”Min åkare räddade mig från flaskan”
Månadens medlem. Lastbilschauffören Lasse Sandstedt är världens snällaste. Det säger jobbarkompisarna. Men han spöade upp sin styvfar, precis som Jan Guillous alter ego i boken ”Ondskan”. Och räddades från flaskan av sin åkare med fru.
– Hade jag inte fått jobb på Mattssons åkeri, så hade jag inte suttit här i dag! Det var snudd på att jag hamnade i rännstenen. Berndt och Britta har varit som en mor och far för mig. Det sa jag till dem på bröllopet när Inger och jag gifte oss.
Så säger Lasse hemma vid köksbordet i Floda medan hustrun Inger serverar kaffe. Det är fredagskväll och han har precis hunnit duscha efter en körig arbetsdag.
Livet före Mattssons gick utför. Lasse separerade från sin sambo, strulade runt och försummade sina tre små barn.
Men innan vi går så långt, låt oss ta ett björnkliv bakåt i Lasses liv. Han började dela ut tidningar redan i 10–11-årsåldern och jobbade som springpojke. Allt för att tjäna ihop pengar till sin första moppe. Den fick en värdig efterföljare i en vit amerikanare, Ford Custom Line med röd klädsel, när Lasse senare sögs upp i raggarkretsarna i Göteborg.
Skolan var inget vidare. Begreppet dyslexi var ännu inte uppfunnet. Han påbörjade utbildningen till flygmekaniker, men gav upp inför all fortbildning och hoppade i stället över till att köra ut blomster och tvätt. Sen gick vägen vidare till lastbil, släp och styckegods på åkeri.
– Företaget kursade och jag hamnade på ett riktigt lurendrejeriåkeri. Det var så trassligt alltihop.
Året var 1990 och Lasse stod plötsligt arbetslös. Han for runt till olika åkerier, i jakten på ett jobb. Men möttes alltid av samma svar: ”Vi hör av oss”. Vilket betydde samma sak: Tystnad.
Lasse gav upp och började trösta sig med flaskan. Damerna växlade och ekonomin risade ihop. Till slut tvingades han sälja det hus han själv byggt på exekutiv auktion. Det sved. Än i dag kan han inte åka förbi huset.
– Jag grävde ner mig, men jag är sån, vill inte ta hjälp. Jag ska klara mig själv, säger Lasse och tar en klunk kaffe.
Toypudeln Sam, som kanske är ännu snällare än Lasse, har vid det laget gett upp om att få vara huvudperson i intervjun. Han bidar sin tid medan husse berättar om påhuggen som chaufför. Här och där. Periodvis låg Lasse ”som en rem”.
– Jag körde olagligt, mer eller mindre 24 timmar om dygnet. Men vad skulle jag göra? När de frågade vågade jag inte neka, då skulle de inte höra av sig igen.
Lasse betonar att han aldrig körde berusad. När han fick höra att Mattssons åkeri sökte chaufförer satsade Lasse allt på ett kort. Dit ville han.
– Det var det bästa åkeriet jag stött på! Jag slutade dricka och åkaren Berndt och hans fru hjälpte mig få ordning på min ekonomi. Och alla papper. Jag har aldrig varit så bra på pappershögar.
– Skulderna efter huset var uppe i 300 000 kronor och jag började betala av 3 000 kronor per månad, fem år framåt.
Åtta mardrömsår var över och Lasse försökte återta kontakten med sina barn och barnbarn. I dag ångrar han djupt att han gjorde sina barn illa.
– Jag var en dålig far och har sagt till min son: Vad du än gör, gå inte i mina fotspår! Min ena tös har förlåtit mig. Det enda jag kan göra nu är att försöka ta igen det jag inte gjorde förr med barnbarnen.
Ingen ursäkt, men en förklaring, finns i Lasses egen uppväxt. Precis som styvfadern i Jan Guillous självbiografiska bok Ondskan, hackade Lasses styvpappa alltid på honom, försökte förminska och slog honom. Lasse kallade honom Träfar och flyttade hemifrån redan i 16–17-årsåldern.
En gång när Lasse besökte föräldrarna och styvpappan satte i gång som vanligt blixtrade det till i Lasse.
– Jag blev rosenrasande och kastade ett par trästolar i skallen på honom. Det var flisor i hela köket och morsan skrek som en stucken gris. Efter det sågs vi inte mer, men jag höll kontakten med mamma.
