När vanligt folk går och lägger sig vaknar tidningsbudet Tomas Lakkala och häller varmvatten i termosen. Sedan kör han 36 mil för att leverera nyheter i ödemarken. Vi följde med ut i Norrbotten på ett av världens ensammaste jobb.

Det är becksvart i midnattssolens rike. Klockan är 01.25 när Tomas Lakkala rullar ut från Luleå. I lasten har han en laddning på ett par tusen tidningar. Norrländska Socialdemokraten, Norrbottenskuriren och Piteå-Tidningen. Senast klockan sex ska tidningarna vara utdelade i Arvidsjaur. Älvsbyn. Långträsk. Renträsk. Korsträskby. Bränntjärn. Pålsboda.

Tomas Lakkala kör 36 mil per pass, sex dagar i veckan, för att folk ska få sin morgontidning.

Det är en sällsynt körning, säger han. Och dyr. Att ha honom i en bil så långt kostar förstås. Men så länge det finns prenumeranter så.

– Man är väl koko i skallen som orkar hålla på. Men jag har världens bästa jobb. När jag har åkt i väg är det bara jag och bilen, älgarna och renarna. Jag får göra min egen grej, det är det som är charmen.

Det har länge talats om tidningsdöden. När folk läser sina nyheter på internet lägger tidningar ner, tryckerier går omkull och marknaden för tidningsbuden hårdnar. Om ingen läser en tidning som prasslar i handen, vad ska Tomas och hans kolleger jobba med då?

Än så länge går det runt. Men visst har det förändrats. På de tio år Tomas Lakkala åkt sin 36-milarunda har bilen krympt. I början rattade han en lätt lastbil med bakgavellyft. Nu kör han en mindre skåpbil och lasten har blandats upp med veckotidningar, reklamblad, brev och ett och annat paket för att ersätta tidningstappet.

– För några år sedan såg det lite mörkt ut, säger Tomas. Men det är nog inte så. Min arbetsgivare storsatsar och har köpt in omkring 130 bilar. Det hade de aldrig gjort om de inte trott på framtiden.

De plastinpackade tidningsbuntarna svajar och prasslar lågmält bakom lastgallret. Motorn kurrar och snön knarrar av stegen mot brevlådor. I övrigt en tystnad som går att äta med sked. Tusen stjärnor som dinglar. När en av dem lossnar brukar Tomas önska sig något. Hundra miljoner. En lägenhet. Han skulle verkligen behöva flytta från stugan in till stan, så han slipper köra bil överallt. Men det är många som vill bo i Luleå där befolkningstillväxten är stark och arbetslösheten låg. De elva åren i kö hos bostadsförmedlingen räcker inte, och priserna har skjutit så pass i höjden att det lånelöfte Tomas kan få inte ens räcker till en liten lya.

Vi rullar genom ett av Sveriges starkaste tillväxtområden. Norrbotten. Under tio, femton år flyttade i genomsnitt 800 personer ut härifrån. Men så för tre år sedan ökade befolkningen plötsligt med 799 personer, den största ökningen på nästan 20 år. Det finns flera förklaringar. Till exempel byggde Facebook en serverhall i Luleå, den första utanför USA. Fjällen, de 30 000 sjöarna och världsarvet Laponia drar fler och fler besökare, och på bara ett år har turistföretagen ökat med 33 procent. Gruvindustrin är lönsam och bryter sig så långt in i berggrunden att både Kiruna och Malmberget måste maka på sig för att inte rasa ner i avgrunden.

Övrig industri storsatsar också. Mellan 2011 och 2013 investerades nästan sex gånger mer per invånare i länet jämfört med hela Sverige. Och medan arbetslösheten för ett par år sedan ökade i Sverige minskade den i Norrbotten. Det går bra nu.

– Vet du skillnaden mellan att köra i 100 eller i 120? undrar Tomas.

– Nä …

– Ser du en älg där framme har du bråkdelen av en sekund på dig att tänka ut vad du ska göra, om du kör i 100. Men kör du i 120 hinner du inte.

Bromsar gör man ju med ryggmärgen, säger Tomas, men det är inte nödvändigtvis alltid det bästa. Risken finns att du brakar rätt in i älgen och att den liksom … exploderar. Vet du hur illa det luktar? Tänk dig alla inälvor och avföring i en enda röra. Det luktar för jävligt.

En gång stannade han vid en bil som lyckats punktera en älg på det viset. Fy tusan.

I vissa fall kan det vara bättre att bara styra undan utan att bromsa. Det har han gjort flera gånger. Vid ett tillfälle har han snuddat en ren i rumpan. Det är det närmaste en olycka han har kommit på sina år ute på vägarna. Otaliga punkteringar räknas inte. Vid det här laget kan han byta ett däck på fem minuter.

Kollegorna brukar retas lite på skoj och säga att Tomas inte behöver jobba, att han bara sitter där bakom ratten hela natten och slänger ut en och annan tidning. Jo, han har fått den bästa sträckan, helt klart. Det är fler som vill ha den. Men det är långt ifrån alla som klarar av 36 mil sex dagar i veckan. Den kräver sin rutin och planering. Han levererar till sammanlagt elva distrikt längs vägen. Är han sen till lastkajerna blir kollegor, och i slutänden prenumeranterna, lidande. Hinner han inte i tid till Arvidsjaur får mejeribilen fara till Arjeplog utan tidningar.

Och risken att somna bakom ratten. Inte att leka med. Det kräver sin yrkesskicklighet att fixa det och att vara rutinerad nog att direkt fånga signalerna.

– Innan jag åker ut på E4:an tillbaks mot Luleå brukar jag stanna och dricka kaffe. Ibland sover jag en kvart i stället. Det är mot slutet av arbetspasset man löper störst risk att somna.

På somrarna sveper den ryska stäppvärmen in över Norrbotten och kan få termometern att visa bland de högsta temperaturerna i hela Europa. Att köra i solsken som aldrig tar slut är nästan rena rama semestern.

Men på vintern. Den sibiriska kylan sätter köldrekord. Häromsistens var det minus 38. Chefen sa att Tomas fick ställa in turen om han ville. Men det är inte Tomas grej att inte göra sitt jobb. På tio år har han haft tre sjukdagar och de var alla i rad. Magsjuka. Giltigt skäl. Annars kör han. Har han bara snöskyffeln tillgänglig, kylaren övertäckt och reservdäcket inne i bilen så det inte fryser fast är Tomas lugn. Är det inte plogat in på småvägarna får han parkera och pulsa några hundra meter. Det funkar det med.

Han har klarat snöstorm, ishalka, dimma och snörök. Det gäller bara att inte slappna av för mycket, att alltid vara alert och vaksam. Rätt som det är står det en älg hundra meter bort och då måste tankarna vara på vägen.

– Men du ska väl ha semester i sommar?

Klockan är 4.55 och Ambjörn Karlsson i Långträsk står liksom varje morgon i reflexväst och storstövlar och väntar på att Tomas ska komma med tidningen. De brukar alltid surra en stund. Ambjörn har velat bjuda på kaffe och macka, men Tomas schema är tajt och han hinner inte.

– Jo, det ska jag ju förstås, svarar Tomas. Semester måste jag ha.

– Men vikarierna är inte lika bra, säger Ambjörn. De kommer inte som de ska.

Ambjörn är – förutom ett par snabba möten med kolleger vid utlastningen i Luleå och lastkajerna i Älvsbyn och Arvidsjaur – den enda människa Tomas möter på sitt arbetspass. Jo det finns en kille som har två kilometer till sin låda. De gånger Tomas är sen slänger han i väg ett sms så killen inte startar bilen i onödan. Som tack brukar han få rökt sidfläsk till jul.

Luleå – Älvsbyn – Arvidsjaur – Piteå – Luleå. Dagens pass har gått som på räls. Välplogat, inte en snöflinga i luften, inga djur längs vägen. Klockan 5.31 levererar Tomas Lakkala sista tidningen i Pålsboda. Han hinner med ett kaffestopp innan han svänger ut i morgontrafiken på E4:an tillbaka mot Luleå.

– Är du bra på huvudräkning? Det blir ju några mil på ett år, säger Tomas. Trettiosex gånger hur många veckor är det nu på ett år. Typ femtiotvå. Trettiosex gånger sex gånger femtiotvå. Jo, man är ju lite störd som kör. Men jag tycker alla tidningsbud är fantastiska som gör det. Och prenumeranterna, det är bra att de tycker tidningen är viktig. Utan dem får vi lägga ner.