Madelén satsar på en framtid i norr
Varje år ska nästan fem miljoner ton järnmalm transporteras på lastbil från den nya gruvan utanför Pajala. Men just när brytningen kommit i gång, och chaufförer från hela Sverige lockats upp till Tornedalen, meddelar gruvbolaget att det är akut ekonomisk kris.
När Madelén Jansson fått okej från trafikledningen, hänger hon tillbaka mikrofonen och rullar ut på väg 395 genom den lilla norrbottniska byn.
Bilen ska lastas med cirka 60 ton järnmalmskoncentrat vid den nya gruvan i Kaunisvaara, nordväst om Pajala. Sedan rullar malmen de 15 milen till omlastningsterminalen i Pitkäjärvi i Kiruna kommun. Från Pitkäjärvi transporteras materialet med tåg på Malmbanan till hamnen i norska Narvik.
Madelén ingick i ”startgruppen”, det vill säga de första 20 malmbilsförarna som kom hit i november. Hon kör ett dispensekipage. Maxvikten är hela 90 ton, mot de normala 60 ton som gäller på svenska vägar.
Madelén flyttade hit med familjen. De började leta hus i en region som på kort tid gått från avfolkningsbygd till överhettning och rejäl bostadsbrist. För några veckor sedan kom det plötsligt grus i maskineriet. Nyheten spred sig att gruvbolaget, Northland Resources, stod på randen till konkurs. Aktien föll som en sten.
Fast Madelén är inte särskilt bekymrad:
– I familjen har vi förstås pratat om det, men vi chansar och hoppas på det bästa. Gruvbolaget har lagt in mycket pengar i projektet redan, så det är klart att gruvan finns kvar, oavsett vad som händer med Northland.
Fortfarande strömmar nya chaufförer till Cliffton, det Peabägda företag som utför malmtransporterna. Åkeriet har öppnat ett nytt servicekontor i Junosuando och i skrivande stund har nästan 50 förare fått jobb.
– Företagets målsättning är att vi ska vara Sveriges bästa chaufförer. Då tittar man inte bara på den tekniska skickligheten och erfarenheten, utan nästan mer på den personliga läggningen. Företaget vill ju inte ha en chaufför med 90-tonsekipage som känner sig otrygg ute på vägen, säger Madelén.
För det är inget vanligt fordon hon kör. En fyraxlig Scania R730 med en treaxlig dolly och ett treaxligt malmsläp. Det ger ett 25 meter långt ekipage med tio axlar och 63 tons lastförmåga. Fast ekipaget är inte mer krävande att köra än vanliga lastbilar, tycker Madelén:
– De är ju tyngre, men annars är det ingen skillnad. De är inte längre och inte bredare. Fast i Masugnsbyn finns en rejäl uppförsbacke, där tyngden får det att ”suga till rejält”. Den backen fick vi träna särskilt på när Scanias personal var här och utbildade oss.
– Byborna varnade oss och sa att vi skulle fastna där. Att vi skulle åka baklänges och allt vad det var. Men det är jättebra bilar, med V8:or och 730 hästar. Det var inga problem alls att komma upp. Vi kan alltid ringa ut extra sandning, om det behövs.
Plötsligt rör det sig i sluttningen ner mot Torneälven, bredvid vägen. En ung älgtjur pulsar fram med snö nästan upp till bogen. Madelén hakar loss mikrofonen: ”Älg som springer ut på älven mellan Anttis och Peräjavaara, kom…”
– Vi varnar alltid varandra när vi ser älgar eller renar. Än så länge är det ingen av oss som kört på något vilt, peppar peppar. Men det är klart det kommer att hända förr eller senare.
Madelén Jansson är ursprungligen från Trosa. Innan hon kom till Junosuando bodde hon i Stockholm och körde Pågens brödbilar i centrala stan. En viss skillnad mot att köra 90-tonnare på Tornedalens ödsliga, men viltrika landsvägar. Vad fick henne att ta steget?
– Jag var ensam tjej på Pågens och fick inte intrycket av att de ville ha tjejer över huvud taget. Distribution är stressigt, dåligt betalt, skittider… Jag trivdes inte alls, men det är jättesvårt att hitta lastbilsjobb i Stockholm om man inte har kontakter.
När Madelén fick höra att det behövdes malmbilsförare till det nya gruvprojektet i Norrbotten, sökte hon dit mest för att få se vad som skulle hända.
– Jag blev kallad på intervju, och sedan sa de: ”Kan du börja om två veckor?” Jag sa, ”Eh, jaha… kan jag få lite betänketid?” Det är ändå en rätt stor grej att flytta 120 mil. Men min sambo Henric stöttade mig direkt. ”Ta det, för fan”, sa han. ”Stockholm finns ju kvar.”
Så Madelén, Henric och deras snart fyraårige son drog till Junosuando. Tills vidare bor de hos Madeléns mamma, som turligt nog flyttade till trakten redan för 20 år sedan. Tack vare gruvans törst på arbetskraft löste sig jobbfrågan snabbt även för Henric. Han är kemiingenjör i grunden. Madelén förklarar:
– Han skickade in en intresseanmälan till Kaunisvaaragruvans laboratorium på fredagen, och på måndagen hörde de av sig och erbjöd honom jobb.
Malmbilarna utgår alltså från Junosuando, en by med knappt 500 invånare tolv mil norr om polcirkeln. Serviceanläggningen är inte ens riktigt färdigbyggd ännu. I fikarummet hörs dialekter från hela landet: småländska, gotländska och stockholmska är bara några.
– Det är nog ungefär 50–50 inflyttade och folk från trakten. Men byborna börjar ”ta slut” nu, så det lär bli fler och fler inflyttade framöver, säger Erik Björkman.
Han är trafikledare och fackligt skyddsombud i Junosuando, men kommer ursprungligen från Orsa i Dalarna. Precis som Madelén kom han till Tornedalen som en av de allra första chaufförerna. Hans drivkraft var densamma som traditionellt tvingat tornedalingarna söderut – arbetslöshet.
– Hemma finns inga jobb och när de startade här uppe såg jag chansen till en fast anställning. Jag och min svåger hade en tillfällig körning upp till Kaunisvaara med byggmaterial till gruvan. När vi ändå var i Pajala gick vi in till Proffice som sköter rekryteringen. ”Hej, här är vi, har ni något jobb åt oss?” undrade vi.
Kort därefter hade både Erik och hans svåger arbete i Junosuando. ”Jag tog fru och barn och en ryggsäck och kom hit”, som Erik uttrycker det. Efter en tid som malmbilsförare blev han vikarierande trafikledare, med sikte på en ordinarie plats i trafikledningen.
– När man går i öknen, då är vatten värt mycket. Går man arbetslös, är trygghet och stabilitet värt mycket. Nu har jag fått min lillebror att söka jobb här också.
Hur ser då Erik på gruvans framtid? Hur påverkas framtidstron av de svarta rubrikerna?
– Jag ser två läger. Dels det jag själv tillhör, där uppfattningen är att det egentligen inte spelar någon roll om Northland ”konkar”. I så fall kommer någon annan att ta vid. För gruvan finns ju. Transportkedjan finns och det är förstklassig malm det handlar om.
– Det går inte att inte bryta malmen. Jag menar – då bryter jag den själv, om det skulle vara så, säger Erik och tillägger:
– Sedan finns det kanske de som är i valet och kvalet, de som är allra senast hitkomna. Bland dem finns det nog folk som oroas av utvecklingen. Det är ändå ett stort steg att flytta hit och kanske köpa hus.
Gruvbolagets kris kom överraskande. Efter enorma investeringar i dagbrottet och i en ny hamnterminal i Narvik, meddelade bolaget att det saknades kapital. Ökade kostnader, sjunkande dollarkurs och större investeringar än väntat hade spräckt budgeten rejält. Ytterligare 2,5 miljarder kronor behövdes för att kunna fortsätta brytningen. När nyheten släpptes tappade Northlands aktie 90 procent av sitt börsvärde på ett par dagar.
Bolaget försökte ta in pengar i lån och så kallade aktieemissioner, men investerarna nappade inte. Nyemissionen fick avbrytas.
I början av februari ansökte Northland Resources om bolagsrekonstruktion, vilket är förstadiet till konkurs. Vid den tidpunkten hade bolaget skulder på 520 miljoner kronor, varav 420 miljoner redan förfallit till betalning.
Luleå tingsrätt beviljade rekonstruktion. Några dagar senare ansökte bolaget om rekonstruktion även för dotterbolagen Northland Sweden och Northland Logistics.
Trots de mörka moln som seglat upp kunde det första fartyget äntligen börja lastas med Kaunisvaara-malm i Narvik den 11 februari. På Cliffton fortsätter man rekrytera lastbilsförare. Varannan vecka tillkommer fem nya.
I maj ska man öka rekryteringstakten till det dubbla. Totalt räknar åkeriet med att anställa omkring 250 förare, när gruvan når full produktion om två år.
Just nu har man åtta bilar som rullar dygnet runt. De avgår med 45-minutersintervaller. Ytterligare två fordon går som rotationsbilar. Vid full drift ska man ha 60 bilar igång och 204 avgångar per dygn.
Det mest konkreta bekymret i Junosuando just nu, verkar ändå vara bostadsbristen. Trots att flera decenniers avfolkning gjort att det finns gott om tomma hus i trakten, måste en del ”nykomlingar” bo inackorderade hos privatpersoner. Eller hyra rum i Folktandvårdens gamla klinik i byn. Den lades ner på 1990-talet och har nu gjorts om till temporärt vandrarhem.
En av de boende är den tidigare tankbilschauffören Karsten Lyngsaa från Mölndal. Han bjuder på kaffe i klinikens gamla personalrum, numera gemensamt kök för hyresgästerna. Karsten har bott här i tre veckor och letar efter ett mer permanent boende, så att hans fru kan flytta efter.
– Det står säkert 50 hus tomma här i omgivningarna. Folk som flyttade härifrån på 1960- och 70-talen har fortfarande kvar sina kåkar. Det finns folk som behåller sin döda farmors gamla hus, ifall barnen skulle vilja besöka det. Och de har inte ens några barn än! Det säger en del om hur folk härifrån ser på sina fädernegårdar, säger Karsten.
Han har ändå inga problem med att bo i hyresrum under en tid.
– Jag var inställd på det när jag kom hit. Det är klart att det är lite speciellt att ha det så här och dela kök och dusch med andra, men det går bra.
Karsten öser sedan lovord över sin nya hembygd:
– Jag trodde att jag skulle mötas av ett slutet samhälle, men det har varit precis tvärtom. Folk är otroligt välkomnande, jag vet inte hur många som bjudit in mig på fika under den lilla tid jag varit här. När en av byborna hörde att jag inte hade åkt skidor på 30 år, så gav han mig ett par av sina egna laggar.
I malmbilen är Madelén på väg tillbaka från Kaunisvaara. När hon närmar sig avlastningen i Pitkäjärvi har mörkret fallit becksvart utanför rutorna. Inför alla smalare vägpartier meddelar Madelén över radion var hon befinner sig, ifall det skulle bli möte med en annan 90-tonskoloss.
– När det är full drift kommer det att vara sex minuter mellan varje bil. Då blir det ännu viktigare att hålla koll på var alla är. Men vid det laget kommer trafikledningen att kunna överblicka det mycket effektivare än i dag, säger hon.
Två ögon blänker plötsligt till i mörkret bredvid vägen. En svart skugga flyger genom strålkastarskenet några tiotals meter längre fram. Transportarbetarens utsände hinner nästan bara se klövspåren i snön, men Madelén har redan lättat på gasen och hakar loss mikrofonen igen: ”Älg vid Anttis, kom…”
– Som sagt, vi varnar alltid varandra när vi ser vilt. Både vi och bilarna från stenbrottet i Masugnsbyn meddelar direkt på rikskanalen. Det är kanske extra viktigt nu när vi är en massa nyinflyttade förare som inte är vana att köra häruppe.
För kollegan Erik och hans familj löste sig boendet oväntat snabbt. En kvinna på Proffice hjälpte till att ordna fram ett hus i grannbyn Kangos.
– Vi i har fått ett otroligt mottagande här uppe. Förskolan i Kangos håller öppet en timme längre bara för att det ska passa vårt schema. Har det snöat, så kommer det någon granne och säger ”Jag har traktor, int behöv du skotta int”.
Att få posten som skyddsombud var också ett snabbt steg för Erik, som inte haft några fackliga uppdrag tidigare.
– Det är ju ett ansvar, men väldigt intressant och lärorikt. Och, framför allt; vi är här från början på en nystartad arbetsplats! Det är nu vi sätter måttet, säger Erik, och skrattar lite åt sin egen ”klyschiga” formulering.
Engagemanget är dock på allvar. Erik och Madelén har precis startat fackklubb i Junosuando. Båda talar mycket om fördelarna med att jobba i en helt nystartad verksamhet.
– Det här händer nu, det kommer hela tiden nyanställda. Vi har guldläge att pejla vilka som är intresserade av att gå med, säger Erik.
– Och så mutar vi dem med smörgåstårta, säger Madelén med ett skratt.
Hon beskriver sitt fackliga medlemskap som något självklart:
– När jag var 19 år körde jag åt ett bemanningsbolag. De försökte blåsa mig på 14 000 kronor. Men Transport gick in och hjälpte mig så jag fick mina pengar, trots att jag inte ens var medlem då. Sedan dess säger jag till alla att gå med i facket. Det är idiotiskt att inte göra det.
Samtidigt berömmer hon Cliffton och deras chefer i Junosuando för deras inställning till facklig verksamhet.
– Något av det första de sa när vi i startgruppen kom hit, var: ”Klart ni ska jobba fackligt, klart ni ska bilda klubb”. Alla som kommer hit brukar reagera på att cheferna är så mycket medmänniskor, att de inte bara domderar och har sig.
Vad skulle du säga är största skillnaden mellan ditt liv i Stockholm och livet här uppe?
– Harmonin. Jag är aldrig stressad här. Det gäller både i jobbet och i livet i stort. I Stockholm var man ju helt slut på kvällarna. Man var så stressad jämt.
Finns det ingenting du saknar?
– Internetuppkopplingen, säger Madelén och skrattar. Pengarna tog väl slut när de skulle gräva ner fiber eller något, för uppkopplingen är helt usel!
