Mia värnar om Piteås utslagna
Ömsesidig respekt. Det är ledorden för Mia Strandberg i hennes arbete som väktare i centrala Piteå. En attityd som gjort att hon både försvarats av och försvarar hemlösa och missbrukare som hon möter i jobbet varje dag.
Mia Strandberg möter upp på gågatan mitt i Piteå. Det här är hennes domäner. I sex år har hon arbetat som väktare i stan, framför allt som parkeringsvakt. Under åren har hon blivit bekant med många av de Piteåbor som liksom hon rör sig i centrum varje dag. Inte minst de som ”sitter på bänken”.
– Jag har alltid varit noga med att presentera mig själv och det är jag även mot dem. Så fort jag ser ett nytt ansikte går jag fram och hälsar.
Den inställningen har burit frukt.
– Med tiden har ett förtroende växt mellan oss. Jag vet vad de heter och brukar kollar att alla är där när jag kommer på morgonen.
Den senaste tiden har Mias engagemang för Piteås missbrukare sträckt sig en bra bit utöver yrkesrollen. Allt började med att en av parkbänks-stammisarna dog av en överdos. En kvinna som Mia känt till sedan hon var liten och som på senare år försvarat Mia i hennes yrkesroll.
– Hon var lite som en mamma åt de andra missbrukarna. Hon läxade upp de yngre om de betedde sig illa.
En händelse har satt särskilda spår i Mia, både som väktare och medmänniska. Det var en vanlig dag på jobbet. Mia pratade som vanligt med gänget på parkbänkarna. Men i dag var det en yngre missbrukare som störde sig på henne, som väktare. Ordväxlingen dem emellan gick över till en betydligt hotfullare situation när mannen måttade en glasflaska mot Mias huvud. Hjälpen kom från ett oväntat håll. Plötsligt gick kvinnan, som var som en mamma för de andra, emellan.
– ”Du ska vara schyst mot Mia för hon är schyst mot oss”, sa hon, berättar Mia med värme i rösten.
För Mia har den händelsen betytt mycket. Det är ett tydligt bevis på att man tjänar på att behandla sina medmänniskor med respekt.
– Det är en fördel för mig som väktare att ha den här relationen. Jag är ju aldrig rädd när jag går och jobbar. Det här är den enda hotfulla situation jag har råkat ut för på sex år.
När Mia nåddes av beskedet om överdosen kände hon att hon måste göra något. I samarbete med nykterhetsorganisationen Länkarna sökte hon tillstånd för en ljusmanifestation.
– Det var det minsta jag kunde göra för henne och för det hon gjorde för mig.
På väg till platsen köpte Mia på sig några ljus för att tända tillsammans med kvinnans vänner. Men när hon närmade sig möttes hon av en syn hon knappt trodde var verklig.
– Runt 300 personer hade slutit upp. Det var allt från präster och poliser till missbrukare. Till och med de som inte ens brukar se åt dem som sitter på bänken, stannade upp.
– Alla var där på lika villkor.
Just insikten om allas lika villkor sådde ytterligare ett frö i Mia. Hon ville göra något mer, något som kunde leda till en långsiktig förbättring av missbrukarnas liv. I Piteå finns en kristen organisation som erbjuder hemlösa och missbrukare en fristad några dagar i veckan. Här kan de dricka kaffe, få kläder och någon att prata med, så länge de är nyktra och drogfria när de kommer dit. Men som många ideella organisationer tampas de med dålig ekonomi. Mia fick en idé. Tillsammans med en lokal silversmed tog hon fram ett smycke med texten ”Lika värda”. Nu säljs halsbandet lokalt, till förmån för organisationens arbete med missbrukare.
– Dels vill jag hjälpa till att få bort dem från gatan. Dels tycker jag o det är viktigt att även de här personerna får något att längta till. Som till exempel att ha någonstans att fira helgerna.
Nu hoppas Mia att hennes arbete kan inspirera fler inom bevakningsbranschen.
– I väktaryrket måste man ha ömsesidig respekt. Vi ska förstås hålla på lagar och regler, men det är också viktigt vad vi har för attityd.
Mia säger att hon bara har fått positiva reaktioner på den insats hon gjort. Även Transport har backat upp henne. Avdelning 26:s sektionsordförande i Piteå, Per Göran ”PG” Gustafsson, blev så rörd när han hörde om Mia att han tog fram ett diplom.
– Nu ska jag försöka få avdelningen att instifta ett pris till någon som gör en humanitär insats. Det är ju det som fackföreningsrörelsen går ut på, att vara humanist. Det här är ett praktexempel på det, säger PG.
