det plötsligt hela veckor. Men det funkar det med. Läxläsning går faktiskt att greja på distans. Sjuåriga dottern läser framför webbkameran för mamma. Sen läser mamma godnattsagan.
