Davids krönika. Trots att jag är bemanningsanställd trivs jag rätt bra med mitt jobb. Visserligen kan den arbetsgivare jag varit inlejd hos i närmare sex år ge mig sparken på dagen. Men bemanningsjobbet är lite spännande, lite gambling – man vet aldrig var man hamnar.
Det är också ganska lätt att få ledigt, vilket gynnar mig som inte bara kör lastbil. Fast arbetsmarknaden har hårdnat och egentligen är det nog bristen på chaufförer som räddar mig kvar på jobbet.
I den utmärkta antologin Lösa förbindelser, utgiven med hjälp av Handelsanställdas Förbund och med Jenny Wrangborg som medförfattare och redaktör, får man en bra överblick över arbetslivet i dag.
Orespekten för människor med arbetaryrken verkar vara kompakt. Det beskriver både journalister och handelsanställda i boken. Som att lagerarbetare får plockorder upplästa i hörlurar och ofta tvingas komma in på samtal till cheferna om hur de presterar. Eller att timanställda sover med mobilen bredvid kudden för att svara blixtsnabbt alla tider på dygnet då det kommer ett sms om jobb. Annars går det till någon annan. Visstidsanställning och hyvling av arbetstid gör inte heller livet lättare för en arbetare.
Folk slits ut både mentalt och fysiskt då de ständigt måste vara på topp. Många företagsledningar tar inte problemen med sjukskrivningar och ständiga nyrekryteringar på allvar. I stället för att värna sina anställda verkar de ha en närmast fascistoid människosyn. Men det finns också goda exempel och det är märkligt nog de man kunde tro är värstingarna: Ikea och Gekås i Ullared.
Gekås ägare Göran Karlsson hade en veritabel vendetta med de anställda som ville gå med i facket. Tills vd:n Boris Lannerhov skrev under ett kollektivavtal år 2000. Numer samråder man med facket och som Boris Lannerhov säger: ”det krävs två för att dansa tango”. Omsättningen på Gekås har också stigit till runt fem miljarder kronor. Även på Ikea har man insett att de anställda är ansiktet utåt och behöver må hyfsat. Därför har man skapat goda kontakter med klubbar och förtroendevalda.
Men inget av detta har kommit av sig självt. Det har alltid börjat med en liten men envis fackklubb som så småningom styrt över skutan till schysta löner och ett mer mänskligt synsätt från ledningen.
Alltså ungefär som i transportbranschen, där de välskötta företagen med kollektivavtal klarar sig. Medan de skuttar som fuskar med allt ofelbart går under. Särskilt nu i chaufförsbristens tider. För det är ju människorna som är den verkliga tillgången!
